En sommarblogg

Attraktiva livsmiljöer – viktigare än någonsin?

”Vi får inte misslyckas med att vara attraktiva, att skapa attraktiva livsmiljöer. Det är så vi möter vår största utmaning; kompetensförsörjning”. Så startade den nyvalda EU-parlamentarikern och f.d regionrådet Erik Bergkvist Västerbottens årliga varumärkesseminarium i Almedalen. Sällan har våra ”mjuka” frågor varit så högt på den regionala och lokala politiska agendan som nu. Näringslivet i Västerbotten går bra och det är mer och mindre expansion på många ställen. Samtidigt har många kommuner en åldersstruktur som gör att tillgänglig arbetskraft inte kommer att vara tillräcklig imorgon. Vi går emot en garanterad brist på både arbetskraft och – ännu viktigare – arbetskraft med rätt kompetens. I det sammanhanget blir attraktiva livsmiljöer viktiga. Hur får man folk att stanna kvar, flytta in och flytta tillbaka? Umeås marknadschef Anna Olofsson lyfter att de viktigaste målgrupperna att hålla fokus på är yngre kvinnor och barn. ”Fokuserar man på dessa följer männen med”. Det finns en hel del stöd för den linjen hon förordar. Bland annat har Tillväxtanalys tidigare lyft fram kvinnor i åldersgruppen 26-33 som den absolut viktigaste målgruppen att fokusera på.  Vi vet att aktiv fritid, idrott och kultur i stor utsträckning bidrar till just attraktivitet och till att folk trivs. Att föreningar och folkrörelser i sig bidrar till stärka det sociala kapitalet och att öka tilliten i samhället är också belagt. Här har Folkbildningen en viktig roll, som garant för att folkrörelserna fortsätter att vara starka och/eller får den förnyelse de behöver. Argument och motiv för att satsa på idrott, kultur och folkbildning har sällan varit så starka som nu.

Anders-Hansen-effekten

”Vi lever längre och är friskare än någon gång tidigare i människans historia. Ändå äter över en miljon svenskar medicin mot depression. ” Anders Hansens sommarprat om nödvändigheten med daglig motion/rörelse/aktivitet har verkligen satt fingret på en av våra viktigare samhällsutmaningar. Det verkar dessutom ha nått ut hyfsat. För de som ännu inte lyssnat på det vill jag att vi hjälps åt att sprida det med en skarp uppmaning att detta får bli sommarläxan. Om man lägger ihop det med rapporterna som kommit under våren, som bland annat pekar på att endast 22 procent av flickor och 44 procent av pojkar i åldern 10-15 når upp till rekommendationen om 60 minuters aktivitet per dag är det lätt att inse att läget faktiskt är rätt allvarligt och att det behövs nya och andra åtgärder.

Idrotten sitter inte på hela lösningen, men väl en ordentlig del av den. Framför allt är det vår ambition att vara en större del av lösningen än vad vi historiskt varit. En stor och viktig del av Idrottsrörelsens strategi 2025 handlar om vara en mer relevant rörelse imorgon än vad vi var igår; mer inkluderande, starkare föreningar som förvaltar allt ideellt engagemang som finns och ett tydligt fokus på det livslånga idrottandet. För att nå dit på riktigt har vi ett ordentligt beting. För en del föreningar är det smärre justeringar, för andra är det snarare en restaurering som behövs för att ”leva 2025”.

Sammantaget (behovet av attraktiva livsmiljöer, epidemin av stillasittande och idrottsrörelsens behov av genomgripande renovering) är det svårt att förstå att Region Västerbottens anslag till Idrotten legat still på samma nivå sedan 1993, utan att ens en indexreglering.

Samlad satsning på motionsidrott?

Begreppet ”Anders Hansen-effekten” kommer från Korpens generalsekreterare Eva Bjernudd under ett seminarium i Almedalen som Korpen genomförde med Friskis & Svettis och Svenska Skidförbundet som gäster. Avsikten är att få till en samlad motions-satsning inom idrottsrörelsen, på samma sätt som man arbetar med en samlad elitsatsning. Mycket intressant! Och nödvändigt. Apropå strategi 2025 är det precis vad som behövs. Det ska bli mycket intressant att följa och att vara en del i realiserandet på lokal nivå.

2019 – med högt tempo från start

Semestern närmar sig, en bra tid att samla ihop lite intryck från våren. Den har – i vanlig ordning – varit intensiv. Ett litet urval.

• Vi har loggat 416 föreningsbesök hittills under 2019. Det är 220 bättre än samma period förra året. Det indikerar att vi kommit igång snabbare/tidigare i år och – förmodligen – att vi fått bättre rutiner på att rapportera just föreningsbesök som var en nyhet 2018. Då vet jag samtidigt att det finns några medarbetare som inte hunnit med att rapportera sina besök, så sanningen är förmodligen närmare 500. Mycket bra. Det är i kontakten med föreningar och förbund som vi gör nytta. Ju fler kvalitativa kontakter vi har med föreningar och förbund, desto bättre.
• Idrottsservice levererade drygt 60 bokslut innan mars månads utgång. Utöver det levererar vi ca 170 löner och +400 arvoden varje månad. På årsbasis är det 2.000 personer som får betalt på ena eller andra sättet genom vår försorg.
• Idrottsservice har under våren också startat upp Praktiska tjänster, om än i liten skala. Det är ett affärsområde som funnits på näthinnan sedan vi startade bolaget 2011. Klart efterlängtat.
• Fritidsbanken Umeå fortsätter att leverera som Sveriges bästa Fritidsbank. Under våren har vi varit med i oräkneliga aktiviteter och event med tält och prylar. Under sommarlovet har det tagit extra fart då vi är tillbaka med sommarlovsaktiviteter med Egal Saleman och en samling feriearbetare som ambulerar runt kommunen för att finnas där barn och ungdomar finns. Under våren har Fritidsbanken dessutom tagit över utlåning av Fritidshjälpmedel för personer med funktionsvariationer.

Årets Idrottsförening 2018, Tannbergsskolans IF

Vid Mötesplats Lycksele utsågs årets Idrottsförening med följande motivering:

Tannbergsskolans IF har under flera år jobbat målmedvetet med inkludering och ökat antalet medlemmar rejält. Föreningen introducerar ungdomar i styrelsearbete på ett självklart sätt och ger sina unga förtroendevalda både stöd i föreningskunskap och hjälp med att genomföra arrangemang. Föreningen har en plan för att stötta individen där den befinner sig, exempelvis genom deltagande i Vinterligan som förutom fotbollsspel även innehåller teori och regelkunskap. Föreningen är lyhörd för medlemmarnas önskemål och gör det möjligt att utöva de idrotter medlemmarna själva önskar. I dagsläget bedriver TIF styrketräning, fotboll, futsal, dans, löpning och planer finns även på att starta upp innebandy, skidåkning och badminton. TIF utvecklar unga ledare och bygger en grund av morgondagens förtroendevalda som hela Lycksele har nytta av.

Årets ledare 2018, Lisa Lundin, Umeå Gymnastikförening

Även priset till Årets ledare 2018 delades ut vid Mötesplats Lycksele. Vinnaren blev Lisa Lundin, Umeå Gymnastikförening. Här är motiveringen:

Lisa startade sin resa inom gymnastiken 2007 som ”gympaförälder” och blev ordförande för Umeå Gymnastikförening 2016. Hon har i många år varit engagerad i barnkommittén, ingår i Svenska Gymnastikförbundets utbildarteam och har nyligen vässat sin kompetens ytterligare vid Idrottens Ledarskaps- och managementprogram på Bosön. Lisa har haft stor betydelse för gymnastiken i Umeå GF, men har även gjort skillnad för andra föreningar i Umeå och för gymnastiken i hela region Norr. Tillsammans med sin förening har hon hittat nya lösningar på hallbristen och gjort det möjligt för många fler barn att komma in i gymnastiken. Lisa är en idéspruta med stort driv som är mycket uppskattad både som aktivitetsledare, utbildare och organisationsledare.

Hösten 2019 – med öppna spjäll från start

Några nedlag

IPLC Europe – Umeå och Västerbotten i centrum för världens arbete med Rörelserikedom

Den 11-13 september genomförs International Physical Literacy Conference (IPLC) som del av årets Change the Game. Det är en konferens med en omfattning vi sällan sett tidigare. Mer än 80 programpunkter under de tre dagar som huvudkonferensen genomförs. Lägg till det ”pre-conference workshops” den 10:e och ”post-conference workshops” den 14:e samt – inte minst – en lång rad aktiviteter kvällstid med bland annat idrottsledare och skolpersonal från Umeå som målgrupp. Det har möjligheten att bli en magisk vecka. Det blir en smältdegel av de främsta forskarna i världen, praktiker med egen erfarenhet/verksamhet (också det från hela världen) och beslutsfattare på alla nivåer. Det har alla möjligheter att bli magiskt.

Läs mer och anmäl dig på hemsidan. http://iplc.info/europe/

Här hittar du det preliminära detaljprogram. Bara genom att skumma genom flaggorna inser en att detta på riktigt är en internationell konferens.

Change the Game, CtG on Tour och Idrottens dag

IPLC genomförs som sagt som en del av Change the Game. Det innebär inte att vi har någon lägre ambition med aktivitetsdagen Change the Game som genomförs för sjätte gången lördagen den 14 september. Tvärtom. Som vanligt fyller vi Nolia med barn och ungdomar samt deras föräldrar och ledare för en dag med fokus på Rörelserikedom och en ny syn på idrottande, träning och tävling.

I höst upprepar vi satsningen på övriga Västerbottenskommuner då vi tar ut Change the Game på turné till de kommuner som så önskar; Change the Game on Tour (CtG on Tour). 2018 besökte vi sju kommuner. Vi hoppas att det blir fler i år. Det är en jättemöjlighet för länets kommuner och regionen att skapa bred samverkan och göra skillnad för en bättre folkhälsa.

Under 2018 började vi också etablera Idrottens dag i Skellefteå. Det är en del av RFs nationella satsning som genomförs i alla 19 distrikt och som till stora delar liknar Change the Game (aktivitet, prova-på och kunskap i en förpackning). Vi vill fortsätta med att göra detta till evenemang med Skellefteåprofil. Lördagen den 12 oktober kommer vi till Balderhallarna.

Ny verksamhetsinriktning och ny kostym – i nära dialog med föreningar och förbund

Efter sommaren startar vi arbetet med en ny tvåårig verksamhetsinriktning. Som vanligt sker det i bred förankring med styrelse och hela personalgruppen i ett samlat arbete samt med förbunden i länet vid höstens SDF-konferens. I höst kommer vi också att arbeta i tätare dialog med ett urval av föreningar i några fokusgrupper.

Eftersom vi från 2020 kommer att arbeta som en samlad organisation (RF-SISU Västerbotten) passar vi på att bredda arbetet till att också omfatta hur vi arbetar och är organiserade i rent generellt. Sammanläggningen av de två organisationerna (Västerbottens idrottsförbund och SISU Idrottsutbildarna) är egentligen mest av administrativ karaktär, för att förenkla byråkratin. Vi tycker dock att det passar bra att också se över organisation och arbetssätt, inte minst för att börjar vara ett tag sedan vi gjorde det senast.

Ständigt en förhoppning om ökat anslag

Under hösten fortsätter vi arbetet med att försöka få tillstånd en ökning av anslaget, inte minst från Region Västerbotten. Skälen att höja anslaget har sällan varit starkare (enligt ovan) och för varje år som går utan uppräkning urholkas anslaget. Vi passerade en miljon i urholkning för ett antal år sedan…

Men först. Semester. Hoppas att du får en skön och avkopplande semester med lagom mycket motion, mat och dryck. Det tänker jag ha.

Tack för att DU bidrar till att göra Idrotten i Västerbotten starkare! Så gör vi också Västerbotten starkare.

Trevlig sommar! 🙂

 

To Winnipeg and back – all in the name of Physical Literacy

På planet hem sammanfattar jag nästan en vecka på prärien i Winnipeg, Manitoba, Kanada och en vecka som framför allt innehållit deltagande och medverkande vid International Physical Literacy Conference (IPLC). Efter en intensiv vecka är jag sprängfylld av intryck, ny kunskap, insikter, reflektioner och nya bekantskaper. Det kommer att ta ett tag att smälta. Här kommer några av de tankar som ligger längst upp.

