Idrott för alla – eller?

Djanet Beraki är en 20-årig tjej bosatt i Obbola, Umeå som studerar till civilingenjör med djanetinriktning industriell ekonomi. Redan från 9–10 årsålder har hon varit aktiv inom fotboll, innebandy, taekwondo, orientering, barngympa och engagerad i skolidrottsföreningar. I dag är hon, förutom aktiv utövare, kassör i taekwondoföreningen Ham Kae Kwan TKD, taekwondoinstruktör, vice ordförande i Västerbottens Skolidrottsförbund samt ordförande i Svenska Skolidrottsförbundet valberedning.

______________________________________________________________________

I idrottens värdegrunder står det att alla har rätt att vara en del av vår svenska idrottsrörelse. Jag som har ett hjärta som klappar för idrott kan inte hålla med mer. När man springer ut på en fotbollsplan och svettas tillsammans med sina lagkamrater, när man tar ett poäng på taekwondomattan och alla ens klubbkamrater jublar av glädje, när man som tränare ser glädjen i barnens ögon när de klarar av att göra något svårt, när man möter sin lillasyster efter en innebandymatch och hon är så glad över att hon lyckats göra mål, och ja, listan kan göras lång – då vet man att idrott gör skillnad, för samhället och för individen, och denna glädje unnar jag verkligen alla.

Att just jag har fått ta del av denna gemenskap och glädje har inte varit en självklarhet. Som svenskfödd med föräldrar från Eritrea så har man inte alltid passat in. Missförstå mig rätt, jag har haft en fantastisk uppväxt, men har stött på kulturkrockar och även rasism i min vardag. I mitt idrottande har jag haft turen att ses för den jag är och för de prestationer jag utfört, bortom min hudfärg. Detta har varit en nyckelfaktor till att jag i dag kan se tillbaka på en fantastisk uppväxt som stärkt mig och fått mig att våga ta den plats jag förtjänar.

Samtidigt som det gläder mig att få ta del av idrottens positiva kraft så sörjer jag varje gång jag  läser om när människor har blivit exkluderade inom idrottsrörelsen på min Facebook eller i media. Det kan vara allt ifrån bristande jämställdhet, för tidig selektering till diskriminering och sexuella trakasserier. Kvinnor som inte vill vara förtroendevalda på grund av maktspel och sexism, barn som inte fortsätter idrotta för att de får höra att de är för dåliga och föräldrar som beter sig illa på läktarna. Det gör ont att läsa om. Det gör verkligen ont.

Vad är det då som har varit framgångsfaktorerna i att jag har en sådan positiv upplevelse av idrotten? För mig har det framför allt handlat om två saker; bra ledare samt Skolidrottsförbundet. Jag har haft ledare och tränare som har betytt allt för mig och som förutom att de har instruerat fantastiskt bra så har de även brytt sig om medlemmarnas välmående. De har också vågat ge ansvar till de utövare som har velat ha det och även till dem som kanske inte vetat att de velat det. Det sistnämnda stämmer in på mig. Som barn var jag så fokuserad på mitt egna idrottande. Jag var fast bestämd att jag skulle bli bäst i någon idrott, det spelade ingen roll i vilken men bäst skulle jag bli. När jag redan som 14-åring fick frågan om att hjälpa till i taekwondoföreningens barngrupp så blev jag så glad och stolt över mig själv och glädjen det gav att få ge tillbaka till idrottsrörelsen, som den har gett till mig, är det som driver mig än i dag i mitt ideella engagemang.

För mig var skolidrottsföreningen första steget i mitt ideella engagemang. På Obbolaskolan hade vi ett skol-IF, en idrottsförening som styrdes av oss elever med hjälp av ett vuxenstöd. Från och med årskurs 6 satt jag  i styrelsen som anordnade eftermiddagsaktiviteter samt deltog på olika skol-DM tävlingar. I årskurs 8 blev jag ordförande och fick åka på förbundets ledarskapsutbildning ”Unga leder unga”. Med den utbildningen i ryggen var jag entusiastisk över att göra skillnad på skolan med hjälp av vuxenstödet. När jag sedan i distriktsstyrelsen åkte på min första SDF-konferens endast 15 år gammal, blev jag så förundrad över det öppna klimatet, hur vuxna och ungdomar kunde diskutera på samma plan. Året därpå åkte jag på mitt första förbundsmöte och blev tillfrågad att sitta med i förbundets valberedning. Nu – fyra år senare – sitter jag som ordförande för samma grupp.

Att jobba på förbundsnivå inom Skolidrottsförbundet har lärt mig att allt handlar inte bara om att ge folk ansvar hit och dit, det handlar om att man även i praktiken måste aktivt jobba för att skapa ett öppet klimat. Om Skolidrottsförbundet valde in mig bara för att de vill ha en ung tjej, eller bara för att få in en annan etnisk bakgrund, så hade jag aldrig varit kvar i dag. Att som 15-åring på sin första SDF-konferens under gruppdiskussioner få frågan ”Djanet, vad tänker du?” av en vuxen och se att de genuint bryr sig om min åsikt var en fantastisk känsla. Jag var inte där bara för att, jag gjorde skillnad.

Jag tror verkligen att Skolidrottsförbundet och konceptet med föreningar där unga leder unga gör ett otroligt viktigt jobb i att utbilda – både teoretiskt och praktiskt – framtidens ledare som kommer att skapa fantastiska förutsättningar för nästkommande generationer.

Idrotten är tyvärr kanske inte till för alla i dag, även om det står i våra värdegrunder. Självklart finns det andra faktorer som spelar roll, men jag tror att förståelsen för ledarskapets kraft på alla nivåer är en nyckelfaktor. Ledare och förtroendevalda inom idrottsrörelsen måste våga utvärdera sitt ledarskap och även praktiskt inkludera så många som möjligt. Idrottens ledare måste se skillnaden på ledarskap och chefskap och försöka möjliggöra plats för alla individer. Vi har verktyget i idrottens kraft – nu måste vi bara använda det på rätt sätt.

//Djanet Beraki

Det går inte att dra in pengar på en damhockeymatch

Lena Sundqvist är född och uppvuxen i Arvidsjaur. Numera bor hon i Stockholm lenasundqvistoch jobbar som sportkommentator på Cmore och TV4. Tidigare följde hon ishockeyn på nära håll som kommentator och reporter i Radiosporten med fyra herr-VM, två dam-VM och ett OS som höjdpunkterna. I hennes egen idrottsbakgrund finns ett DM-guld i truppgymnastik men framför allt lade hon tid på att vakta fotbollsmål i IFK Arvidsjaur och Piteå IF.

 

______________________________________________________________________

Det går inte att dra in pengar på en damhockeymatch. Den meningen har sagt så många gånger av så många klubbar att den blivit en sanning. En sanning som är rätt bekväm att gömma sig bakom. För så länge det är sant så behöver man ju inte ens försöka motbevisa det. Men en förening vägrade tro att det här är sant. De samlade kraft, slog publikrekord och drog in 400 000 kronor på köpet. Så vad ska alla andra göra nu? Nu när det inte längre är sant. Nu när det finns bevis på att det går. På att man kan. Om man vill.

Gävle-Daladerby. Ja så kallas det när Brynäs och Leksand ställs mot varandra. Två klubbar med en stolt historia och med mycket rivalitet emellan sig. För några veckor sedan var säsongens första Gävle-Daladerby – på herrsidan. Några dagar tidigare, den 5 oktober, möttes lagens damlag. Ett ypperligt tillfälle att locka storpublik till hallen kan man tänka. En möjlighet att bygga sitt damlag genom att leva på klubbarnas rivalitet. Men istället blir det tvärt om. När folk kommer till Gavlerinken den här kvällen är huvudentrén inte ens öppen. 85 personer tittar på matchen.

En vecka senare spelas det match mellan Luleå Hockey/MSSK och Modo i samma serie. I ett Coop Norrbotten Arena som tar emot med öppna armar. En hemmaklubb som har jobbat stenhårt på att sälja in just den här matchen. Det har marknadsförts och det har satsats. Det har fixats fri entré och företag som lovat skänka ett X antal kronor för varje åskådare som kommer. Björnhuvudet sänks till isen och lagkapten Emma Eliasson får skrinna ut inför 3 150 åskådare – nytt publikrekord för en grundseriematch och en siffra som innebar klirr i kassan för Luleå Hockey. 400 000 klirr för att vara exakt.

Om man bara tar förutsättningarna för matchen så hade i mina ögon Brynäs en bättre chans att lyckas sälja in sitt event än Luleå. Om man bara tittar på papperet. Sen vet jag att intresset är mycket större i Luleå än i Gävle – men frågan är varför det är så? Jo, enligt mig att svaret enkelt. Lika enkelt som varför ett lag vinner en hockeymatch. De jobbar hårdare. De tror på det de gör och de vågar satsa fullt ut. Så enkelt är det. Och nu vill jag se fler klubbar våga!

Nej, jag kräver det till och med. Spelmässigt så utvecklas den svenska hockeyligan för varje år som går och några av de största stjärnorna i världen, som Jenni Hiirikoski och Jennifer Wakefield, väljer att spela här. Det är dags för klubbarna att haka på, nej att driva, den utvecklingen ännu hårdare. De här spelarna förtjänar en större publik, men de kan inte göra det på egen hand. De behöver att klubben står bakom dem och hjälper till att dra det här framåt. Vad är syftet med att ha ett damlag om man inte bryr sig om det? Har klubbarna det för att ser bra ut eller för att de vill ha det? Jag hoppas att det är det sistnämnda men nu är det fasiken dags att de börjar visa det också. Ta rygg på Luleå och bär damhockeyn framåt.

Sammanslagningen mellan Munksund, Skuthamn och Luleå Hockey kan mycket väl vara det bästa som har hänt svensk damhockey på mycket länge – om inte till och med någonsin. De bestämde sig för att de VILL ha ett damlag. Och att de VILL vara bäst. Och de fick folket med sig. Och uppenbarligen så går det. Uppenbarligen kan man ge kvinnor bättre förutsättningar att utföra sin idrott och uppenbarligen kan man få folk att vilja titta på det. Men det kommer inte gratis. Och det kostar inte ens bara pengar. Det kostar också tid och engagemang.

Men det kommer att vara värt det. För det handlar inte bara om Emma Eliasson och hennes lagkamrater i representationslaget. Det handlar om framtiden och att skicka signaler till unga tjejer att det är okej att drömma. För man kan nå hela vägen. Det skickar signaler om att de unga tjejerna runt om i vårt land är lika mycket värda som deras killkompisar. För så ser det inte ut i nuläget. De stora skillnaderna i pengar, förutsättningar och uppmärksamhet drabbar inte bara elitspelarna – det drabbar främst barnen.

För jag vill se den klubb eller kommun som men handen på hjärtat kan säga att unga killar och unga tjejer har exakt samma förutsättningar att spela hockey. Jag hoppas att det går att hitta några goda exempel där ute i landet men jag är tveksam. Och man känner av det här som ung tjej. Man kan kanske inte sätta fingret på att det handlar om könsstrukturer i samhället men man känner av det. När man åker omkring i herrlagets gamla utslitna matchtröjor, när man får de sämsta träningstiderna hallen har att erbjuda. Även om man inte förstår varför – så känner man av det. Jag är inte lika mycket värd som min kompis för jag är tjej. Vi måste komma bort från det. Och det Luleå Hockey gör nu är ett stort steg i rätt riktning. Och de förebilder som Luleå Hockey i detta nu ger unga tjejer kommer vara helt ovärderliga för dem.

Nästa steg i min värld är att fler kommuner gör som Örnsköldsvik – börjar ställa krav på klubbarna. Ska ni få våra pengar så ska det också satsas på kvinnor. Jag slår vad om att var enda kommun i vårt avlånga land har en jämställdhetsplan att jobba efter. Ändå pumpas det in pengar till herridrott år efter år. Till klubbar helt utan dam verksamhet. Hur länge ska kommunerna komma undan med detta?

Men i väntan på kommunerna så kan vi hoppas att lagen i SDHL tittar på Luleå och inspireras. Nej, ni kommer inte tjäna stora pengar på era damlag sett över en hel säsong. Inte än. Men om ni inte anstränger er – ens när ni får ett derby i era händer. Om ni inte försöker hitta nya vägar att gå så kommer ni aldrig att lyckas med det. Det är dags att sluta gömma sig bakom en sanning som är en lögn.

Efter matchen mellan Luleå och Modo sa Luleåspelaren Johanna Fällman till NSD: ”Jag är stolt över min stad.” Snälla, snälla hockeyföreningar och städer. Låt fler damhockeyspelare få känna den känslan som Johanna Fällman gjorde den kvällen.

Den sportsliga gentlemannens* sällskap

Matt X. Richardson är chef för Svensk antidoping och var tidigare chef på Statens
folkhälsoinstitut samt IKSU i Umeå. Han har ägnat en del tid åt forskning inom omgivningsfysiologi efter att ha varit räddningssimmare och befälhavare vid Kanadas östkust.
_________________________________________________________________

Jag började tävla inom segling när jag var relativt ung, cirka nio år gammal. Det var min första kontakt med idrottsvärlden, även om jag inte upplevde den så. Att tävla inom segling var bland det mest frustrerande jag har varit med om. Jag kunde gå från att vara i ledning till att vara i mitten av fältet på grund av en plötslig ändring i vindriktningen. Det kändes orättvist. Jag kunde ju inte styra vädret.

Jag blev till slut så förbannad (trots många segrar) att jag gick över till en idrott där jag trodde att jag kunde påverka tävlingens utfall på ett mer pålitligt sätt – simning. Senare kom friidrott, triathlon, surf livräddning och cykling. Alla individgrenar. Dock inte riktigt. De absolut roligaste jag höll på med, och där jag faktiskt hade mest framgång resultatmässigt, var lagkappen och stafetterna. Att svetsa ihop ett gäng med ett gemensamt mål, och lyckas tillsammans, var långt mer givande än att vinna själv. Man åkte hem och firade tillsammans. Mycket bättre än att åka hem själv och titta på medaljen i sovrummet.

Under tävlingsåren blev jag lagkapten i en del klubbar och sammansättningar, en roll som jag trivdes i oerhört mycket då jag kunde bygga ännu större, ännu starkare lag som kunde fira allas framgångar tillsammans. Vi reste och hade roligt tillsammans och många av dessa människor är fortfarande mina närmaste vänner trots att över 20 år har gått sedan vi sist stod bredvid varandra på startlinjen.