Att ”viruset” Physical Literacy (PL), eller Rörelserikedom/-förståelse som vi säger på svenska, börjar sprida sig snabbt över jordklotet står allt mer klart. Det var en imponerande samling nationaliteter representerade på årets IPLC. Flera europeiska länder tillsammans med Hong Kong, Australien och USA fanns där. Totalt fanns sju svenskar på plats från olika organisationer. IPLC är verkligen en härlig smältdegel av forskareliten internationellt, praktiker som arbetar i projekt och andra satsningar samt de som jobbar med strategier och policys. Det finns något för alla och just mötet över sektorsgränserna är kanske den viktigaste energigivaren.

 

Sverige gör avtryck

Vid årets konferens fick vi möjligheten att berätta om resan vi gjort och gör i Umeå, Västerbotten och Sverige. Presentationen rönte stort intresse och gav till många intressanta samtal. Vi ligger en bit efter en del andra länder i implementeringen av PL, men frågan är om inte tempot är högst hos oss. Initierade källor påstår det i vilket fall. Många uttrycker intresse av att komma till IPLC Euro i Umeå i höst.

 

Mer och bättre kommunikation behövs

Forskarvärlden arbetar hårt med att stärka bevisningen för PL. Det är bra, för mer bevis behövs. De arbetar också med att samla forskarvärlden i en gemensam global ”akademi” för forskare. Många av diskussionerna fördes på en relativt hög intellektuell nivå, det fanns en tydlig vilja att just intellektualisera. Detta behöver balanseras med mer kommunikation, vilket saknas till stor del. Det är alltjämt en utmaning att ”sälja in” begreppet för nya individer. Startsträckan är lång och man behöver förhållandevis djup förståelse innan man verkligen förstår storheten. Om man inte hinner dit finns risken att man avfärdar det hela, något vi upplevt tidigare. Det är uppenbart att den som avfärdar PL som ytligt eller inte tillräckligt holistiskt har helt enkelt inte fått ett tillräckligt djup. För vår bild är den motsatta. PL är ett helhetsbegrepp, ett verkligt holistiskt förhållningssätt. Här tänker jag att vi i Umeå och Västerbotten har ett tydligt mission, att korta startsträckan och hitta ännu bättre och starkare kommunikativa budskap och verktyg. Våra enkla vykort med budskapet som jämför med läs- och skrivkunnighet fick ordentligt genomslag, både på konferensen, men också viralt.

 

Dean – en rockstjärna på hemmaplan.

Vår mentor Dr Dean Kriellaars är det lysande undantaget från intellektualiserandet (ovan). Han är inte bara forskare i världsklass, han är också en mycket driven pedagog och kommunikatör. Att se honom framföra en magisk Keynote på sin egen hemmaplan var en närmast religiös upplevelse. Att han dessutom framförde sin Keynote i RFs t-shirt (kopplat till Rörelsesatsningen) och i övrigt spridde beröm över vårt arbete värmde extra. Han är vår bästa vän i detta och drivs av tanken att Sverige ska bli världens första PL-land och att vi borde ta ”lead” inom området community och samhällsbyggnad med PL som kompass.

 

Sport for Life – kraften i att verka på fem nivåer samtidigt.

Sport for Life verkar på lokal nivå med flera Community-projekt. De arbetar på regional provinsnivå, bland annat med hälsa och sjukvård som är ett provinsiellt ansvar. De arbetar nationellt med påverkansarbete och nationella samarbeten. De gör motsvarande insatser internationellt, i andra länder över hela världen. Dessutom finns ambitioner att arbeta globalt med alla samhällssektorer, där inte minst IPLC är ett bra exempel. Det är tydligt hur arbetet i de olika nivåerna föder varandra och hur viktigt de tycker det lokala arbetet är. Kontakten med gräsrötterna ger dem trovärdighet. Det är intressant att reflektera över hur en fristående (icke vinstdrivande) organisation arbetar parallellt med och till med stöd av Sport Canada. Det har blivit möjligt på grund av att Sport Canada lämnat fältet fritt inom en rad områden där det tydligtvis finns stora behov av insatser. Det finns så klart fördelar att låta en organisation utanför göra jobbet, man är mer lättrörlig och flexibel. Samtidigt finns rätt stora nackdelar att inte äga den egna utvecklingsprocessen. Det slår mig hur tacksam jag är för att RF/SISU som del av 2025-arbetet breddat både sitt eget uppdrag och uppdraget som Idrottsrörelsen som helhet har. Vi har inte längre rollen som endast en renodlad medlemsorganisation, utan även en branschorganisation för aktivitet, rörelse och rörelserikedom. Vi har Sport for Life inbyggt i vår organisation. Det kommer att tjäna oss. Och om vi inte gör det kommer någon annan göra det åt oss. Det finns dock en del att lära för oss. En sak är att ännu bättre koppla ihop arbetet som görs lokalt med det som görs regionalt, nationellt och internationellt. En annan är att även fortsatt våga utmana rörelsen och de idrotter som behöver det. Med nätverket som landets 19 RF-SISU-distrikt har får vi en täckning som Sport for Life inte är i närheten av.

Samlade trail-satsningar – något att ta hem till Sverige

Intresset för trailidrotter och i synnerhet mountainbike är stort och växer fort, precis som i Sverige. Här finns en del att lära, framför allt hur de hittar bra helhetslösningar där många organisationer samverkar. I fler fall leder det också till nära och enkla anläggningar med smarta finansieringslösningar. Före konferensen genomförde vi två dagars ”field trip”, där den ena ägnades till stor del åt just trail, mountainbike och ”outdoor sports”. Det slår mig att vi egentligen har ännu bättre förutsättningar. Vi kan göra mycket bara genom att stärka samverkan och tillföra kunskap (och jord). Lågt hängande frukt.

Cirkus i skolan re-vitaliserar Idrottsundervisningen.

Ett flertal skolor i Winnipeg och andra ställen i Kanada har fört in cirkus på idrottslektionerna. Vi besökte två av dessa under en ”field trip” och blev helt golvade av upplevelsen. Vilket fantastiskt koncept. Allt bygger i grunden på Physical Literacy, bland annat där det finns en utmaning för varje barn oavsett var de ligger i utveckling. Pedagogiken bygger i stor utsträckning på self-regulation, self-learning and peer instruction. Eleverna väljer i stort själv vad man väljer att träna på, de får själv välja och söka lösningar och eleverna hjälps åt med lärandet. I grunden finns en stegringsplan inom respektive disciplin som är välkänd och som eleverna provas mot. Resultatet blir mycket motiverade elever och hög aktivitetsnivå. Bredden av discipliner inom cirkus gör att varje elev kan hitta sin passion och får känna sig kompetent. Ibland när elever ”fastnar” för mycket i samma eller när valen blir för stereotypa (flickor i luften/airials, pojkar på enhjulingar och balansplattor) gav läraren en puff i rätt riktning. Ett fantastiskt sätt att lära sig grundläggande rörelseförmåga (fundamental movement skills). Mycket imponerande!

Nya kompisar i Vancouver och Melbourne

Byggandet av communties för physical literacy är aktuellt på många ställen. På konferensen fanns många intressanta exempel som precis som vi i Umeå arbetar med samverkan över sektorerna med rörelserikedom som både mål och verktyg. Två av dem känns särskilt intressanta att följa och söka samarbete med. I West Vancouver är det hälsomyndigheterna som är initiativtagare och som lyckats mycket bra med att samla övriga parter. De hade också kommit långt med policy- och strategiarbete. Där finns mycket att lära.

Staden Wyndham utanför Melbourne växer väldigt fort. De har dock varit ovanligt aktiva med att planera in rörelse och aktivitet i expansionen jämfört de flesta andra ställen. De har – från kommunens sida – gjort ett stort avgörande strategiskt arbete med massor av statistik som underlag. En stor del av planeringen utgår från vad medborgarna faktiskt efterfrågar, något man har torrt på fötterna för att säga. Däremot har de inte lyckats speciellt bra med få ihop en PL-community. De är också aktivitet som varit i fokus, inte Rörelserikedom vilket inte nödvändigtvis behöver vara det samma. De är därför mycket intresserade av vad arbetet med stadsplaneringen av Ön i Umeå tar vägen, hur vi lyckas att göra denna med Rörelserikedom som kompass från första början.

 

Djupare kunskap – vidare reflektion

En vecka i en PL-bubbla ger mycket ny kunskap och många nya reflektioner. Denna gång hamnade mycket på en mer filosofisk nivå. Vad är egentligen Physical Literacy? Är det ett tillstånd som med fördel kan mätas och följas upp, en slutpunkt som man strävar emot? Det har nog varit min tidigare inställning. Vi har ju under en längre tid letat efter instrument och verktyg för mätning. På IPLC fanns också flera olika verktyg för uppföljning och mätning. Några kommer vi att följa och se hur de utvecklar. Samtidigt reser fler och fler tanken att PL snarare ska ses som en process och ett verktyg för förändring. Dean Dudley från Australien – en annan forskargigant inom området – för fram idén att det kanske inte ska/bör finnas en samlad och gemensam definition av PL i världen. Att processen snarare kan tjäna på att fler får möjligheten att göra sin egen definition utifrån ett gemensam ramverk och några gemensamma principer. Varje community kan få känna ägande för sin egen definition. En intressant tanke.

Erfarenheten säger oss att rörelserikedom är något man måste känna och uppleva. Det duger inte att bara lyssna och tro att man ska förstå. I Winnipeg gjordes detta dagen innan själva konferensen, i en dag fylld med active sessions. Ett helt gäng mycket intressanta workshops som alla höll hus i en stor sporthall. Några olika dans-workshops, några med inriktning på barn i förskola och lågstadium och några med New York Road Runner Community. Som det ser ut kommer några av dessa med till Sverige också. Då höjer vi ribban ytterligare. Vi tänker nämligen att Active Sessions ska bli en del av varje dag, mitt på dagen. Då blir man ju så mycket piggare i konfererandet också.

Under veckan har vi också tagit möjligheten att planera kommande IPLC i Umeå, tillsammans med Sport for Life, som organiserar, och tillsammans med några av de som också kommer att vara Keynote i Umeå. Veckan har definitivt gjort oss än mer laddade att genomföra den första Europeiska konferensen i Umeå i höst. Det fanns också ett stort intresse från deltagarna på plats. Vissa har redan nu skickat in ett abstract och vill hålla en presentation, fler kommer nog. I höst hoppas vi att ”PL-viruset” ska få ännu mera fart; i Sverige, Skandinavien och Europa. Vi hoppas på att bidra till en veritabel ”PL-pandemi”.

Allt gott!

Niclas,
Länsidrottschef

Alla älskar idrott

När vi nu gör bokslut på 2018 finns det skäl att reflektera över det gångna året. Valåret 2018.

Idrottsfrågorna duggade tätt bland vallöftena. ”Idrott för alla”. ”Idrott i skolan”. ”Idrott för äldre”. Ja, till och med ”Idrott som en del av den svenska modellen”.

Alla älskade idrott under valrörelsen.

Sent omsider fick vi till slut en ny regering. En ny uppställning ministrar med S och MP på kavajslaget. Med stöd av Liberaler och centerpartister kom man fram till en 73-punktslista för mandatperioden. Ingen av punkterna handlar om idrott. Det enda som står om sport är Transport men det finns det desto mer utav. Det enda som står om föreningar är Familjeåterföreningar och inte ett ord om folkbildning.

Men man får utgå från att Alla ändå älskar idrott för det sa dom ju i valrörelsen.

Det som är allvarligt är att idrottsfrågorna över åren studsat mellan departementen. Tidigare både jordbruksutskottet och socialutskottet. Nu tillbaka till Kulturutskottet. Jag vet inte vilket som är bättre men kultur känns ändå bättre än jordbruk tycker jag.

Nu har alltså idrotten en kulturminister, demokratiminister och Idrottsminister istället för en folkhälsominister. Oavsett vilket så nämns inte idrott alls vid installationsanförandet av ministern. Men jag har sett att hon twittrat Grattis till medaljörer och hon har även synts i samband med OS-kandidaturen i Stockholm/Åre. Så det blir säkert bra.

Hon älskar säkert idrott för det gör ju alla.

Även representanter för region Västerbotten säger att de älskar idrott men de har inte utökat sitt stöd till idrotten sen 1993! Vid den tiden var det säkert ett respektingivande stöd som stod sig väl i en nationell jämförelse. Så är det inte längre.