Jag hade således en hel del folk på min sida vid olika tävlingar. Motståndarna skulle krossas och vi skulle ta till oss äran. Vid en friidrottstävling inomhus var mitt stafettlag så överlägset att jag sprang det sista varvet på sista sträcken på ytterbanan – high-fives och småskratt efteråt. Vid en cykeltävling försökte jag övertyga en ganska passiv klunga att komma ikapp en utbrytning genom att konstatera till alla inom mitt närområde att de ändå skulle förlora i en klungspurt mot mig, så detta var deras enda chans att prestera något. (Mina lagkamrater ledde ut mig fint vid spurten för att komma trea – utbrytningen kom vi aldrig ikapp). I en livräddningstävling i surfning kom jag upp ur vattnet med två andra bredvid mig och skulle springa in i målet. Under de sista 30 metrarna på stranden lyckades jag spotta ur mig ”jag slår dig, jag slår dig” (vilket jag gjorde) så att båda hörde det mycket väl. En tävlingsmänniska var jag alltså. Lite ”gamesmanship”, lätt hån för att röra upp blodet.

En gång i en mästerskapstävling i triathlon, det första året klungåkningen under cykelmomentet infördes (tidigare var det förbjudet), lyckades jag göra en utbrytning med tre andra. Två av dessa var mina ordinarie träningskamrater, och den tredje var en kille från Quebec som jag aldrig hade tävlat mot tidigare. Vid en längre backe så föll mina träningskamrater bort och det var jag och den franska killen kvar. Vi kom överens att det var dags att köra och började rulla fint så att vi utökade vår ledning över den jagande klungan. Väl ute på löpning höll vi ihop till den sista kilometern då jag la in ett ordentligt ryck och vann med några sekunder. När han korsade mållinjen var han överlycklig; vi hade båda kvalificerat till VM och han kramade mig och klappade mig på ryggen. Vi gick ut och festade den kvällen som om vi hade varit lagkamrater sedan vi var unga.

I stort sett umgicks jag exklusivt med mina tränings- och lagkamrater i många, många år, och ju högre nivå vi befann oss på, desto mer multinationell blev gruppen. Vi gjorde allt tillsammans, delade segrar och nederlag, träffades på olika platser över hela världen. När elitkarriärerna började komma till sitt slut engagerade vi oss i olika samhällssammanhang. Nästan alla blev någon slags militär eller civil tjänsteman i de offentliga och ideella sektorerna, trots olika utbildningsnivåer och ekonomiska förutsättningar. Vi överförde den kunskap vi hade samlat under åren genom roller inom idrottsföreningar, förbund och i vissa fall forskning.

De flesta av mina kamrater och jag fortsatte att tävla på olika nivåer senare i livet, jag inom modern femkamp, hastighetsskridsko, och en del annat. Den sociala biten i det blev inte lika tydligt – nu umgicks jag med småbarnsföräldrar, arbetskamrater och andra icke-idrottsliga kretsar – men jag trivdes bäst med andra idrottsutövare. Det fanns en förståelse där, även bland de främsta motståndarna, som inte fanns annanstans. Det handlade om att vi skulle göra upp, se vem som hade förberett sig bäst, se vem som klokast spelade sina kort, och få utlopp för all vår önskan att jämföras. Efteråt, när jag åkte hem till min familj och mitt jobb, var sinnet skarpare. Jag såg saker för vad de egentligen var – ofta politiserade, ibland överflödiga, och många gånger orättvisa.

En kväll satt jag och en handfull andra åldrande triathleter runt ett bord och snackade arbetsvillkor (jag hade nyligen tillförordnats till personalchef på en arbetsplats). Jag uttryckte hur ständigt förvånad jag var över de höga utbildningskraven för vad som verkade vara arbetsuppgifter som förmodligen kunde bemästras under en relativt kort praktikperiod. En av de andra vid bordet nämnde någon undersökning som visat hur svårt det var för folk med utländska namn att bli kallade till anställningsintervju. En annan poängterade att inom FN var det krav på cirka 15 års erfarenhet innan man kunde börja ens kvalificera sig till tjänster som var inte endast administrativa. Det var en sådan skillnad från verkligheten inom idrott. Där kan vem som helst kunde anmäla sig, ställa sig på startlinjen och med en bra prestation kvalificera sig till nästa nivå eller till en plats på ett lag, få uppmärksamhet och uppskattning. Om man inte presterar tillräckligt bra så kan man försöka igen, och igen, och igen utan hinder. Det är… sportsligt.

Ju längre diskussionen gick desto mer insåg vi att idrotten hade en massa bra principer som kan – eller kanske bör – tillämpas i andra aspekter av samhället. Det var nästan otroligt att vi inte hade kommit på det förut.  Exempel efter exempel på hur livet skulle bli bättre om – bara om – idrottsliga principer gällde. Men det saknades något bland de där människorna utanför idrott. Det saknades förståelsen för varför man skulle mätas, jämföras, och göra upp. Det var inte bara för att kröna segraren – vilket är ju grunden till all tävlingsidrott egentligen – men för att stå på startlinjen bredvid andra likasinnade och verkligen förstår varför alla var där. Och om man vann, var det endast på grund av att alla andra var villiga att acceptera att de kunde bli slagna.

Idrott kräver att man accepterar regler och förhållanden som rättvisa, och genom att ställa upp visar att man respekterar sina medtävlande och deras förmågor. Ta denna ståndpunkt till sin spets och då tävlar man inte mot dem som man inte respekterar, de som man inte tror kommer att följa reglerna eller de som försöker få spelplanen att luta till sin fördel innan matchen har börjat. Vi kom fram till följande den kvällen; att vi visar vår inneboende respekt för varandra genom att tävla mot varandra på lika villkor. Idrotten handlar således inte om resultatet, utan om personen bredvid dig på startlinjen. En person som springer snabbast i världen är inte en värdig segrare om det inte finns ett antal människor bredvid som försöker göra samma sak. Man ska vara tacksam för dem. De är av samma sort som jag.

Varför hade ingen förklarat detta för mig tidigare, när jag började med idrott? Länge hade jag en slags lätt förakt för mina motståndare, som inte verkade kunna inse att deras prestationer inte skulle räcka till för att vinna. Nu förstår jag vilken fullständig idiot jag var. De kanske förlorade tävlingen, men jag vann endast på grund av dem. De var villiga att bli besegrade under rättvisa förhållanden – de visade respekt för mig som medtävlande. Jag borde ha visat dem samma respekt.

Ni som är unga idrottare, eller ni som har barn som börjat idrotta – kom ihåg detta; sport handlar om dina medtävlande, personen bredvid dig. Klart ska ni slåss, göra allt (inom reglerna) för att vinna. En segrare ska utses, och hyllas. Men ni behöver varandra; ni hör till ett gentlemannaskap som är unikt. Ta i hand efter tävlingen. Hedra varandra. Samhället behöver något att se upp till.

// Dr. Matt X. Richardson

*I denna artikel ett könsneutralt begrepp som beskriver ett beteende som överskrider klass, bakgrund, och uppfostran.

Att röra sig är ovärderligt!

Jonas Olsson är VD för Balticgruppen,grundare av Change the Game och har ett hjärta som klappar för idrott och rörelse.

 

 

 

 

 

 

_________________________________________________________________

Vi i Balticgruppen är en flitig sponsor till idrotten och vi samarbetar med många av Umeås mest framgångsrika föreningar och det gör vi för att vi tycker idrotten är viktig för invånarnas välbefinnande och för stadens utveckling.

Våren 2014 beslutade vi oss för att göra något med hjälp av de föreningar vi samarbetar med för att peppa barn och ungdomar att idrotta mera. Vi grundade då Change the game där även Idrottshögskolan vid Umeå universitet, och SISU Idrottsutbildarna anslöt som medspelare. Tillsammans utvecklade vi då Change the Game som blev en plattform och arena för att sprida ny kunskap och verktyg, främst till föräldrar och ledare inom idrotten.

Det har blivit en stor aktivitetsdag per år som varit välbesökta. Barn har fått testa på massor av idrottsaktiviteter och medverkande experter och idrottsstjärnor har på passionerat sätt delat med sig av värdefulla rön och erfarenheter. Mycket av innehållet dessa aktivitetsdagar har spridit sig och kommit till nytta resten av året.

Vi tycker att det har blivit en lyckad satsning som vi känner mottagits väl, både i och utanför staden. Och tyvärr så verkar såna här projekt behövas, för det verkar gå åt fel håll vad gäller fysiska aktiviteter och med den ohälsa som den medför.

Så vi har beslutat oss för att satsa mot 2019 till att börja med. Ett passande år att ta sikte mot då PWP (Pediatric Work Physiology meeting), den internationella konferensen för barn och ungdomsidrotts forskare, kommer arrangeras i Umeå.

Nu kommer Change the Game ta ett nytt avstamp och påbörjar ett långsiktigt arbete för att fler barn ska ha förmågan, förståelsen, motivationen och självförtroendet att röra på sig. Förmåga att röra sig är lika viktigt som att kunna räkna, skriva och läsa. Genom att sträva mot en verklighet där alla barn är rörelserika (physical literacy)* så tror vi att den fysiska aktiviteten kommer att öka och att barn och unga därför kommer må bättre. Enligt forskningen så är detta också ett bra recept för att få duktiga idrottare på seniornivå, så det bör gagnar idrotten i flera perspektiv att tänka och göra nytt.

Physical literacy betyder ordagrant ”fysisk kunskap” vilket inte ger innebörden rättvisa. Det handlar inte bara om att vara aktiv och ha förmåga att röra sig på olika sätt utan även om lusten, kunskapen och förståelsen. Därför lanserar nu Change the Game det mer passande svenska uttrycket ”rörelserik”. Kika gärna in denna filmsnutt från Sport Wales som förklarar physical literacy på enkelt och charmigt sätt.

Det sägs att det är ett paradigmskifte på gång inom idrotten, där många aktörer anammar nya insikter och utvecklar nya sätt att träna och tävla, för att fler ska idrotta och göra det så länge som möjligt. Förhoppningsvis ser vi samma utveckling framöver inom tex skolan.

Jag hoppas att Change the Game kan ge denna positiva utveckling en extra knuff framåt, att alla medspelare kan hitta fler sätt att samverka och att fler aktörer vill engagera sig. Välkommen att höra av er till oss om ni har några idéer!

Jag vill att våra barn i framtiden ska ge oss en klapp på axeln: ”Va bra att ni som då tog besluten tog tag i saken, det hade ju kunnat gå åt skogen med vår hälsa, helt i onödan”. Det omvända scenariot vill jag inte ens tänka på…

Vi är nu allt fler som jobbar engagerat tillsammans med Change the Game och vi vill att så många barn som möjligt ska ha lusten och förmågan att röra sig – så mycket som möjligt, så länge som möjligt. Jag hoppas du tycker detsamma och har lust och möjlighet att komma till aktivitetsdagen den 10/9, då hoppas jag att du får ännu mer pepp på att skapa förutsättningar för fler rörelserika barn och ungdomar.

// Jonas Olsson

*Rörelserik (physical literacy): Att med motivation, självförtroende, kunskap, förståelse och fysisk kompetens värdesätta och utveckla ett livslångt intresse för fysisk aktivitet.

Sommarblogg

Vi summerar en – som vanligt – intensiv och händelserik vår. Jag gläds åt att vi i organisationen alltid lyckas hålla ett högt tempo och ett lösningsfokuserat förhållningssätt. Även om vi ibland stöter på utmaningar – som att med kort varsel vara tvungna att lämna våra lokaler – lyckas vi inte bara lösa det utan också vända det till något positivt.

Som vanligt väljer jag att göra en liten avstämning och summering i sommarbloggform. Avsikten är inte att på något sätt vara heltäckande, det tenderar att bli långt ändå. Avsikten är istället att göra en rad små nedslag, både i det vi genomförd under våren, men också i det som kommer till hösten. Eftersom detta skrivs i planet på väg hem från Gotland blir det också några punkter reflektion från årets Almedalen.

Vi utbildar och utvecklar Idrotten i Västerbotten

Våren har varit full av spännande processer och vägledning; större och mindre.

  • Vi gläds att vi i slutet av våren fått lokal representation på två ställen till, genom Carin i Lycksele/Södra Lappland och genom Lisbet i Robertsfors/Mellanbygden.
  • Det känns uppmuntrande att det börjat röra på sig i Nordmaling. De träffar vi slitit med under vintern verkar ha gjort nytta. Föreningarna är mer på tå än tidigare och dessutom intresserade av att samverka med varandra, något som varit önskat i år.
  • IFK Anderstorp är inne i en spännande omstart, där vi hoppas att Anderstorpsdagen och samverkan med Tuböleskolan ska ge ny behövlig energi till föreningen och dess styrelse.
  • Föreningssamverkan Väst på stan är på väg in i nytt spännande skede med en gemensam ungdomssportchef.
  • Vindelns IF har – tack vare ett mycket bra stormöte – lyckats hitta en väg fram för en ny föreningsstyrelse.
  • Boxning och brottning är två nya idrotter som är på gång i Malå. Vi hoppas att det kan ske i nära och tät samverkan med Malå IF.
  • Vi hjälper Lycksele GK att se över utbildningar, strukturer och rutiner i deras projekt – ”GOLF FÖR ALLA”.
  • Vi processar ett samarbetsprojekt mellan Byske IF och IK Vargarna.
  • Vi har hjälpt Bureå IF att utbilda 42st nya föreningsdomare.
  • Empowering coaching har fått en bra start under våren och beräknas nå över målsättningen om 100 utbildade coacher redan i höst.
  • Vi har fått väldigt bra fart i vårt intgrationsuppdrag, med satsningar i mer än 50 föreningar under ett drygt halvår. Vi har utarbetat ett arbetssätt som väl balanserar behovet av en objektiv och rättvis bedömning av de ansökningar som kommit in med behovet av ett arbetssätt som inte får vara för byråkratiskt. Vi har också lyckats väl med att docka detta uppdrag till Idrottskonsulenterna och deras ordinarie uppdrag. Det har också inneburit att vi genomfört integrationsträffar i de flesta kommuner under våren.
  • Vi har hjälpt några föreningar att utbilda nyanlända i Idrottens föreningslära, bland annat Rönnskärs IF och Malå IF. I den senare har arbetet skett i en mycket spännande samverkan med SFI, en modell som vi vill följa nära.
  • Vi har agerat bollplank i Åsele IK gymnastik och processat med Vilhelmina Judo, båda med inriktningen på Integration.
  • Vi har utarbetat ett nytt paket för evenemangsutbildning i tre steg, som också testades i en pilot i föreningen Bygdsiljumbacken.
  • På kurssidan fortsätter vi att hålla bra tryck, både med ÅFT och med Plattformen.