Trots politikeruppvaktningar med faktaunderlag som visar att stödet urholkats med ca 30% av sitt värde sedan 1993 har vi ännu inte nått framgång. Vi vet att vi gör ett viktigt och bra jobb så vi ger oss inte utan trummar på tills vi får ett utökat anslag till idrotten, åtminstone för de år som bidraget urholkats. Vi får utgå från att region Västerbotten fortsätter att älska idrott men som det gamla kinesiska ordspråket säger – ord får inte riset att koka.

Kommunerna då? Ja, här upplever vi att det finns en förståelse, en konsekvens och en effekt av att man älskar idrott. På kommunal nivå upplever man nyttan väldigt påtagligt. Att prata om kommunerna som om de var en homogen grupp vore väldigt olyckligt. Kommunerna i Västerbotten ser verkligen olika ut och så gör även stödet till idrotten. Därför besöker vi årligen kommunerna. I dessa kommundialoger är vi i styrelsen aktiva och deltar. Vi vill känna till hur idrotten är organiserad i respektive kommun och vi vill veta vilka utmaningar som kommunen upplever. Då kan vi i styrelsen ta strategiska beslut som gynnar utvecklingen av idrotten oavsett det handlar fjäll eller kust, om byautvecklingsfrågor i Storuman eller stadsdelsutveckling i Skellefteå eller om avfolkningsbygd eller stadsutveckling. Det kommer vi att fortsätta med.

Man skulle kunna sammanfatta verksamhetsåret 2018 med ett ord – Rörelserikedom. Det är en rikedom som varit mycket uppskattat och bra genomfört på flera orter i länet.

Året kan också presenteras i siffror och statistik. En av de mest imponerande siffrorna för året är den alldeles nya verksamheten Fritidsbanken. Man har lånat ut över 15 000 prylar under detta första året! Det betyder att Fritidsbanken vid 15 000 tillfällen gav någon chansen att vara fysiskt aktiv med hjälp av en utrustning som man annars kanske inte hade haft möjlighet att göra. Och detta är bara början. Vi jobbar vidare med att etablera Fritidsbanker på fler ställen i länet.

En annan siffra som är anmärkningsvärd är antalet västerbottningar som väljer att engagera sig i idrotten. Handelshögskolans undersökning visar att över 100 000 personer är engagerade i idrotten. 61% av alla västerbottningar som har barn är redan engagerade!

Av de som inte är aktiva säger nästan hälften att man självklart skulle ställa upp ifall de fick frågan. Detta ska sättas i relation till de behov som den årliga ordförandeenkäten uttrycker. Behovet av fler ledare kan alltså tillgodoses om vi bara vågar fråga folk. Enligt Handelshögskolans undersökning är chansen hög att svaret blir ett ja.

Verksamheten i SISU följer inriktningsbeslutet Strategi 2025. Från triangel till rektangel är nu ett känt begrepp och många SF, SDF och föreningar jobbar aktivt i den riktningen.

Den inriktningen finns på många håll i landet men i mötet med representanter för andra distrikt kan jag stolt konstatera att vår folkbildningstradition och det arbetssätt som finns etablerat i vår verksamhet ger oss en både större och en mer omfattande verksamhet än många andra distrikt.

Våra SISU-konsulenter har nått 508 av länets 887 föreningar med utbildningsverksamhet! Imponerande. Framför allt har det uppsökande arbetet varit uppskattat och framgångsrikt. Det är en verksamhet som vi också har börjat mäta under 2018. Det kommer att bli intressant att följa den här mätningen över tid.

Jag skulle särskilt vilja lyfta fram de insatser som görs för att inkludera målgruppen med funktionsvariationer. Dels har jag ett personligt intresse för frågan dels för att den verksamheten inte vinner medaljer eller låter höra om sig.

36 föreningar och SDF har genomfört utvecklingsprocesser där inkludering varit fokus. 67 föreningar och SDF har genomfört bildningsverksamhet med inkludering som fokus. 8 föreningar har startat en helt ny verksamhet där personer med funktionsvariationer varit målgrupp.

Detta har överträffat de uppsatta målen för året men det känns ändå som att det finns mycket mera att göra inom området inkludering och för gruppen med funktionsvariationer.

Med utgångspunkten att ”Alla älskar idrott” och att ”Idrotten ska vara öppen för alla” finns det skäl att stanna till och reflektera över vad vi menar med ”Alla”. Är det alla som vill tävla? Alla som vill träna? Alla som har föräldrar som kan ta på sig ett tränaruppdrag? Är verkligen idrotten öppen för alla?

Det är så viktigt att jobba med inkludering i praktiken, att göra inkluderande aktiviteter. Annars riskerar mångfald att bli ett vackert ord i något dokument och inkludering att vara ett statiskt tillstånd i stället för känslan av att mångfald är en rikedom i verksamheten.

För den som vill vara med i en verksamhet och inte kommer in är det oerhört svårt att inkludera sig själv. Därför tycker jag att begreppet utanförskap egentligen handlar om ett innanförskap där strukturer och okunskap stänger ute. Det är organisationen som utvecklar mångfalden. Inte individen.

Jag fick själv erfara svårigheterna då vi i februari publicerade en bild på VIF/SISU:s hemsida. En bild i samband med en artikel om hur föreningar kan söka ekonomiskt stöd hos oss. Det hade ingenting med något annat att göra än att informera föreningarna att nu var det dags att söka pengar.

Och ändå. Bilden föreställde en ung tjej och en ung kille som båda besökte ett arrangemang där barnen skulle få prova på ett antal idrotter, bland annat luftgevärsskytte. En RF-sport med fin ungdomsverksamhet.

En sedan många år aktiv företrädare för idrotten gick i taket över att ett av barnen bar en slöja och krävde att bilden skulle tas bort. Där och då hördes inget om att idrottens öppenhet och mångfaldens värden.

Jag kan gärna ta diskussioner om kulturkrockar, om hedersvåld och om kvinnors rätt till sina egna kroppar men jag kommer alltid att stå upp för att idrotten ska vara öppen för alla!

2018 var också året då vi firade 100 år sedan allmän och lika rösträtt infördes. Den svenska demokratin var född. Demokratin utgår från en idé om jämlikhet mellan människor och att alla ska ha möjlighet att påverka sina egna liv och samhällets utveckling. För att demokratin ska upplevas som vital och vara uthållig över tid måste kunskaperna om demokrati överföras från generation till generation.

Det är precis detta som folkbildning handlar om; att stärka och utveckla demokratin, stödja människor, oavsett vem de är och vart de kommer ifrån, så att de kan påverka sin egen livssituation och delta i samhällsutvecklingen, utjämna utbildningsklyftor genom att höja bildnings- och utbildningsnivån samt att öka människors delaktighet i samhället.

Det svenska samhället består av bostadsrättsföreningar, vägföreningar, kooperativ, samfund och en massa andra demokratiskt styrda ideella verksamheter.

Att vi i idrottsrörelsen lyckas rekrytera och utbilda förtroendevalda är alltså en insats för svensk demokrati. Det tjänar inte enbart idrottsrörelsen på. Det tjänar vi alla på.

Jag vill ta tillfället att tacka alla våra samarbetspartners. Ni som läst verksamhetsberättelsen förstår hur många och viktiga organisationer som berikar vårt arbete och utvecklar verksamheten. Så – ingen nämnd och ingen glömt. Tack.

Inget av detta hade varit genomförbart utan vår fantastiska personal. De är kompetenta och engagerade och utgör själva ryggraden i verksamheten. Ett stort varmt tack för det gångna året till all personal från oss i styrelsen.

2018 – en återblick

Här kommer en traditionell återblick på året som gått i form av en nyårsblogg. Och vilket år vi haft. Galet intensivt. Galet spännande. Galet viktig.  Det är alltid känslan när jag gör dessa återblickar, men kanske mer än vanligt detta år. Massor av stora, viktiga, spännande eller roliga händelser. Det är många saker som i efterhand kommer att definiera 2018. Inte sällan i form av särskilda satsningar, projekt, uppdrag eller annat. Jag återkommer till dessa, men vill faktiskt börja i en annan ända.

Med båda fötterna tryggt i grunduppdraget

För trots att antalet satsningar, uppdrag och projekt med olika finansiärer och uppdragsgivare ökar snabbt står vi väldigt väl rustade i vårt grunduppdrag som kan sammanfattas i Företräda – Leda – Stödja – Utbilda – Utveckla. Det är också särskilt viktigt att konstatera för det är lätt att tappa fokus om grunduppdraget när andra intressen kommer in. Vi har tvärtom alltid haft filosofin att alla extra uppdrag snarare ska stärka grunduppdraget och ge mervärden för föreningar och förbund, något jag tycker att vi lyckas allt bättre med. Några exempel.

Folkbildningsuppdrag i förändring

Jag ser 2018 som starten på en renässans för vår folkbildningsverksamhet. Det är utpekat som en förutsättning för att lyckas med Idrottsrörelsens förändringsarbete som har sikte på de övergripande målen 2025 . Vi ser också att vi på daglig basis verkar i alla fem utvecklingsresor  på lite olika sätt. Våra konsulenter har under året dessutom gjort ett ambitiöst arbete med fördjupningar genom arbetsgrupper kopplade till varje resa. Det är helt nödvändigt att vi på detta sätt hela tiden håller vårt eget samtal igång för att på sätt vara det bästa stödet för våra föreningar.

Folkbildning är ju dock inte bara vad vi (och andra) tycker att föreningarna borde göra (uppifrån och ner) utan minst lika mycket vad som är högst på deras agenda, vilka behov de har (nerifrån och upp). Det finns otaliga exempel på processer, utbildningar, föreläsningar och annat som uppstått genom ett behov i föreningen, precis som det ska vara. Kanske utmanande för den som i detalj önskar planera vår verksamhet, men helt nödvändigt för att vara det bästa stödet för distriktets föreningar. Under 2018 går det inte att runda allt arbete som EU:s nya datadirektiv GDPR inneburit. Det har varit ett verkligt behov i föreningarna som vi tacklat på en rad sätt; i workshops, föreläsningar, webinarier och handgriplig rådgivning/vägledning. Det är dessutom ett utmärkt sätt att visa på kraften att finnas i ett system som är större än distriktet, för det har verkligen varit en process där alla 19 idrottsdistrikt jobbat sida vid sida med mycket bra stöttning från RF-SISU nationellt.

Den kanske viktigaste förutsättningen för att vi ska lyckas i vårt folkbildningsuppdrag är relationen vi har med våra föreningar.

Vi lägger mycket kraft på att få en så bra relation som vi bara kan till så många föreningar som möjligt. Vi vet att det i sig är en framgångsfaktor. Det lägger dessutom grunden för nå ut med alla andra satsningar vi vill göra. Vi vet också att vi lyckas bra med detta år efter år. Dels får vi ofta den feedbacken direkt och spontan och dels gör vi årligen mätningar bland distriktets ordföranden och våra lärgruppsledare som också bekräftar detta. Att vi lyckas hålla i detta från år till år gör med verkligen både stolt och tacksam.

Anti-doping på väg mot fast finansiering

Vårt anti-dopingarbete är något som ofta hamnar lite i skymundan. Men genom åren har vi arbetat på med att ordna föreläsningar för elitaktiva och blivande elitaktiva, med att diplomera gym- och träningsanläggningar, med att hålla igång ett nätverk av aktörer samt – inte minst – att genomföra ett antal dopingkontroller på aktiva. Under 2018 sticker konferensen  Doping, maskulinitet och våld i nära relationer ut särskilt. Ett tungt och svårt ämne som tyvärr är väldigt aktuellt och därför angeläget. Därför gläder det särskilt att konferensen snabbt blev fulltecknad med deltagare från när och fjärran.

Under 2018 sticker det också ut att vi börjat få gehör för en fast finansiering av vårt Anti-dopingarbete. I många år har vi finansierat verksamheten med olika projektstöd, exempelvis från Folkhälsomyndigheten och Erasmus+. Det har inneburit väldigt goda möjligheter att både utveckla men också sprida vårt goda arbete, men det tär på att vara projektfinansierad i längden. Anti-doping är inte heller ett idrottsproblem. Det är i första hand ett samhällsproblem. Vår organisation kan dock vara en lämplig hemmahamn för arbetet. Det är därför väldigt glädjande att Landstinget samt Skellefteå och Umeå kommuner visat intresse av att vara med och finansiera detta fast.