Vi företräder idrotten i Västerbotten

  • Vi har lämnat in ett nytt budgetäskande till regionen inför perioden 2017-2019. I äskandet lyfter vi behovet av att få en indexkompensation för VIF och att lyfta anslaget för SISU till en nivå som motsvarar övriga studieförbund i syfte att kunna hantera idrottens utmaningar med hjälp vår nya verksamhetsinriktning.
  • Vi har genomfört en utvärdering av vår överenskommelse med region Västerbotten för åren 2014-2016. Utvärderingen berör idrottens utveckling under dessa år bland annat när det gäller aktivitetsnivå, utbildning av ledare, samverkan med föreningar och mångfald. En slutsats av utvärderingen är att det mesta går åt rätt håll, men framförallt kan man konstatera att vi har genomfört oerhört mycket verksamhet för att stärka idrotten och länets föreningar. Här finns en länk till presentationen vi använde.
  • Björn Erikssons besök i länet blev inget annat än en succé. Vi lyckade verkligen maximera hans vistelse med ett fullständigt maraton av möten med politiker, tjänstemän, idrottsföreträdare och – inte minst – styrelse och personal.
  • Även detta år tog Idrotten ordentlig plats under Mötesplats Lycksele. Vi delade ut priset till årets ledare – Pepe från Clemensnäs – och till årets idrottsförening Tärna IK Fjällvinden. I båda prisklasserna fick vi i år in många och bra nomineringar. I synnerhet i årets idrottsförening var det mycket utmanande att utse en vinnare. Vi har fantastiska föreningar som gör mycket nytta, långt utanför sitt idrottande.

Almedalen

Västerbottensidrotten var i år representerades av Åsa S från styrelsen samt Niclas och Rikard. Några snabba reflektioner är:

Idrotten fick representera sociala perspektivet den hållbara platsen på Västerbottens varumärkesseminarium. Årets Idrottsförening i Västerbotten, Tärna IK Fjällvinden, presenterade några konkreta exempel på social hållbarhet inom idrotten. I en efterföljande panel deltog HP Carlsson (Fjällvinden), Kristina Sundin Jonsson (Skellefteå kommun) och Björn Eriksson RF. Hela vårt pass blev riktigt bra och går att se i efterhand här (sista 50 minuterna i klippet).

Arbetet med inkludering har inte bara stärkt positionen för civilsamhället och idrotten som helhet utan även specifikt för oss distriktsförbund. Det känns tydligt att fler och fler politiker, SF och RF företrädare lyfter fram oss, exemplifierar med oss osv.

I övrigt har mångfald, idrottsevenemang och idrottens plats i samhällsplanering och bostadsbyggande samt folkbildningens och civilsamhällets roll i framtidens samhälle varit återkommande teman under veckan.

Vi leder idrotten i Västerbotten

Projektkontoret har under Simons och Daniels ledning fått bra snurr under 2016. Vi är medsökare i en lång rad projekt med Europeiska samarbetspartners. Vi söker Bara lira! från Arvsfonden tillsammans med Lena från lekhagen.se. Vi har startat projektet Empowering coaching (enligt ovan). Vi har dessutom – inte minst – arbetat med att få genom SportRegion Västerbotten genom det ena nålsögat efter det andra. Något vi också till stor glädje lyckats med. I tillägg har vi som vanligt handlagt en lång rad Idrottslyftssatsningar.

Vi stödjer idrotten i Västerbotten

Idrottsservice har i början av sommaren inlett en sedan länge efterlängtad utvecklingsprocess i två steg. Dels har bolagsstyrelsen arbetat med ett nytt treårsperspektiv med massor av spännande utveckling, dels har personalen under Carinas ledning sett över rutiner och arbetssätt. Vi har en lång rad mycket nöjda kunder och känner att vi gör nytta varje dag, att vi ger mer tid för Idrott.

Inför hösten

  • Vi inleder hösten med att flytta vårt Umeåkontor. Under den första helgen i september räknar vi med att flyttlasset går. De nya lokalerna kommer att bli mycket bra. I anslutning till flytten kommer vi också att uppdatera såväl skrivare som bilar i Skellefteå och Umeå. Flytten innebär också att vi tar ett steg in i en ny IT-värld utan INA-uppkoppling mot RF. Det kommer att innebära avsevärt bättre kapacitet, men säkerligen innebära en del strul inledningsvis.
  • Äntligen får vi chans att starta upp arbetet med SportRegion Västerbotten. Inledningsvis kommer fokus att vara rekrytering och projektplanering, men det blir även viktigt att snabbt skapa kunskap och engagemang för projektet i hela organisationen.
  • Styrelsen kommer att genomföra en utbildningshelg i oktober tillsammans med en rad styrelser från idrottsdistrikt i Mälardalen.
  • Vi kommer också att starta arbetet med att skapa Fritidsbanker, till att börja med i Lycksele, Skellefteå och Umeå. Det är en satsning jag tror mycket på, men som kräver att vi får med oss kommunerna i. Det kommer att vara i huvudfokus i höst.
  • Satsningen Streetsports on tour rullar också igång i höst. Det är en uppföljning på SportsCamp med ett ”streetstuk” som genomförs i alla 15 kommuner. Victor Öberg (Röbäcks IF) är regional projektledare.
  • Det finns långt gångna tankar på att starta en styrelseakademi för Idrotten. En inriktning för akademin är i första hand arbeta med de målgrupper som just nu är underrepresenterade i våra föreningsstyrelser.
  • I slutet av oktober genomför vi en gemensam SDF-konferens och utbildningshelg med tema mångfald. Helgen blir ett viktigt avstamp för att ta nästa steg i arbetet för mångfald i ett bredare perspektiv.
  • Projekt för en starkare elitmiljö i länet startade trevande före sommaren, men kommer att ta bättre fart under hösten. Niclas leder en styrgrupp, Rikard en arbetsgrupp, som vi dessutom från och till kommer att dela upp på Skellefteå respektive Umeå.
  • Vi kommer med stor sannolikhet att avdela Simon för att arbeta upp till 50 procent med samverkan mellan idrottsdistrikten i norra Sverige (7-sam)
  • Idrottsministern har lovat att besöka varje distrikt. Vi behöver fundera när vi vill bjuda in honom, vad vi vill visa upp.

Med detta vill jag tacka för ett fantastiskt första halvår. Jag har kanske världens bästa jobb, med stöttande och engagerad styrelse och med personal som ständigt imponerar.

Jag kommer att jobba någon enstaka dag under nästa vecka, för att fånga upp halvårsbokslut, men sedan gå på semester. Jag är tillbaka den 18 augusti.

Trevlig semester!

6tag_260715-130640

/Niclas

Äntligen får vi chansen!

Emma Pantze är projektledare för genomförandeprojektet SportRegionemmaprofil Västerbotten. Tidigare har hon arbetat som idrottskonsulent för SISU Idrottsutbildarna i Skellefteå.
_________________________________________________________________

Äntligen får vi chansen att göra SportRegion Västerbotten på riktigt. Västerbottens Idrottsförbund har arbetat hårt för att få genomföra detta projekt. Hårt och länge för att få beslutsfattarna och tjänstemännen att förstå sportnäringens potential. Och kanske har det ändå varit positivt att vi har varit tvungna att vänta på starten av projektet. För nu känns det verkligen som att tiden är mogen för en satsning på en jämställd sportnäring. Att vår målgrupp är redo. Redo för satsningen med SRV och för att åstadkomma innovationer och tillväxt inom sportnäringen.

Västerbotten har en gedigen kompetens inom informations- och kommunikationsteknologi samt digitalisering och teknikutveckling. Länet har också en stor folkrörelse kring sport, en befolkning med stort engagemang för idrott och folkhälsa samt en tradition av att arbeta gränsöverskridande och multidisciplinärt.

I den nyligen publicerade innovationsagendan för framtidens sport som är framtagen av Gymnastik- och Idrottshögskolan i Stockholm (GIH) samt Swedish ICT, framgår det att det finns fyra satsningar som behöver göras för att Sverige ska kunna ta tillvara på den stora tillväxtpotential som finns inom sportnäringen:

  • En nationell oberoende samverkansplattform. För att kunna driva på innovationer kopplade till sport behöver idrottsrörelsen tillsammans med centrala aktörer inom akademi, näringsliv och den tillväxtdrivande delen av offentlig sektor skapa nätverk och struktur.
  • Ökad digitalisering och förbättrad digital infrastruktur. Ökad satsning på digitalisering av sporten och sportupplevelser är en nödvändighet för att ligga i framkant internationellt både inom prestation, evenemang och folkhälsa.
  • Multidisciplinär kunskapsutveckling. Fler innovationsmiljöer, både fysiska och virtuella inkubatorer och mötesplatser.
  • Internationell exponering. Den process som genomgås i samband med att ansöka om ett större internationellt evenemang skapar unika möjligheter att marknadsföra Sverige, våra produkter och kompetens till en global publik.

SportRegion Västerbotten är satsningen som vill göra just ovanstående med utgångspunkt i de styrkor och möjligheter som finns i vår region. Projektet vill skapa struktur för samverkan och resurser för att stärka och utveckla en jämställd sportnäring i Västerbotten. Projektet ska bidra till starkare sportföretag, fler tillväxtföretag inom sportnäringen, ökad sysselsättning, ökad utveckling och export av sportrelaterade produkter/tjänster från länet, fler och bättre evenemang, en starkare idrottsrörelse och mer attraktiva boendemiljöer i hela länet.

Närmast i höst kommer vi att återuppta de uppskattade nätverksträffarna och starta arbetet med att tillsammans med Uminova Innovation stötta sportföretag som vill utveckla sitt företag samt utveckla nya produkter och tjänster. Dessutom fortsätter vi arbetet med att stärka varumärket SRV och uppfattningen om att Västerbotten är en attraktiv region för evenemang, innovation och företagande inom sport. Att vi längtar till september månad är ingen hemlighet. Men först – en välförtjänst semester och en härlig sommar.

//Emma Pantze

Varför behövs våra idrottsföreningar?

Madelaine Jakobsson är kommunalråd i Nordmaling. Till yrket är hon lärare i MadelaineJsvenska, engelska och sfi. Hon har tre barn och bor i Mullsjö, Nordmaling.

 

 

_________________________________________________________________

I Nordmalings kommun spelar våra idrottsföreningar en mycket stor roll. Dels låter de våra barn och unga utvecklas, de lär dem hur man fungerar i grupp, hur man är en bra lagspelare och det är förmågor som man har nytta av hela livet. De ser också självklart till att aktivera våra barn rent fysiskt och de är måna om att alla ska få vara med. Nu när situationen i världen ser ut som den gör och många människor är på flykt, så fyller våra föreningar en väldigt viktig funktion när vi i kommunen tar emot många personer från andra länder. När det kommer till integration som är så oerhört viktig för att människor ska känna sig som en del i samhället, så tar verkligen våra idrottsföreningar ett ansvar. Idrotten förenar och även med bristfällig svenska kan de nyanlända få en plats i laget och i kompisgruppen. Jag vill också ge en eloge till alla duktiga ledare i Nordmalings kommun, de som i ur och skur, dag in och dag ut oförtrutet kämpar på för barnen och ungdomarna i just deras lag och förening – vilka hjältar!

Samhället förändras dock och idrotten med den. Det är fortfarande de stora idrotterna som hockey, fotboll och handboll som dominerar men det dyker också upp nya idrotter och nya former att idrotta på. Jag tror att spontanidrottandet kommer att fortsätta växa och att det behöver skapas fler spontanidrottsanläggningar. Man ska kunna idrotta utan att boka en hall i förväg. Alla vill inte ägna sig åt traditionellt idrottande på bestämda tider med ett lag och en ledare. Idrottsföreningar måste se till att fånga upp dessa andra idrotter som parkour, free running och skate för att nämna några.

Idrott i alla dess former är livsviktigt, den moderna människan blir mer och mer stillasittande. Även våra barn och unga sitter mer stilla, mycket på grund av den tekniska utvecklingen och vi vuxna måste föregå med gott exempel. Som med så mycket annat så tittar barn och unga mer på vad vuxna gör än vad de säger och jag vill se ett livslångt idrottande. Det viktigaste är att vi får alla människor -ung som gammal – att röra på sig, gärna tillsammans. Under vilka former och vilken idrott man väljer spelar mindre roll. Jag tror att det också behövs mer fysisk aktivitet i skolan. Det finns forskning som visar på att elever inte bara mår bättre rent fysiskt av det men att de även presterar bättre i skolan. Jag ser gärna att vi i Nordmaling testar mer fysisk aktivitet i skolan, i projektform eller liknande till att börja med.

Sedan tror jag också att man i föreningarna måste jobba mer för att alla ska kunna vara med. Det kan ju vara så att man kommer på när man är 15 eller 50 år att man vill testa att spela fotboll, hur möjliggör vi det? För att få till ett livslångt idrottande måste det finnas plats för alla åldrar, oavsett tidigare erfarenhet. Det måste också finnas möjlighet för de som inte vill elitsatsa att ändå fortsätta med den idrott man gillar. En större flexibilitet och ett nytänkande tror jag behövs för att möta den nya generationens idrottande.

// Madelaine Jakobsson

Idrotten gör Västerbotten starkare – hela dan varje dag

Idrotten gör Sverige starkare

Mötesplats Lycksele har just genomförts, så också utdelningen av Årets idrottsförening i Västerbotten. Priset instiftat i Börje Sandgrens namn som är inne på sitt andra år. Redan nu slås jag av hur många helt fantastiska föreningar vi har i vårt län. Att välja ut top-5 och att utse en vinnare har varit en riktig pärs båda åren. Samhällsnytta är centralt i priset, man ska bidra till mer än ”bara” sitt idrottande med sin förening. Inte nog med att vi i alla dessa fall jämför på en väldigt hög nivå, vi jämför ibland helt olika storheter i form av helt olika samhällsnyttor. För det är precis så jag ser på idrotten och även på civilsamhället som helhet.  Vi är idéburna. Vi bärs av idéen. Eftersom idéerna varierar, precis som förutsättningar behov och engagemang kommer rollerna som idrottsföreningen spelar att bli ungefär lika många som vi har idrottsföreningar (681 i Västerbotten and counting). Ryktet om idrottsrörelsens död är helt enkelt starkt överdrivet!


Vi engagerar oss mer än någonsin

Faktum är att vårt ideella engagemang aldrig varit större än nu. Jag möts ofta av myten att det skulle vara annorlunda. Att ledarrekrytering skulle vara svårt, något som jag snabbt slår ifrån mig. Det räcker att besöka vilken fotbolls- innebandy eller skidträning som helst för att inse detta. Jämför med antalet ledare som fanns runt varje träningsgrupp för 20 år sedan så får ni ett tydligt svar. De är avsevärt fler idag. Vi brukar slänga oss med att fler än 21 000 Västerbottningar är engagerade som ledare inom Idrotten i länet, men det baseras på mer än 10 år gamla siffror. Jag är övertygad om att om vi är nära en fördubbling idag. Men det finns så klart utmaningar, kanske fler än någonsin. Jag återkommer till dem.