Idrotten syns och hörs på Mötesplats Lycksele

Vårt intressepolitiska arbete pågår året runt. I alla kommuner finns en ansvarig konsulent i par med en förtroendevald ur vår styrelse som arbetar efter sina egna planer, som vi håller ihop i en länsplan. Det finns många bra exempel på det praktiska arbetet. I Robertsfors har Lisbet tillsammans med kommunen inrättat Idrottens utvecklingsråd där den lokala idrotten finns samlad för utvecklingsarbete. Politiken i kommunen medverkar på varannan träff. Den typen av nätverk skapar förutsättningar för en förankrad utveckling på sikt och löser dessutom problem här och nu. Under 2018 har vi också medverkat i RFs valsatsning på att lyfta anläggningsfrågan. Anläggningar och idrottsmiljöer är en absolut förutsättning för idrottande. Trots det finns otaliga exempel på hur ytor för rörelse och idrott glöms bort i växande städer. Tillsammans med Gimonäs Umeå IF (GUIF) gjorde vi därför en egen liten kampanj med uppvaktning av politiker och debattartiklar i media. Numera ligger nya anläggningar på Tomtebo i Umeå kommuns investeringsplan. Nu hoppas vi också att de blir verklighet.

Mötesplats Lycksele är en av de intressepolitiska aktiviteter som märks och syns mest. Vi har aktiverat oss där i fyra år, lite större engagemang för varje år. Till de årligt återkommande aktiviteterna hör att vi utser Årets ledare och Årets Idrottsförening. Båda kändes lite särskilt viktiga detta år för mig personligen. Årets ledare för att Staffan Norin, ordförande för Sävar IK, är en god vän som jag har haft möjlighet att följa på nära håll. Det gläder också särskilt att just ordföranderollen lyfts fram. Det är den klart viktigaste rollen vi vår idrottsrörelse och våra duktiga driftiga ordföranden förtjänar all uppskattning de kan få. Årets Idrottsförening – Rödåsels IK – gläder för att det är ett mycket gott exempel (i en lång rad) på föreningar som bidrar till att lyfta en hel bygd. Landsbygden ligger mig extra varmt om hjärtat och vårt civilsamhälle har nog aldrig varit viktigare för en levande landsbygd. Oftast är det just en idrottsförening.

Pristagare och nominerade till Årets idrottsförening och Årets ledare

Vid årets MPL bidrog vi också till seminarieprogrammet med två uppskattade seminarier. Dels pratade Johan Fallby om talangutveckling och hur en stark elitidrott bidrar till regional utveckling, dels pratade Jonna Segrén om Umeå kommuns arbete med idrott och träning för seniorer. Som inte det var nog var RFs ordförande Björn Eriksson en av huvudtalarna i den stora samlingssalen, som avslutade hela mötesplatsen.

RUS – vilket Västerbotten vill vi ha 2040?

Under slutet av året har vi gått all-in i arbetet med en ny regional utvecklingsstrategi (RUS). Det är Region Västerbotten som leder arbetet som genomförts i en rad workshops på olika teman. Vi har varit delaktiga i sju olika workshops och där arbetat hårt för att lyfta fram Idrottsrörelsen, civilsamhället och vårt idéburna perspektiv. Den nya RUS:en ska gälla från 2020 men ha sikte på det samhälle vi vill ha 2040. Utmanande att tankemässigt spänna över 22 år in i framtiden givet hur fort omvärlden förändrats de senaste 22. Samtidigt intressant att se att många av de mer mjuka värden som vi representerar tenderar att ta större plats när perspektiven blir längre.

Idrottsservice – Business as usual

Efter några ganska ryckiga och ibland stormiga år har Idrottsservice under 2018 hittat lugnet. Under årets första månader hanterade vi mer än 55 bokslut, allt i stort enligt den plan vi satte upp. Kvalitetsarbetet ger resultat och vi har ett bra avstamp för fortsatt utveckling. Prognosen pekar på svarta siffror med lite marginal. Trots att vi haft ganska begränsat fokus på extern försäljning har några stora kunder blivit klara under året. Mariehems SK startades efter sommaren och Gimonäs Umeå IF (GUIF) startar direkt 2019.

Det som definierar 2018

Tema rörelserikedom.

2018 års tema har varit Rörelserikedom (Physical Litteracy). Ett tema ska tjäna till att sätta särskilt fokus på ett ämne, bidra till att höja vår samlade kompetens och till att utveckla arbetssätt, satsningar och annat. Återigen har vårt tema varit väldigt vältajmat, för vilket år vi haft. Vi fick klart med uppdraget Daglig Rörelse i skolan och kunde anställa multisportlegenden Robert Lindberg som projektledare. Han startade i högt tempo med EMÅ-projektet, en pilot som syftar till att skapa Rörelserika stadsdelar på Ersboda, Mariehem och Ålidhem (därav EMÅ). Robert medverkade också i länssatsningen Change-the-Game-on-tour där konceptet Change the Game exporterades till sju Västerbottenskommuner i form av heldagsaktiviteter tillsammans med skolorna. Med stöttning av RF-SISU och eventbyrån Heja! har vi också organiserat en Sverigeturné med Dean Kriellars, vår kanadensiske vän som blivit en av Physical Litteracys stora ambassadörer globalt. Dean har under 2018 gjort 10 stopp (en dag eller mer) i sju städer runt om i landet. Som inte det vore nog lanserade RF konceptet Idrottens dag, en utbildnings- och aktivitetsdag inte helt olik Change the Game, som vi varit involverade i sedan 2014. Vi valde att förlägga Idrottens dag till Skellefteå då Change the Game alltid genomförs i Umeå. Där kommer den att stanna, för redan första året blev det riktigt lyckat. Den bidrar i stor grad till att sprida begreppet Rörelserikedom och kring att arbeta över sektorsgränserna för barn ska bli mer rörelserika och därmed mer fysiskt aktiva.

SM-veckan i Skellefteå

SM-vecka vinter i Skellefteå är en annan sak som verkligen definierar 2018. Och vilken vecka det blev. Inget annat än succé. Kommunens helhjärtade stöd, alla starka och duktiga föreningar och Skellefteås fantastiska förutsättningar med många arenor på samma plats mitt i stan bidrog alla till succén. Att få möjlighet att genomföra SM-veckan i mars istället för i januari var inte heller oviktigt. Då fick flera känna på vårvintern med långa soliga dagar. SM-veckan har på allvar gjort att resten av landet fått upp ögonen för vilken grym evenemangsstad Skellefteå är. Det lovar mer, mycket mer.

Sveriges bästa Fritidsbank

Under 2018 invigde vi också två Fritidsbanker i länet, en i Skellefteå (Anderstorp) och en i Umeå (Ålidhem), båda i vår egen regi. Särskilt Fritidsbanken i Umeå har blivit en rejäl succé. Redan efter några månader utnämndes den till Sveriges bästa Fritidsbank med över 6.000 utlån. När vi summerar året har vi passerat ofattbara 14.500 utlån. Galet bra! Med bra stöttning av kommunen lanserade vi en sommarturné med feriearbetande ungdomar under baketspelaren Egal Salemans ledning. De ambulerade runt Fritidsbanken där barn och ungdomar normalt finns och besökte dessutom några idrottskolor- och läger. Detta tillsammans med platsansvarige Christers envetna arbete med att få ut och kommunicera Fritidsbanken i massor av sammanhang har verkligen bidragit till succén.

Malå-kontoret

2018 blev också året när vi öppnade ytterligare en kontor, ett Malåkontor. Det är idrottskonsulenten, tillika sakkunnig i mångfaldsfrågor, Åsa Johansson som jobbar från hemmet med särskilt ansvar för kommuner i norra Västerbotten. Bortsett från Malå jobbar hon också på Storuman och Sorsele. Med detta finns vi representerade på fem platser i länet, då vi sedan tidigare också finns i Lycksele, Robertsfors, Skellefteå och Umeå. Lokal närvaro och relevans har hög prioritet för oss. Det är så vi blir det bästa mervärdet för våra föreningar, när vi finns i samma mylla.

Med ett projektkontor på högvarv

Sedan länge har vi velat ”stärka vårt transnationella arbete”, det vill säga skaffas oss ett antal bra kompisar runt om i Europa för att kunna aktivera i projektsammanhang. Genom idogt arbete av Simon på Projektkontoret har vi under 2018 haft fem olika partnerprojekt igång i olika fas. Inlärningskurvan är brant, inte minst när det gäller att känna andra organisationer runt om på kontinenten för att hitta nästa samarbetspartner, då i ett projekt som vi äger och inte bara ingår i som samarbetspart. Några av projekten har dessutom högintressant innehåll som på ett handgripligt sätt kommer att kunna komma idrotten till nytta. Jämställdhetsprojektet GETZ (Gender Equality Tool kit for generation Z) är ett sådant exempel.

Flaggskeppet bland våra projekt är alltjämt Sportup North, en vital del inom konceptet SportRegion Västerbotten. Projektet ligger två år in i projektet väl i fas med eller över sina mål. Genom den löpande utvärdering som European Minds genomför får vi också oss till livs att det är ett verkligt unikt projekt på det sätt vi snabbt når ut med rätt åtgärd i de företag projektet är satt till att hjälpa. Vårt stöd är – enligt utvärderaren – spetsigare, mer behovsanpassat och håller högre kvalitet än många andra projekt. Hittills har 43 företag fått stöd (målet för tre år är 50). 11 produkter/tjänster är lanserade (10) och fem företag har fått hjälp med att nå en internationell marknad. Ett synnerligen imponerande arbete av Emma och Anders. I slutet av året anordnade vi Sport Business Arena; en dag fullspäckad av inspiration om Sportnäringen i bred mening. Rapparen och entrepenören Petter krönte dagen med en riktig håll-käften-föreläsning. 

2019

Efter ytterligare ett så magiskt år som 2018 känns det så klart utmanande hur vi ska kunna toppa detta kommande år. Men vi ska så klart göra ett försök. Redan nu finns ett antal riktigt häftiga aktiviteter på plats och mer brukar komma under de två första kvartalen. Några smakprov:

• En statlig utredning för att få fart på bostadsbyggande i landet har utsett stadsdelen Norra Ön i Umeå till en pilot. Tanken är att utreda hur det skulle gå att utveckla en helt ny stadsdel med Rörelserikedom som utgångspunkt. En workshop är planerad till slutet av januari, där vi sett till att nestor Dean kommer att medverka.
• I september ”levlar” Change the Game upp ordentligt. Då står Umeå nämligen värd för den första Europeiska upplagen av International Physical Litteracy Conference (IPLC) där forskare och praktiker från hela världen kommer att mötas på ämnet Rörelserikedom.
• Under 2019 hoppas vi kunna starta ett större evenemangsprojekt som vi arbetat med ett tag. Tanken är att arbeta med att stärka alla arrangerande föreningar runt om i länet så att vi får fler, bättre och mer lönsamma projekt. Det är – inte minst – ett aktivt sätt att stärka många föreningars intäkter, något som är väl behövligt. Projektet genomförs i samverkan med länets destinationer och kommuner.
• Under 2019 hoppas vi också ha finansieringen klar för första steget av Elitmiljö Västerbotten. Redan nu har Umeå kommun fattat ett positivt beslut och under början av 2019 hoppas vi få andra finansiärer med oss också. Det kommer att vara starten på ett helt nytt verksamhetsområde i vår ”koncern”, ett område som jag hoppas mycket på och som kommer att göra mycket skillnad för många enskilda idrottare.
• Apropå nya verksamhetsområden hoppas vi också på att äntligen ha möjlighet att starta upp affärsområdet Praktiska tjänster inom Idrottsservice. Det är många föreningar som har behov av stöd med praktiska tjänster (vaktmästeri, fastighetsskötsel osv), men som inte har möjlighet att bära de anställningar som behövs. Här kan vi vara lösningen.
• Under 2019 hoppas vi också att Fritidsbanken Umeå tar över utlåningen av Fritidshjälpmedel för personer med funktionsvariationer från Parasport Västerbotten.

Temat för 2019 är Digitalisering. Vi kan ju bara drömma om att få lika bra uppväxling som vi haft de två senaste åren (2017 jämställdhet 2018 rörelserikedom), för den har varit helt magisk. Att behovet av att växla upp arbetet med digitalisering finns i våra föreningar och förbund råder det dock inga tvivel om. Här har IT-tidningen Voister gjort ett reportage om vår satsning kommande år.

Med detta alldeles för långa blogginlägg vill jag tacka för ytterligare ett grymt år i Västerbottensidrotten. Några medarbetare är omnämnda med namn i texten men min tacksamhet riktas verkligen till alla i vår härligt spretiga organisation. Från vår kloka och framsynta styrelse via vår hårt arbetande ledningsgrupp till varje enskild och dedikerad medarbetare. Det gör mig sannerligen ödmjuk att få ynnesten att leda denna fantastiska organisation år efter år. Nu börjar jag på mitt 12:e.

Gott slut! Gott nytt år!

Niclas Bromark
Länsidrottschef

Det här hände på Riksidrottsforum

Riksidrottsforum 2018-11-09 – 11, Ronneby Brunn

Fredag kväll – successivt droppar idrottsmänniskor från hela landet in på Ronneby Brunn. Några känner jag förstås igen men väldigt många är nya bekantskaper. Tack och lov för de tydliga namnlapparna som RF tagit fram.

Lördag morgon – Tidig morgon. Blekinge idrottsförbund erbjuder vattengympa, yoga eller en löptur i Brunnsparken. Själv väljer jag och ett tjugotal andra att starta dagen med ett yogapass.

Dusch, frukost och en kopp kaffe.

Den alltid så karismatiske ordförande för RF, Björn Ericsson, inleder konferensen med att påminna oss om att detta är en arbetshelg där vi ska jobba oss fram till de dokument som ska utgöra underlag för beslut till våren då Riksidrottsmötet i Jönköping ska ta beslut. Många vittnar om att det blir det viktigaste RIM på länge.

Etisk kod och ombudsman

RS fick uppdrag av stämman 2017 att ta fram en etisk kod och inrätta en idrottens ombudsman. Detta är gjort och lanseras nu den 15 nov. Även visselblåsarfunktionen finns nu på plats. Uppförandekoden utgår från barnens bästa, inga former av sexuella övergrepp är accepterade och våld, hot och trakasserier inom idrotten är oacceptabla. Både visselblåsarfunktionen och ombudsmannen ska ses som verktyg för att stödja idrotten att dessa löften uppfylls. Dessa ska ses som ett komplement till den krisberedskap som redan finns i SF.

Vi delas in i grupper. Varje pass inleds med en presentation av uppdraget och utmaningarna. Förberedelserna är rigorösa och det framkommer tydligt att styrelsen verkligen vill hitta samsyn för att minimera riskerna att något outrett och oförutsett dyker upp på RIM.

Först är det Idéprogrammet Idrotten Vill som vi reflekterar över. Det har reviderats utifrån Strategi 2025 och de utvecklingsresor som svensk idrott enats om att göra. I vår grupp framkom egentligen inget, bara ett brett stöd för dokumentet.

Vilka idrotter ska få vara medlemmar i RF?

Arbetspass två var Anslutningsutredningen. Frågan om vem som kan vara medlem i RF har utretts och bollats och nu verkar man ha kommit fram till en modell som kan hålla. Den största skillnaden är att man så tydligt skiljer på medlemskap och medlemsnytta. Målet är att uppmana till och styra så att det blir färre starkare SF.

Det första steget då man möter RF är ett Idrottsnätverk. Där upprätthålls kontakten mellan idrotten och RF utan utbyten av spelarlicenser, tävlingsstrukturer eller administrativa motkrav. Om idrotten i fråga visar intresse av att vara en del av idrottsrörelsen, får de tillgång till ett idrottsnätverk där man kan ha ett erfarenhetsutbyte. Men man har inga demokratiska rättigheter inom RF, kan inte väljas in i RFs olika organ eller liknande. Här tänker man sig helt nya idrotter.

Om man där växer till sig, antingen själv i sin egen idrott eller om man går samman med någon annan idrott, så kan man gå in i RF som ett mindre förbund. Här behöver man ha 25-49 föreningar anslutna och minst 1500 medlemmar. Finns man i den här gruppen så kan man söka pengar, anpassat stöd, till föreningsverksamheten från både RF, DF och från SISU. Här växer man kanske till sig eller går samman med andra idrotter alternativt blir inkorporerad i något större förbund. Eller så förblir man ett mindre förbund.

De större förbunden har mer än 50 föreningar och minst 3000 medlemmar. De har fullt ekonomiskt stöd och de har inflytande i RF.

Tanken är förstås att man kan också förflyttas i motsatt riktning om antalet medlemmar eller verksamheten går bakåt. Beslut om att antas in i RF som ett mindre förbund görs av stämman. Beslut om att förflyttas upp till fullt medlemskap och även att putta ner något förbund till mindre förbund ska kunna göras av styrelsen. Viktigt att komma ihåg är att beslut om medlemskap är först och främst grundat på kriterierna i stadgarnas 4 kap 11§, dvs att man ställer upp på gemensam värdegrund och regler för rapportering etc.

I grupparbetena pratade vi om de olika situationer som kan uppstå för en idrott då den är helt ny eller då den inte blir accepterad av ett redan etablerat större förbund. Begreppet närbesläktad idrott kan för den oinvigde upplevas självklart men idrotterna själva känner att det finns olikheter som kan vara svåra att överbrygga. Självklart hänger den här frågan starkt ihop med frågan om pengar men den diskussionen hör till morgondagens grupparbete.

Ungas sökande efter sammanhang – en renässans för folkbildningen?

Återsamling i plena där vi gavs en omvärldsspaning av Sofia Rasmussen. Hon gav oss hela arton omvärldstrender med bäring på framtid. Särskilt fokus lade hon på ungdomars sätt att förhålla sig till värderingar och livsstilar. Hon menade att folkbildningen har förutsättningar till en renässans då unga söker sammanhang, utbildning och stark värdegrund. Även det hon kallade för respektfull interaktion med andra gör att folkbildningen kan erbjuda det unga söker.

Utblickarna och insikterna från Rasmussen analys var nyttiga att ha med sig in i nästa arbetspass. Där var uppgiften att diskutera översynen av SISU:s verksamhetsidé, vision och värdegrund. Det framkom inga egentliga motstående intressen.

Vid kaffet bjöds på RF-tårta med anledning av den revitaliserade logotypen.

Sammanläggning av RF och SISU på distriktsnivå

Med kaffe och tårta i magen ilade vi tillbaka till storgrupp där extrastämmor i både RF och SISU skulle gå av stapeln. Som ni säkert känner till så ska en extra stämma bara behandla den fråga som var skäl till att stämman sammankallades. I det här fallet så var det förslag till ändring av stadgan så att nästa ordinarie stämma kan anta nya stadgar. Bakgrunden är beslutet att lägga samman RF och SISU till en juridisk person på distriktsnivå. Ingen hade något annat förslag så troligen sattes något av rekord i genomförd stämma.

Vinter OS, Paralympics och kvällsunderhållning

Sen följde en halvtimmes presentation av arbetet med att få Vinter OS och Paralympics 2026 till Stockholm. Efter presentationen fanns det utrymme för frågor. RFs tidigare ordförande Karin Mattsson Weijber begärde då ordet och gav oss, och arbetsgruppen, ett brandtal som säkert sitter kvar i väggarna än tillsammans med helgens kraftfullaste applåd.

Därpå följde ett gästspel på scenen från Folkspel, ni vet Bingolotto och Sverigelotten. Reklam på sämsta sändningstid, skulle man kunna säga. Men de är ursäktade eftersom de därpå bjöd oss välkomna till kvällens middag.

Middagen blev uppskattad då det mellan för- och varm- och efterrätt bjöds på underhållning. En blandning mellan dansbandstrall och musikal-anthem. Men då maten var avklarad var det fler än jag som avslutade kvällen efter en lång dag full av både intryck och delaktighet.

Nya stödformer ska förenkla

Söndagen startade med en till dess hemlig inspirationsföreläsning av Emil Jensen. Poet, sångare och samhällsdebattör och läst in sig på idrottsrörelsens utmaningar. Gå gärna in på nätet och lyssna på den inledande dikten Samma värld. Han lyckades fånga oss med sina träffsäkra ordvitsar och brännheta analys. Bra start på dagen.

Helgens sista arbetspass var på inget sätt enklare än de tidigare. Översyn av stödformerna. Det användes en enkel men tydlig arbetsmetodik där varje deltagare fick tre spelkort, grönt, gult och rött, vilket underlättade samtalet och processen. De utvalda frågeställningarna besvarades med det spelkort som bäst stämde överens med den egna uppfattningen om förslaget.

Det man vill uppnå med en revidering av stödformerna är en förenkling men även ett system som styr mot rätt prioriteringar, dvs det vi uttalar i andra styrdokument. Man vill helt enkelt ha ett system som präglas av måluppfyllelse, enkelhet, tydlighet, förutsägbarhet, transparens och flexibilitet.

Här slår anslutningsutredningens igenom då förslaget är att skilja på SF-medlemskapet i RF från rätten att få ekonomiskt stöd. För oss som distriktsorganisation ska ett organisationsstöd gå ut som tillsammans med regionala stöd ska säkerställa att vi klarar av basuppdraget i DF. Det ska även gå ut ett verksamhetsstöd kopplat till måldokument som tex Strategi 2025 och andra prioriterade insatser.

Bättre villkor för paraidrotten

Sista programpunkt ägnades åt villkoren för paraidrotten. En mycket bra föredragning om de hinder som de med funktionsnedsättning måste ta sig igenom innan de kan utöva sin idrott. Det är allt från utrustning och tillgänglighet till lokaler till strul med ledsagare och transporter. Arbetsgruppen planerade för ett kompetenscentrum, en grupp med samlade erfarenheter, dit man kan vända sig om man har utmaningar som måste lösas. SF som organiserar paraidrott och övertar paraidrott från Parasportförbundet ska ges möjlighet att söka och få verksamhets- och/eller projektstöd för att bereda paraidrotten plats i SF.

Ett fullspäckat men mycket lyckat arrangemang avslutades och att döma av sorl, skratt och omfamningar så ser vi alla fram emot att ses igen.

/Åsa

Här kan du läsa mer om Riksidrottsforum och ta del av alla handlingar: https://www.rf.se/Arbetsrum/Riksidrottsforum

Länsidrottschefens halvårsblogg

Med bara minuter kvar till semester kommer här min traditionsenliga sommarblogg, en tillbakablick på det första halvåret 2018. Som vanligt finns väldigt mycket att vara glad och nöjd över, egentligen för mycket för att få plats i en sammanfattning i bloggformat. Men vi gör ett försök.

Fokus rörelserikedom

Rörelserikedom (Physical Litteracy) är i särskilt fokus detta år. Mycket forskning pekar på att detta är en av nycklarna för att lösa utmaningen med barn och ungdomar som rör sig för lite  . En väl utvecklad rörelserepertoar tidigt skapar lust, förmåga och motivation att röra sig mer . Den insikten vilar satsningen Change the Game i. Under våren har vi fortsatt vår satsning med tre stycken utbildningsdagar i Umeå och en i Göteborg. Med vår kanadensiske vän Dean Kriellars mötte vi en lång rad målgrupper i ett helt galet intensivt schema. Vi har börjat rusta oss med rörelseinstruktörer och rörelsecoacher ifrån föreningsliv och skola. Umeå tar små steg mot ett mer rörelserikt samhälle. Göteborg fick också en flygande start, tack vare att vi kunde ta med oss erfarenheterna från arbetet i Umeå och – inte minst – professionaliteten hos vår kompisar på eventbyrån Heja! Göteborg är först ut, men det finns fler städer på tur som efterfrågat stöd och hjälp med att starta resan mot Rörelserika samhällen. Under våren har vi lagt en plan för att ytterligare 7 städer ska få besök av Dean och där vi lanserar Umeåmodellen som ett förslag på upplägg. Parallellt jobbar vi i Västerbotten med Change the Game-on tour , som kommer att besöka sju kommuner under hösten samt Idrottens dag som kommer till Skellefteå den 6 oktober. Det rör verkligen på sig.

Under våren har vi också fått klart med att den första International Physical Litteracy Conference (IPLC) i Europa genomförs i Umeå i september 2019. Helt galet.

Samling för daglig rörelse

Lämpligt nog fick vi  under våren också klart med det uppdrag som RF-distrikten fått av RF (och Regeringen) inom ramen för Samling för daglig rörelse. Distrikten ska utifrån en koordinatorsroll bidra till mer rörelse i skolan. Vi väljer att lägga ihop detta med vårt tidigare arbete med Rörelserika samhällen (enligt ovan) i EMÅ-projektet, som kommer att verka på stadsdelarna Ersboda, Mariehem och Ålidhem i Umeå. En viktig utgångspunkt för projektet är en 360-graders vy runt barnet, som vi sätter i centrum. Ambitionen är att alla vuxna som är i kontakt med barn i vardagen ska vara berikade med kunskap och insikter i Rörelserikedom. De ska som kanadensarna utrycker det vara Physical Litteracy Enriched. Vi ser projektet som en pilot, som vi vil utvidga till fler stadsdelar och kommuner efterhand. Uppdraget har gett oss möjligheten att anställa en samordnare och innan sommaren blev det klart att det uppdraget gått till idrottsläraren och multisport-profilen Robert Lindberg. Spännande! Det känns över huvud taget mycket inspirerande att vi i Umeå och Västerbotten är så långt framme i detta arbete som är så på tapeten.