Idrotten välkomnar

Efter ett år som 2015, då kriget i Syrien skapade en flyktingström av sällan skådat mått  är idrottens nytta inom integrationsområdet högt i mångas medvetande. Det är bra. Det är något vi vetat om i många år och där Idrotten redan gjort mycket. Det är bra att det är fler som vet om det. Regeringens uppdrag till Idrotten är ett tydligt tecken på detta. Det är häftigt att se hur Idrotten runt om i länet rustar sig för att bidra. Vissa med särskilt projektstöd, många utan. Frågan om inkludering  och mångfald i en vidare mening har verkligen kommit upp på agendan i många föreningar. Och det är bara början. Det är en utveckling som har så många vinnare. Bortsett från den omedelbara effekten av inkludering för både nyanlända och de som redan finns i föreningen, har arbetet långsiktiga effekter. Att nå barn, unga, vuxna och gamla på deras fritid – mitt i passionen till just sin idrott – har nämligen det.

En grund för hälsa genom hela livet

Västerbottens befolkning är Sveriges mest aktiva om vi mäter aktivitetstillfällen per capita i den organiserade idrotten (ålder 7-25). Detta är barn och ungdomar som tidigt får lära sig att uppskatta rörelse och som dessutom fått verktyg för ett livslångt idrottande. Folkhälsoeffekten av detta är stor och kommer alla Västerbottningar till gagn då det bidrar till att sänka vårdkostnaderna på sikt. Forskningen är dessutom entydig att det har en rad andra positiva effekter som är samhället – och oss alla – till gagn. Bättre skolresultat, lägre andel riskbeteenden, social inkludering. På detta område vill vi dock bli ännu bättre. För mycket fokus har tidigare legat på barnen och en konsekvens av detta är bland annat en ökad drop out bland ungdomarna. Det har också bidragit till att en stor andel av motionsidrottandet i samhället sker utanför idrottsföreningarna. Det är så klart bra att människor motionerar oavsett vilken form det sker i men samtidigt finns en risk för att motionsidrott utanför rörelsen, i kommersiella alternativ, bidrar till att öka hälsoklyftorna. Det är inte alla som har råd att idrotta under de premisserna. Vi tror dessutom att det finns en massa sociala effekter av att idrotta tillsammans i förening samt – inte minst – att föreningarna stärks av det.

Vad är det som skapar livskvalitet?

Det sociala kittet som idrott och föreningsliv bygger kan inte överskattas. Det bidrar till livskvalitet, attraktiva boendemiljöer och stolthet. Kanske är detta mest tydligt utanför våra stora städer. Vi har många exempel runt om i vårt län där idrottsföreningar bidrar till att bära hela bygder. Just på landsbygden, som brottas med befolkningsminskning och kompetensbrist i urbaniseringens spår, är frågan om attraktiva livsmiljöer särskilt viktig. Vad är det som får människor att vilja stanna kvar, flytta dit eller komma tillbaka? Jag tror att idrott och föreningsliv är en viktig anledning, mer viktig än den kanske får erkännande för. Tillväxtanalys pratar om att den viktigaste målgruppen för orter som vill växa är kvinnor i åldern 27 – 33. Forskning visar också att det är kvinnor i större utsträckning än män som fattar beslut om flytt. Vilka värden är särskilt viktiga för den målgruppen? Vad är livskvalitet för dem? Jag är övertygad om att ett fungerande civilsamhälle i stor utsträckning bidrar till dessa värden. Det går således att argumentera att det finns tydliga kopplingar mellan ett fungerande föreningsliv och kompetensförsörjning till företagen i länet. För att citera Hans Lindberg, kommunalråd i Umeå; ”Attraktiva livsmiljöer, med ett starkt utbud av kultur, idrott och fritid, kommer först. Jobben kommer sen.”

Sportnäringen skapar möjligheter

Idrott bidrar också till tillväxt i mer direkt mening. Den går att även definiera som näring. Faktum är att få näringar i Europa växer lika fort. I SportRegionen Västerbotten har vi  unika förutsättningar för att bli framgångsrika inom denna nya tjänsteintensiva kunskapsnäring, oavsett om det handlar om evenemang eller utveckling av helt nya tjänster och varor. Med Riksidrottsuniversitetet i Umeå i spets har vi tre akademier representerade i länet. I alla våra kommuner har vi lång tradition och väldigt spetsig kompetens inom en lång rad idrotter. Vi har också flera kommuner som börjat inse att detta är en näring som kan bidra på helt nya sätt och komplettera de traditionella basnäringarna.

Låt föreningarna göra det de är bäst på – att idrotta

Det ideella engagemanget har som sagt aldrig varit större. Samtidigt är det annorlunda än tidigare. För om det är lätt att rekrytera tränare till barn och ungdomar är det avsevärt svårare att hitta en kassör eller en ordförande. Idrotten är därför på många sätt utmanad och behöver utvecklas, precis som samhällets stöd behöver utvecklas. Vi jobbar hårt med vårt sociala företag Idrottsservice för att avlasta det som föreningslivet upplever som tyngst, för att bidra till bättre ordning och reda och för att – förhoppningsvis – sänka trösklarna för rekrytering till våra styrelser. Vi tänker att det är enklare att ta på sig ett uppdrag som kassör om man vet att bokföringen är i ordning. Grundtanken är att man ska kunna lägga mer tid där passionen och engagemanget finns – mer tid till idrott. Föreningarna behöver också stöd med att sortera och tydliggöra sina uppdrag. Det nya engagemanget kräver det. Väldigt få är beredda att ta på sig ett uppdrag som inte är avgränsat vare sig i tid eller i rum, men vi ser många exempel på föreningar som lyckas bra med sin rekrytering då de kan beskriva vad uppdraget är, vad som förväntas och under vilken tid man förväntas lösa det.

I vissa fall gäller ”more is more”

Vi tror att starka flersektionsföreningar är lösningen på många håll runt om i länet. Det ökar andelen idrottande per förtroendevald som är den trånga sektorn. Det ger tillräcklig volym för att skapa ett bra stöd inom föreningen. Det skapar förutsättningar för att även mindre idrotter klarar av att leva utanför våra städer. Om idrottsrörelsen ska kunna attrahera och behålla ungdomarna måste vi säkerställa att mångfalden av idrotter finns kvar. Vi har sett att den snabbt urholkas under ett antal år och vill bidra till att vända trenden. Där spelar den starka flersektionsföreningen en särskild roll. De blir en tydlig lokal motor, ofta till mer än bara idrottandet, precis som vi också efterfrågar till priset Årets Idrottsförening.

Idrott ska vara idrott – inte leverantörer av samhällsnytta

Samtidigt som jag i inledningen radar upp ett antal aktuella exempel på samhällsnytta så måste utgångspunkten för hela rörelsen vara engagemanget, passionen, idéen. Utan den är föreningen förlorad. Våra idrottsföreningar behöver ges möjlighet att vara just idrottsföreningar som utövar idrott. Sen får vi lita på att effekterna kommer, när de kommer. Starka stödorganisationer runt föreningarna ser till att rätt förutsättningar finns, både för det rent idrottsliga men också för samhällsnyttan. Givet utmaningarna ovan och givet förväntningarna på samhällsnytta kan man argumentera för att behovet av ett aktivt stöd aldrig varit större. Då rimmar det illa att Landstingets/Region Västerbottens stöd till Idrotten inte växlats upp sedan 1993. Urholkningen som inflationen bidragit till är nästan 30 procent. När vi egentligen har behov av en offensiv satsning – en reell ökning – får vi istället börja med att kämpa för att bara återställa värdet av stödet till det ursprungliga. Lika märkligt är det att regionala stödet till idrottens eget studieförbund SISU per utbildningstimme är mindre än hälften av vad snittet är för övriga studieförbund.