Fortsatt fokus på jämställdhet

Förra årets särskilda fokusområde var jämställdhet, något vi tack vare #metoo och #timeout fick ordentlig fart på under hösten. Detta har fortsatt under 2018 med #killmiddagar, frukostträffar #timeout, etablering av Futebol da Forca och av Locker Room Talk samt den egna kampanjen ”En riktig karl”. Det känns riktigt bra. Vi kommer att fortsätta under hösten, bland annat med ytterligare ett kurstillfälle ”fem steg mot en mer jämställd idrott” samt intern kompetensutveckling.

Fritidsbanken etablerad i Skellefteå och Umeå

Under våren har vi äntligen öppnat upp länets två första Fritidsbanker, en på Anderstorp i Skellefteå och en på Ålidhem i Umeå. Idén om ett bibliotek för sport- och fritidsprylar, som bygger på återbruk, startade i Värmländska Deje och har nu sprits till ett 70-tal ställen runt om i landet. I Umeå har satsningen dessutom kompletterats med sommarlovsaktiviteter där basketprofilen Egal Saleman leder ett gäng feriearbetande ungdomar som ska bidra till aktivitet hos sommarlovsfirande barn och ungdomar.

På Anderstorp har vi en perfekt placering på Idrottsplatsen som är centralt belägen i stadsdelen. Skellefteå kommun kommer dessutom att bygga en ny spontanidrottsanläggning med diverse ytor i anslutning. På Ålidhem har vi inte lika nära till idrottsmiljöer, men har istället fått tag på en fantastiskt fin lokal, som också inrymmer ”hängytor”. Grymt!

Över huvud taget är Anderstorp och Ålidhem områden som vi satsar lite extra på. På Anderstorp finansierar vi en heltidstjänst – William Grenholm – som barn- och ungdomsutvecklare i IFK Anderstorp. För att inte tynga ner föreningen tar vi hand om anställningen, men William verkar fullt ut på stadsdelen för att få igång verksamhet och engagemang och därigenom blåsa nytt liv i den tidigare så starka föreningen.

På Ålidhem driver vi projektet Ålidhem äger – sport, där Edvin Erfanian Mehr arbetar sida vid sida med Kulturrådsprojektet Ålidhem äger, som drivs av Studiefrämjandet. En ny och spännande samverkan.

SM-veckan i Skellefteå en succé

Att Skellefteå är en fantastisk idrottsstad och en likaledes fantastisk evenemangsstad är vi några som vetat om länge. För många utanför stan och länet har det dock varit mer eller mindre en hemlighet. Inte längre. För vilken fantastisk SM-vecka Skellefteå och dess föreningar bjöd på under våren. Ren propaganda, med perfekt vårvinterväder, ett riktigt tajt och bra arenaområde och bra tävlingar, vilket också framgår av Upplevelseinstitutets mätningar (nedan). Att vi dessutom lyckades få ihop tävlingarna i Skellefteå med alpina tävlingar i Tärnaby var verkligen pricken över i:et. Vi har drivit på arbetet med en regional evenemangsstrategi, där destinationerna samverkar och samarbetar mer för ett starkare evenemangslän. Att SM-veckan också gjorde ett gästspel i Tärnaby var ett gott exempel på denna typ av samverkan.

SM-veckan generade över 40.000 besökare eller 126.000 publiktillfällen i Skellefteå, dessutom med en ovanligt jämställd fördelning. 85 procent av besökarna är positiva till att besöka Skellefteå igen som turist. Besökarna ger höga betyg genomgående, exceptionellt höga när det gäller funktionärernas bemötande och serviceanda. SM-veckan  gav en total turistekonomisk effekt om mer än 36,5 miljoner kronor, exklusive Tärnaby där motsvarande siffra hamnar på 3,2 miljoner kronor.

Just innan semestern fick vi dessutom reda på att SM-vecka sommar 2022 kommer till Umeå. Fantastiskt roligt. Det kommer att vara den dittills mest norra sommarveckan och kommer att kunna bli en riktig folkfest. Mycket av tävlingarna kommer att kunna avgöras centralt i stan, så även en stadsfest. En god möjlighet att visa upp våra fina somrar längs norrlandskusten.

Umeå – årets idrottskommun

I SVT sports ranking över landets idrottskommuner hamnade Umeå i år högst upp och vi är så klart väldigt stolta.  I motiveringen kan vi läsa ”För utomordentlig uthållighet som betalat sig i utvecklingen som idrottsstad, nu med en bredd och spets som både dominerar och imponerar.”

Läckert! Det är många väldigt fina föreningar som har gott om ideell kraft och tydligt utvecklingsfokus. Vi har också ett omgivande samhälle som samverkar tajt och stöttar aktivt. Umeå – mer idrott!

POSIV III avlöser POSIV II

Under våren har vi bytt ordförande inom VIF & SISU. Efter några år som ledamot tar Åsa Ögren klivet upp som ordförande. Åsa har i det närmaste en perfekt bakgrund för uppdraget. Många år inom folkbildningen, både som ordförande och som anställd, många år inom politiken, både lokalt men också inom SKL och – inte minst – många år som förtroendevald inom idrotten i flera föreningar. Det är ju precis så som vårt uppdrag ser ut; lika delar folkbildning, politik och idrott. Jag upplever att Åsa är besjälad, engagerad och insatt i en lång rad av våra frågor även om inkluderingsfrågorna ligger allra högst upp på agendan. Bytet av ordförande innebär också ett byte av vice ordförande, där Carolina Holting (fd Marklund) från Skellefteå nu tar plats. Det känns bra och klokt att vi har den formella kraften även i Skellefteå, som alltid är viktigt för oss.

Kattis Sandberg har haft några fina år som ordförande, som bland annat märkts i det breddade engagemanget och arbetsglädjen i styrelsen. Vi har haft ett mycket bra och energigivande samarbete. Hon väljer själv att kliva ner från ordförandeuppdraget, för att hinna med livet i övrigt. Hon väljer dock glädjande nog att stanna kvar som ledamot i styrelsen. I och med det kan hon också fokusera ännu mer på några av hjärtefrågorna. Jag ser fram emot att hennes röst som ambassadör för inlands- och Lapplandsperspektivet ska bli ännu starkare. Det behöver vi ständigt. Kattis har också etablerat en lång rad värdefulla kontakter nationellt, som blir enklare att behålla med henne kvar.

Intressepolitik – inte bara under valåret

I vårt intressepolitiska arbete satsar vi hårt på att vara så nära och lokalt relevanta som möjligt. Vi driver ett långsiktigt arbete genom 15 stycken separata kommunala planer, som hålls ihop i en regional. Vi vill att arbetet ska vara långsiktigt och över tid, inte att det ska vara en dagslända endast under valåret. Trots det blir det ju lite extra fokus ett år som detta. Vi genomförde själva en välbesökt mötesplats under SM-veckan i Skellefteå och var dessutom en aktiv del av Mötesplats Lycksele, där vi anordnade två seminarier på aktuella valfrågor. Det handlar dels om seniorers idrottande och behovet av samhällsstöd för detta samt dels om en aktiv elitidrottsmiljö i Västerbotten, som även den behöver stärkt finansiering. Anläggningar och idrottsmiljöer är en annan valfråga. Där har vi gjort ett riktat arbete tillsammans med Gimonäs Umeå IF (GUIF) för att adressera den alarmerande situationen på våra östra stadsdelar, som växt under lång tid utan att utrymmen för rörelse och aktivitet hängt med. I investeringsplanen för Umeå kommun ligger nu en ny sporthall och en ny 11-manna konstgräsplan på Tomtebo redan för 2019. Vi hoppas att det också blir verklighet.

Den intressepolitiska fråga som hängt med längst är den om regionalt anslag till idrotten. I år ”firar” vi 25 årsjubileum sedan vårt regionala anslag höjdes senast. Jämfört med pris- och löneutvecklingen innebär det en urholkning på 25 procent, eller drygt en miljon. Det är en fråga som vi alltid bär med oss och reser när vi får chansen. Men vi har också börjat fundera hur det ens kan vara möjligt att det blir så här. Hur det kan komma sig att idrotten – vår största folkrörelse – har en så svag ställning och position inom Region och Landsting? När nu Region Västerbotten och Landstinget ombildas till en Region vill vi resa just den frågan; hur kan vi stärka ställningen för Idrotten regionalt? Hur kan vi stärka den politiskt? Hur kan våra frågor komma närmare de med reellt politiskt inflytande? Skulle det vara möjligt att Idrotten får en egen plats och status direkt under Regionstyrelsen, som en informell Idrottsnämnd? Idrotten är ju trots allt lika delar folkhälsoarbete och regional utveckling och passar ju därför ganska dåligt i vilken av de andra nämnderna man skulle stoppas oss i.

Årets Idrottsförening 2017 är Rödåbygdens IK

Vid  Mötesplats Lycksele delades pris för årets Idrottsförening ut till Rödåbygdens IK.

Motiveringen lyder:
Rödåbygdens IK verkar för en levande och inkluderande landsbygd och möjliggör aktivitet i alla åldrar. Föreningen har bred verksamhet och ansvarar bland annat för den välbesökta badplatsen och för skidspåret i byn. RIK jobbar hårt för att sänka trösklarna för engagemang och deltagande och är en viktig drivkraft i bygden, även långt utanför idrottens traditionella verksamhet.

Bild: GUIF, Sävar IK, Rödåbygdens IK, Åsa Ögren, Umeå Simsällskap. Vindelns Ridklubb var även nominerade men är inte med på bilden.

Årets Ledare i Västerbotten är Staffan Norin, Sävar IK

Motiveringen lyder:
Årets Ledare får människor att trivas. Han hjälper andra att se möjligheter och han leder genom att få med så många som möjligt. Han har som ordförande drivit satsningar inom jämställdhet, barn- och ungdomsidrott och han har starkt bidragit till ett ökat ideellt engagemang i föreningen. Årets Ledare ser till att föreningen går från idé till handling och han är ledande i de viktiga vägval Sävar IK har stakat ut för framtiden.

Full fart på projektverksamheten

Under våren har vi varit engagerade som partners i fem EU (Erasmus + sport)-projekt. Det handlar om ett brett urval av intressanta områden, som anti-doping (Just Sport), erfarenhetsutbyte (MOST), idrott i utsatta områden med nära näringslivsmedverkan (Parenting 4 Sport), en särskild parasportsatsning (My Best Sportsday, som genomförs tillsammans med Parasport Västerbotten) samt utveckling av nya digitala verktyg för en mer inkluderande och jämställd idrott (GETZ = Gender Equality Tool kit for generation Z). Att vara partner är ett snabbt sätt att komma in i ett aktuellt ämnesområde, utan att ha behöva gjort allt förarbete själv. Det ger oss värdefulla perspektiv och insikter. Inte minst ger det oss bra kontakter för fortsatt arbete.

Sportup North – långt över förväntningarna

Sportup North har svart verkat i två år och resultatet är klart över förväntningarna. Projektet har som mål att stötta 50 företag under tre år. Redan nu börjar vi närma oss 40 företag. Ett projekt med bra fart där behovet av stöd i sportnäringen varit påtaglig. Erfarenheten av projekt säger dessutom att det brukar vara bäst tryck under det sista året av ett projekt, så det lovar gott. Under våren har vi börjat titta på hur fortsättningen av projektet  ska se ut efter projekttiden. Planen nu är att ansöka om ett nytt projekt, dels för att utvidga projektet till att även omfatta Norrbotten och dels för en mer internationell dimension. Ansökan ska vara inne i slutet av augusti, beslut väntas i december.

Bildning och föreningsutveckling – en grundförutsättning

Under det första halvåret har vi registrerat 196 föreningsbesök. Vi har rapporterat 22.000 timmar i samverkan med 157 föreningar. Även om det är imponerande siffror är det en bit under motsvarande tid 2017. Det finns skäl att tro att anledningen till stor del är administrativ, det finns mer verksamhet som är gjord men bara inte rapporterad än. Det är viktigt att vi håller uppe nivån i vår rapporterade verksamhet, i synnerhet när det gäller föreningar i samverkan. Det finns ett självändamål att nå många föreningar, både att bryta ny mark i nya föreningar, men också att hålla igång bildningsprocessen i de gamla. Bildningsprocessen – att hålla igång det utvecklande samtalet – har aldrig varit så viktigt som det är nu. Det är en absolut förutsättning för att klara av Idrottens utvecklingsresor till 2022 och de långsiktiga målen till 2025. Det vill vi nå ut till så många som möjligt med. Vi ser också att en lång rad av de nedslag jag refererat till i mitt blogginlägg ovan bygger på de relationer vi – via våra konsulenter – har med idrotten i länet. Omvänt skapar flera av satsningarna såsom exempelvis Barn- och ungdomsutvecklare i förening särskilt goda förutsättningar för vårt föreningsarbete.

Bildningsprocessen – att hålla igång det utvecklande samtalet – har aldrig varit så viktigt som det är nu.

I folkbildningsprojektet Svenska från dag ett använder vi aktiviteten och idrottsföreningen som ram för språkträning. Projektet verkar i Jörn och Lövånger och har nått 143 utbildningsdeltagare under våren.

I snöskoterprojektet SINUS arbetar vi på uppdrag av specialidrottsförbundet Svemo för att öka antalet som kör snöskoter organiserat i en idrottsförening. Det handlar om att utveckla helt nya tränings- och tävlingsformer, att inkludera befintliga tävlingsformer som just nu verkar utanför Svemo samt om att arbeta med föreningsutveckling. Mycket spännande!

GDPR – förkortningen på allas läppar

Ingen har väl lyckats undgå att vi under våren fått en ny EU-förordning som hanterar lagring av data. Det ligger i sakens natur att landets 20.000 idrottsföreningar hanterar en hel del data, varför detta blivit en het fråga även hos oss. Jag är mycket imponerad över hur vi tillsammans löst ut det. Ett bra exempel på vilken kraft vi kan få i en samlad stödorganisation för idrottsrörelsen. RF intressepolitik tillsammans med RF juridik har hållit ihop arbetet och bistått med mycket bra material och stöd. Emma och Teo i vår egen IT-grupp har fått ett sakkunnigansvar och bistått övrig personal. Tack vare detta har vi snabbt nått ut med aktivt stöd till en lång rad föreningar. Imponerande.

Förväntningar på hösten

Den 13-15 september genomförs Change the Game-dagarna i Umeå. En intressant nyhet för året är Pep-talks for Coaches som genomförs på kvällen den 13. Då tänker vi försöka fylla Umeå energi arena Vatten med tränare för en jättelik workshop i Movement Preparation. Den 14 kör vi Pep-talk for Professionals på Väven och den 15 är det den traditionella aktivitetsdagen där Nolia fylls med barn, ungdomar och idrottsstjärnor. Change the Game utvecklas vidare för varje år och är på väg att bli en nationell mötesplats för Rörelserikedom och schysst barnidrott. Förväntningarna är högt uppskruvade. Att vi i höst dessutom tar steget ut till fler Västerbottenskommuner känns riktigt bra. Vi är ett länsförbund och vill nå ut med så mycket som möjligt till hela vårt fina län.

Starten för EMÅ-projektet känns också mycket inspirerande. Frågan om inaktiva barn och ungdomar engagerar många. Jag hoppas att vårt projekt ska klara av att kanalisera allt detta engagemang till riktig förändring.

Under hösten hoppas jag också mycket på att få klart en ansökan om ett större evenemangsutvecklingsprojekt. Det är tankar och drömmar vi burit på ett tag. Det känns som hög tid nu. Det finns många vinnare på ett projekt som leder till fler och bättre idrottsevenemang i länet, inte minst föreningarna som är arrangörer. Henrik Vilhelmsson kommer att leda arbetet.

Precis som bildning och föreningsutveckling är digitalisering en viktig förutsättning för att nå idrottens strategiska mål 2025. Det är en process som hos oss blivit lite fördröjd, framför allt av GDPR. Nu förväntar jag mig en nystart under hösten. Vårt stöd till föreningarna i den digitala djungeln behöver bli starkare, mer pro-aktivt och mer omfattande.

Avslutningsvis. Att sammanfatta vår verksamhet i bloggform som jag gör varje halvår är utmanande. Det är så mycket som förtjänar att ta plats, så mycket att vara stolta och glada över. Samtidigt är det alltid en ordentlig boost och en påminnelse om att jag verkligen har världens bästa jobb, med engagerade och kompetenta medarbetare och förtroendevalda samt – inte minst – en idrottsrörelse som visar mycket uppskattning för de insatser vi gör. Jag är tacksam för att känna så även efter 10 år på posten som det hunnit bli denna vår.

Ha en trevlig sommar/semester alla vänner! 🙂

Niclas

Jag hjälper människor att förlora

Igor Ardoris är grundare av Inner Toughness Training – mental träning för hantering av svåra situationer. Han är mental tränare, författare, föreläsare och pedagogisk konsult. Sedan 2007 har Igor utbildat bland annat elitidrottare, lärare, polis, ambulans, sjukvårdare och företagsledare i att agera utifrån lugn och balans i pressade situationer.

Igor har direkt erfarenhet av högrisksituationer genom att sedan sina tidiga tonår ha tävlat i kampsport på elitnivå, arbetat som dörrvakt i Malmös nattliv, men framför allt, genom upplevelsen av att vara en civil och utsatt ung man mitt i inbördeskriget på Balkan. Dessa erfarenheter har permanent sporrat honom att ägna den största delen av sitt vuxna liv åt att studera, förstå och utveckla kompetensen att hantera det mänskliga psyket under stressande och skrämmande omständigheter.

_________________________________________________________________________

Det händer att folk frågar mig vad mitt arbete som mental tränare egentligen går ut på. Mitt svar är alltid att jag hjälper de jag jobbar med att lära sig förlora. ”Vinna klarar de att göra själva”, lägger jag till ibland. Att lära sig hantera förluster är förutsättningen för att vi ska kunna bygga upp ett starkt psyke.

Det finns de som betraktar framgångsrika tävlingsresultat inom idrott som en väg till ett bättre självförtroende hos de unga idrottarna. Jag är dock av en annan åsikt och ser detta snarare som än väg till högmod. Man kan känna sig oövervinnelig efter en stor seger, bara för att känna sig helt värdelös nästa gång man förlorar. Denna typ av en känslomässig berg och dalbana kostar enorma mängder energi och berövar idrottarna mycket av deras idrotts – och livsglädje.

Det är min fasta övertygelse att man inte är en värdig vinnare innan man har lärt sig att bli en värdig förlorare. Det är klart att alla vill vinna, att alla vill lyckas. Men livet är både ljus och mörker, både dalar och toppar, både skratt och tårar.

Det finns åtminstone tre svåra motståndare som vi aldrig kan besegra. Dessa är åldrande, sjukdom och död. Och detta gäller om vi enbart begränsar oss på vårt eget liv. Om vi dessutom breddar vårt fokus så att det innefattar våra nära och kära blir även deras förluster samtidigt våra förluster.

Fysisk styrka definieras som kroppens förmåga att fungera under fysisk belastning. Ju tyngre belastning vi klarar av att hantera desto starkare är vi. Jag förhåller mig på samma sätt till den mentala styrkan. Ju högre grad av mental belastning vi orkar hantera och ändå fortsätta fungera, desto starkare är vi mentalt.

Både fysisk och mental styrka kan byggas upp genom regelbunden, långsiktig och systematisk träning.

Att träna upp den mentala styrkan går ut på att träna upp förmågan att möta både medgångar och motgångar med en ökad grad av känslomässig stabilitet, inre trygghet och självdistans.

Det främsta syftet med att träna mentalt är därför inte att utvecklas till en person som alltid vinner, utan att utvecklas till en person vars inre trygghet och mentala mognad utvecklas in i det sista: även när man förlorar.

//Igor Ardoris
Inner Toughness Training

Bara en anledning för barn att idrotta!

Mikael Östberg är en av Ledarskapscentrums grundare. Ledarskapscentrum sprider på olika sätt vetenskapligt förankrad kunskap inom hela det arbetspsykologiska fältet. Motivationsforskningen står för en av de viktigare bidragen till hur verksamheter kan både må och prestera bättre. Denna kunskap är i allra högsta grad relevant för barn- och ungdomsidrott.
____________________________________________________________________

Barn- och ungdomsidrott är fantastiskt på många sätt. Jag har själv haft förmånen att vara aktiv i många idrotter när jag var liten och så småningom även ynnesten att kunna leva på min idrott, beachvolleyboll, under sex års tid. Nu får jag återuppleva glädjen genom att vara ledare för mina barn och deras kompisar.

Jag har mestadels mycket positiva erfarenheter av alla de tränare som har investerat många ideella timmar på oss när vi spelade fotboll, badminton, basket m.m. Mina föräldrar var alltid stöttande och positiva. Tyvärr är det så att dessa erfarenheter inte delas av alla. Barnidrott borde vara förknippat med glädje, lek, ökat självförtroende och gemenskap, men en alldeles för stor grupp av barn upplever helt andra saker, ibland det rakt motsatta.

Det är flera saker som påverkar om det individuella barnet kommer att ha övervägande positiva eller negativa upplevelser, men två mycket stora pusselbitar är vi som föräldrar och ledare. Det vi gör (och inte gör) kan få avgörande konsekvenser för hur våra barn ska se på sina idrottsaktiviteter.

Bäst beskriver man detta genom att ta avstamp i forskningen på motivation. SDT (Self Determination Theory) som först beskrevs av professor Edward Deci visar att det är mer relevant att titta på olika typer av motivation snarare än hur mycket motivation en person har. Några av typerna är yttre motivation, känslostyrd motivation, värderingsstyrd motivation och inre motivation. Man kan utgå från dessa motivationstyper både på en generell nivå (varför är du aktiv i den här idrotten) och på en specifik nivå (varför utför du den här övningen just nu).

I den yttre motivationen är anledningen till en persons ageranden utanför själva aktiviteten i sig. Man brukar kalla denna typ av motivation för piska/morot. Du agerar för att slippa något (piskan) eller få något (moroten). Åker du på träningen för att inte göra din pappa besviken (piska)? Anmäler du dig till tävlingen för att göra din mamma glad (morot)? Tar du i extra mycket på övningen för att slippa en utskällning av tränaren (piska)? Den känslostyrda motivationen förklaras enklast genom att den fungerar som en intern piska/morot. Du bestraffar alternativt belönar dig själv utifrån hur väl du har presterat.

I den inre motivationen gör du saker för att aktiviteten i sig är det som belönar. ”Det är så kul med handboll så därför vill jag fortsätta” eller ”den här övningen var så rolig så vi vill aldrig sluta”.

När du agerar med en hög grad av värderingsstyrd motivation så gör du det men en känsla av att det är rätt och viktigt. Dina värderingar och åsikter säger dig att så här bör man göra. ”Man ska nöta teknik, för det är bästa sättet att bli duktig”, ”jag behöver ta ut mig fullständigt på intervall-passen för jag behöver bättre uthållighet i min idrott”, ”jag åker på träningen fast jag egentligen inte är sugen, för man ska ställa upp för laget”.

Man kan ha mer eller mindre av dessa typer av motivation och det varierar hela tiden. På en generell nivå (vad är anledningen till att jag är aktiv i just den här idrotten) så varierar det inte lika mycket som på en specifik nivå (varför deltar jag i den här övningen just nu).

Skulle vi bara titta på prestation så kan man nå framgång med alla typer av motivation. Om man tar med andra aspekter som hälsa, trivsel, kreativitet med mera så bör man ha så mycket som möjligt av inre och värderingsstyrd motivation samtidigt som man tonar ner den yttre och den känslostyrda motivationen. I riktigt unga år skulle jag säga att det bara är den inre motivationen som man fokuserar på. Anledningen till att ett barn håller på med en idrott (generellt) eller en övning (specifikt) ska vara att det är kul. Alla andra anledningar är sämre anledningar.

Så småningom kan man som ledare lägga ett fokus på att skapa värderingsstyrd motivation. Till exempel förklara hur man blir duktig, gå igenom vilka egenskaper och kompetenser som leder till framgång osv. Piskan och moroten behöver du aldrig plocka fram, förmodligen inte ens när du är tränare för vuxna. De finns inbyggda i idrott i alla fall (inte platsa/nå framgång) och behöver inte förstärkas av en tränare eller förälder.