Det blev förresten Tärna IK Fjällvinden som blev vinnare av Årets Idrottsförening i Västerbotten. Övriga nominerade i topp-5 var Lövånger Uttersjöbäckens AIK, Obbola IK, Soo-Shim Taekwondo Skellefteå samt Sävar IK. Dessa föreningar föll på målsnöret detta år, i ett beslut där det krävdes målfoto. Vi hoppas att dessa föreningar fortsätter att vara stolta över sin fantastiska verksamhet och återkommer med en nominering till nästa år.

/Niclas Bromark

Stolt Länsidrottschef

Kommer parkouren börja sträcka på vristerna och förlora sin själ?

Ahmed Al-Breihi är idrottskonsulent för Parkour & Tricking (del av SvenskaAhmed Gymnastikförbundet SvGF). Han har tidigare arbetat för SISU Idrottsutbildarna Dalarna och med flera års erfarenhet av både parkour och föreningsliv i stort.

 

 

 

_________________________________________________________________

Under 2012 fick spontanidrotten det största ekonomiska stödet till ett projekt någonsin via Riksidrottsförbundet. Genom Idrottslyftet finansierades en satsning på spontanidrott i samverkan med Svenska Gymnastikförbundet. Utgångspunkten var att se om spontanidrotten kunde passa in i den organiserade idrottsrörelsen. För att se om parkour – som är en ny form av rörelse med målet att bli stark, smidig och forcera de hinder man kommer i kontakt med – kunde bli en del av den strikta gymnastiken.

Jag var 2012-2014 projektledare för det parkour-projektet som satsningen gav förutsättningar för.  År 2003 startade jag upp Sveriges första organiserade parkour- och trickingförening i Falun. När jag valde att gå in i parkour-projektet såg jag en möjlighet att inkludera fler i idrottsrörelsen, hjälpa föreningar att utvecklas genom att ge dem tillgång till utbildningar, redskap och halltider i gymnastikhallar. Men vägen dit är inte så lätt som man kan tro.

De första frågorna som dök upp i samtal med parkour och tricking-communityn och gymnastikföreningarna var:

Är parkour/tricking en livsstil eller idrott? En grabbsport? Kommer vi sätta disciplinerna i ett fack? Hur ska kommersiella intressen påverka projektet? Rättvist eller orättvist med en friare disciplin bland OS- discipliner?

Frågorna som ställdes kom främst från communityn själva. Det fanns en rädsla över att parkouren skulle börja sträcka på vristerna och en oro att parkourens själ skulle försvinna inom gymnastiken.

Under fyra månaders tid utförde jag ett fyrtiotal samlingar och möten med både communityn och gymnastik-Sverige. För att ta reda på “om man vill bli en del av idrottsrörelsen, hur vi ska då utforma för att parkouren/trickingen ska passa in och vad för kompromisser man måste göra från båda hållen”. Temat som skulle genomsyra projektet blev Att skapa möjligheter, där jag tillsammans med alla inblandade hittade lösningar, nyckelfaktorer och verktyg som skulle göra det möjligt. Med jämna mellan rum protesterade communityns mest konservativa grupper.

Resultatet av projektet blev efter två år PKTR, en sektion under Svenska SvGF, med 24 kommittémedlemmar som styr genom en nationell PKTR-kommitté och åtta regionala kommittéer med representanter från hela landet. Det blev två nya discipliner med cirka 13 000 utövare i över 125 föreningar – som växer för varje dag. Men även två nya tävlingsdiscipliner, där Sverige är först i världen med att erkänna disciplinerna som tävlingsdiscipliner. Sverige var även med och startade det internationella parkourförbundet The Mouvment, tillsammans med grundarna av sporten. Svenska SvGF lyssnade in och utformade sedan konceptet tillsammans med utövarna – en förutsättning för att göra det möjligt.  En fortsättning på projektet blev ett nytt projekt under namnet Naturparkour där SvGF och Friluftsfrämjandet ska underlätta uppbyggnad av mötesplatser (parkourparker) för parkour utomhus.

Idrottsrörelsen är en stor mekanism som ställde upp för parkouren, men som ändå är trögrodd och utformad efter lagidrotten. När man pratar om spontanidrott ska man skilja på organiserad spontanidrott och spontant idrottande. Inom idrottsrörelsen är det den organiserade spontanidrotten som kan jacka in.  En helt spontan idrott där individer kommer och går utan att “registreras” kommer inte att locka föreningar då de kommer att få det svårt att redovisa sammankomster till LOK-stödet – något som är grundläggande för idrottsföreningar. Själv tror jag att nyckeln är för idrotten är att lyssna, att våga börja om och att testa nytt.

Vad tror du?
Vad kan vi göra för att öppna upp?
Hur ser det ut utomlands?
Är vi beredda att förändra för oss för att få fler att passa in?

//Ahmed Al-Breihi

Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon

Stina Hildingsson arbetar på Korpen Umeå och är pedagog, personlig tränare samt Stina -15instruktör. Hon gillar att träna själv och att få människor att må bättre genom rörelse. Hon har haft många ledaruppdrag inom föreningslivet genom åren, och upplever det berikande och utvecklande att möta olika människor med varierande bakgrund.

 

 

 

_________________________________________________________________

Oroligheterna i världen för människor till vårt land. Människor med behov av bostad, mat, trygghet, sociala relationer, fysisk och psykisk hälsa. Precis som vi.

Korpen Umeå är en förening som arbetar med folkhälsa på många olika sätt. Förutom vår ordinarie verksamhet med lagidrott, gruppträning och hälsa på arbetsplatser jobbar vi med olika folkhälsoprojekt.

Vi har senaste åren erbjudit tjejer och kvinnor med invandrarbakgrund att prova fotboll, gymträning och olika gruppträningspass. Behovet av rörelse och motion är stort men kräver ibland en specifik miljö som är avgränsad och trygg. Vi har bidragit med ledare, lokaler och kunskap. Tillbaka har vi fått nya erfarenheter, ny kunskap och nya kontakter.

I dagsläget är vi i uppstart av olika aktiviteter för asylsökande kvinnor och ensamkommande tjejer. Vi försöker finna vägar att göra deras tillvaro bättre. Vad behöver de? Vad vill de göra? Vilka hinder finns? Vilka möjligheter finns? I detta arbete behövs en stor portion ödmjukhet, nya samarbeten, relationsbyggande och mycket tålamod. I många fall finns inget gemensamt språk förutom kroppsspråk. Rörelse är dock universellt och fungerar oftast bra.

I möten med kvinnor som har en helt annan bakgrund än vi själva får man ibland omvärdera och anpassa sin verksamhetsidé. Exempelvis när någon har med sig sin 5-åring på gymmet för att kunna träna. Det är farligt för ett litet barn att vistas bland hantlar och viktplattor. Tycker vi. Dessa människor har vandrat från Mellanöstern i månader. Det är farligt. På riktigt.

Det är en utmaning att hitta aktiviteter, lokaler och tidpunkter som gör det möjligt för många kvinnor att komma och träna. Det finns många hinder. Men vi kanske ska fokusera på de som faktiskt dyker upp. När Z från Afghanistan kramar mig hårt och länge efter ett svettigt pass på gymmet, där vi tillsammans på knagglig svenska, räknat repetitioner, skrattat och svettats tillsammans, tänker jag att vi båda förstärkt vår fysiska, psykiska och sociala hälsa.”Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon.

Vill du göra något?

Vän i Umeå www.vaniumea.se
Röda Korsets Fritidsguider www.umeakretsarna.se
Umebygdens Etableringscentrum UBEC www.ubec.se
Korpen Umeå www.korpenumea.se

//Stina Hildingsson