Några tips på vad man som ledare och förälder kan tänka på för att skapa förutsättningar för inre motivation är:

• Beröm (till alla och framförallt på vad de gör, inte resultat av vad de gör)
• Övningar där barnen märker sina framsteg
• Inställningen alla kan lära sig/försöka
• Behandla alla lika
• Positivt kroppsspråk, tonläge
• Alla kan allas namn
• Alla tränar med alla
• Erbjud valmöjligheter – t.ex. olika stationer att välja mellan
• Förklara syfte (det här tränar vi på för att…)
• Utveckla övningar tillsammans med barnen
• Kom på träningen när du kan och vill

Några saker vi som ledare och föräldrar inte bör göra är:

• Skälla, skrika
• Negativt kroppsspråk
• Prata om vilka som kan ”bli något”
• Toppa laget
• Peka ut enskilda barn (vems fel)
• Blunda för tecken på utfrysning
• Språkbruk – Ska, måste, kräver, tvungen
• Flest träningar spelar

Mer om hur man skapar förutsättningar för inre motivation och värderingsstyrd motivation beskrivs på ett tydligt och konkret sätt i boken Behovsanpassat ledarskap av Stefan Söderfjäll. Boken har främst ett arbetslivsperspektiv men teorin och mekanismerna är samma som inom barn- och ungdomsidrott.

Avslutningsvis vill jag rikta mig till alla de som har ett övervägande elitfokus – de som läser detta inlägg och anser att om man agerar på ovan beskrivna sätt så blir det på bekostnad av framtida stjärnor. Alla har roligt, men ingen blir bra.

Tro mig, jag älskar elitidrott. Det fina är att det ena inte behöver ske på bekostnad av det andra. Genom att från början främja enbart glädje och inget annat och så småningom ha större inslag av värderingsstyrd motivation så har vi ökat sannolikheten för idrottare som inte slutar i förtid utan tvärtom håller på länge, har en hög dos av ihärdighet och inte ger upp när det går tungt. Detta samtidigt som vi får en ökad andel människor som ser tillbaka på sina år i barnidrott med enbart positiva och roliga minnen.

//Mikael Östberg

Tack för förtroendet. Nu kör vi!

Att tacka ja till ett förtroendeuppdrag där man ska företräda Sveriges största folkrörelse kräver eftertänksamhet och ödmjukhet. När jag förberedde mig inför uppdraget och då särskilt årsstämman, funderade jag på hur jag bäst skulle presentera mig. Då dök det upp en massa minnen från min uppväxt, från min egen idrottsresa.

---

Jag var 4 år. Min mamma var Friluftsfrämjare. Hon lärde barnen i Ersmark att åka skridskor. Det var roligt och mamma skjutsade mig till ishallen där Umeå IK hade konståkningsträning på lördagsmorgnar. Min mormor sydde konståkningsklänning och jag blev femma i DM då jag var i tioårsåldern. Jag vet inte om jag tyckte det var så roligt med tävlandet men jag älskade utomhusträningen i Vänortsparken till musik. Jag åkte fram och tillbaka, flygskär och skjuta hare.

Jag var 10 år. Vi bodde bredvid en skolidrottshall och även utomhus fanns det en basketkorg. 70-iaden innebar att alla, åtminstone kändes det som att alla, spelade basket. De äldre basketspelarna var både mina tränare och mina förebilder. Vi tränade ohyggligt mycket, både organiserat i Cometerna och spontant. Men redan efter några matcher då jag hela tiden blev utfoulad fick jag frågan av tränaren om jag kanske borde prova handboll istället.

Jag var 13 år. Handboll var ju fantastiskt roligt. Jag fick nytta av mitt lite mer fysiska spel och redan efter något år fick jag chansen att träna och tävla med damlaget i div 3. Med den möjligheten följde också att delta i IFK Umeås föreningsaktiviteter. Jag fick snurra chokladhjulet på bingon och jag kände mig oerhört vuxen.

Jag var 18 år. Handbollen var fortfarande en viktig del av mitt ungdomsliv men mina kompisar spelade fotboll. Jag hängde med ut till Älvdungen tillsammans med ett par andra tjejer från stan. Några av tjejerna i Klabböle/Sörfors var fantastisk duktiga medan jag själv kämpade på. Men jag trivdes i klubben. Jag blev aldrig bra på fotboll så min roll övergick till att vara lagledare och någon typ av extra inhoppare. Vi hade en fantastisk sammanhållning, tränade, tävlade, reste och stöttade varandra i med- och motgångar.

Det var också på Älvdungen som jag första gången träffade en representant för SISU Idrottsutbildarna. Året var 1985 och hela laget fick information om föreningsutveckling och olika möjligheter till utbildningar. Vad jag minns så blev det inget deltagande den gången men eftersom jag vid tillfället var anställd av studieförbundet TBV så förstod jag där och då att idrotten startat sitt eget studieförbund.

Jag var 25 år. Jag blev mamma. Efter det återkom jag aldrig till handbollen eller fotbollen. Jag köpte en hund och började med hundsport. Det passade med familjelivet och var ett bra sätt att komma ut varje dag. Jag tävlade visserligen men det roliga i Vännäs Brukshundsklubb var styrelse- och kommittéarbetet. Vi hade studiecirklar i styrelsens arbete och i värdskap i samband med tävlingar. I hundsportkretsar tror jag klubben uppfattades som väldigt trevlig att besöka.

Jag hade passerat 30 år. Mina barns idrottande i Umedalens IF och IBK Dalen innebar ett föräldraengagemang som i sin tur resulterade i ett mångårigt engagemang för föreningen och ett styrelseuppdrag. Många ideella timmar har jag lagt på cuper, i cafeteria, i sekretariat och jag är fortfarande medlem fast killarna slutat idrotta för många år sedan.

Eftersom jag saknar akademisk examen har jag alltid varit intresserad av de utbildningar som erbjudits mig. Socialdemokraternas bildningsverksamhet via Medlefors folkhögskola och ABFs utbud har växeldragit min fortbildning. Under nästan ett decennium var jag ordförande för ABF-avdelningen i Västerbotten och ledamot i Länsbildningsförbundet. Under dessa år utvecklades min styrelse- och föreningskunskap från lekmannamässig till professionell.

Jag hade passerat 40 år. Jag jobbade politiskt på heltid och borde förstås ha tackat Nej då jag fick frågan om att leda styrelsens arbete i Björklöven. Jag trodde faktiskt att dom ringt fel då valberedningen hörde av sig. Men nyfikenheten och frestelsen var för stor så jag sa Ja. Under tre år jobbade vi för att anpassa föreningen till att äga ett aktiebolag och samtidigt värna ungdomsverksamheten. Något av det tuffaste men samtidigt det mest lärorika jag gjort inom föreningslivet och jag vill verkligen understryka det stöd vi hade av SISU i processen.

Ja, det här är axplock ur min historia. Jag tror inte den är så olik andras erfarenheter av idrotten och föreningslivet. Men det slog mig hur många detaljer jag minns. Ett pris jag vunnit. En match jag inte vann. En ledare som stöttat. En skada som satte begränsningar. En lagkamrat som hade det svårt. Bildning som gett mig perspektiv. Sammanhållning och laganda. Allt detta har förstås också påverkat mig till den jag är idag.

Det är med barnets sätt att tänka och med barnets logik som lagkamrater, ledare och föräldrar med sitt agerande kommer att påverka barnet till vuxen ålder. I idrotten ges unika möjligheter att naturligt lära oss ta motgångar men även att ödmjukt hantera framgångar. Att spela i ett lag ger barnet insikter om samspel och respekt för lagets olika roller för att helheten ska agera harmoniskt. Men bara om vi alla tänker på att det vi säger och det vi gör kommer att livslångt påverka barnet.

Jag är fortfarande nyfiken, älskar att vara ute i naturen, att röra på mig, bli fysiskt trött och att tävla så där lite lagom. Jag innehar en del styrelseuppdrag i både bolag och föreningar och gör en del uppdrag på konsultbasis i mitt eget företag. Jag spelar golf i Norrmjöle GK. Jag rider i nybörjargrupp på Södra Umeå Ryttarförening. Jag tränar tillsammans med Hjältarna på Umeå Performance centre.

Hjältarna är personer i olika åldrar med funktionsvariationer, främst med DS och NPF, alla med målet att använda fysisk aktivitet för att må bra och för att genomföra hinderloppet Toughest och Hjälteloppet. De är en enorm källa till inspiration och ger perspektiv på begreppet ”från triangel till rektangel”. De är rektangelns ytterkant.

Jag ser verkligen fram emot ordförandeskapet i Västerbottens Idrottsförbund och SISU Idrottsutbildarna, jag ser fram emot samarbetet med er i SDF:en, i föreningarna och med er i personalen. Jag är en lagspelare med både tid och lust att vara tillgänglig och medverka i olika sammanhang där ni tror att jag kan göra nytta för idrotten och för föreningslivet i Västerbotten så tveka inte att höra av er.

---

Åsa Ögren

Ordförande Västerbottens Idrottsförbund och SISU Idrottsutbildarna

En berättelse om att flytta gränser – ironman

Drömmen om Ironman Hawaii
Mitt namn är Mikael Kjellander och min passion är triathlon. Min uppväxt präglades av fotboll men med inslag av andra sporter såsom innebandy, skytte och löpning. Min första stora fysiska utmaning mötte jag under värnplikten som Fjälljägare i Arvidsjaur. Efter 15 månader hade jag flyttat mina fysiska och mentala gränser långt längre än vad jag trodde var möjligt. Det väcktes en nyfikenhet för hur långt jag kunde pressa mina gränser.

De kommande åren ägnade jag mig främst åt styrketräning och löpning. Jag tävlade i allt ifrån bänkpress till hinderbana och genomförde löptävlingar och uthållighetslopp. Jag kände mig aldrig helt tillfredsställd och så småningom kom en tid med småbarn och en omfattande husrenovering. Träningen lades åt sidan tills en dag då jag klev upp på badrumsvågen som visade tresiffrigt. Jag bestämde mig för ta mig tillbaka och satte upp målet att kunna springa 5 km. Det tog tid, det var jobbigt och det gjorde ont. Det gick inte fort men till slut hade jag sprungit 5 km igen! Gränsen flyttades till 10 km och senare till ett halv marathon.

Mitt första triathlon
Sex månader och 15 kilo senare genomförde jag mitt första triathlon! Jag hade för första gången simmat, cyklat och sprungit i en följd och jag kände direkt att det här var min grej. Året var 2013 och jag var nyss fyllda 30. Senare samma år genomförde jag en halv Ironman, genom att simma bröstsim, cykla mountainbike och med en banan i fickan som enda energi. Jag kom nästan sist men kände ännu starkare att det här var min grej! Jag hade hittat det jag sökt så länge, ett sätt att flytta gränser.
Jag hade funnit nästa gräns, Ironman i Kalmar.

Jag var anmäld till en av världens tuffaste tävlingar utan att förstå hur det ens var möjligt att i en följd simma nästan fyra km, cykla 180 km och därefter löpa ett marathon. Knappt ett år senare sprängde jag den gränsen när jag efter 10 timmar och 52 minuter kunde titulera mig Ironman.

Triathlon och Ironman hade allt jag behövde och nu när jag visste att jag kunde, ville jag vet hur fort det kunde gå. Var det möjligt att genomföra en Ironman under 10 timmar? Det tog ytterligare två år men i min tredje Ironman sprängde jag tiotimmars gränsen. Nu spände jag bågen hårdare än någonsin och siktade på den mest ikoniska tävlingen i världen, VM i Ironman på Hawaii. Är det möjligt att bli en av de bästa i åldersgruppen och därmed ta en kvalplats?  Sedan dess har jag tränat hårdare än någonsin och genomfört ytterligare två Ironmantävlingar där jag kommit allt närmare min målsättning och min nästa gräns.

Under hela min resa har familjen stått vid min sida. De har alltid varit viktigare än allt annat och trots att träningen många gånger har varit tuff så har balansen mellan familj, arbete och träning varit den stora utmaningen. Jag har alltid anpassat träningen efter mitt liv och inte livet efter träningen. Jag har lärt mig mycket på den här resan men det finns en sak jag fortfarande inte vet, var går gränsen?

// Mikael
____________________________________________________________________________________________
Mikael Kjellander bor i Katrineholm med sambo och två barn.
Håller sakta på att närma sig sin senaste satta gräns – att genomföra en ironman på Hawaii