Länsidrottschefens halvårsblogg

Med bara minuter kvar till semester kommer här min traditionsenliga sommarblogg, en tillbakablick på det första halvåret 2018. Som vanligt finns väldigt mycket att vara glad och nöjd över, egentligen för mycket för att få plats i en sammanfattning i bloggformat. Men vi gör ett försök.

Fokus rörelserikedom

Rörelserikedom (Physical Litteracy) är i särskilt fokus detta år. Mycket forskning pekar på att detta är en av nycklarna för att lösa utmaningen med barn och ungdomar som rör sig för lite  . En väl utvecklad rörelserepertoar tidigt skapar lust, förmåga och motivation att röra sig mer . Den insikten vilar satsningen Change the Game i. Under våren har vi fortsatt vår satsning med tre stycken utbildningsdagar i Umeå och en i Göteborg. Med vår kanadensiske vän Dean Kriellars mötte vi en lång rad målgrupper i ett helt galet intensivt schema. Vi har börjat rusta oss med rörelseinstruktörer och rörelsecoacher ifrån föreningsliv och skola. Umeå tar små steg mot ett mer rörelserikt samhälle. Göteborg fick också en flygande start, tack vare att vi kunde ta med oss erfarenheterna från arbetet i Umeå och – inte minst – professionaliteten hos vår kompisar på eventbyrån Heja! Göteborg är först ut, men det finns fler städer på tur som efterfrågat stöd och hjälp med att starta resan mot Rörelserika samhällen. Under våren har vi lagt en plan för att ytterligare 7 städer ska få besök av Dean och där vi lanserar Umeåmodellen som ett förslag på upplägg. Parallellt jobbar vi i Västerbotten med Change the Game-on tour , som kommer att besöka sju kommuner under hösten samt Idrottens dag som kommer till Skellefteå den 6 oktober. Det rör verkligen på sig.

Under våren har vi också fått klart med att den första International Physical Litteracy Conference (IPLC) i Europa genomförs i Umeå i september 2019. Helt galet.

Samling för daglig rörelse

Lämpligt nog fick vi  under våren också klart med det uppdrag som RF-distrikten fått av RF (och Regeringen) inom ramen för Samling för daglig rörelse. Distrikten ska utifrån en koordinatorsroll bidra till mer rörelse i skolan. Vi väljer att lägga ihop detta med vårt tidigare arbete med Rörelserika samhällen (enligt ovan) i EMÅ-projektet, som kommer att verka på stadsdelarna Ersboda, Mariehem och Ålidhem i Umeå. En viktig utgångspunkt för projektet är en 360-graders vy runt barnet, som vi sätter i centrum. Ambitionen är att alla vuxna som är i kontakt med barn i vardagen ska vara berikade med kunskap och insikter i Rörelserikedom. De ska som kanadensarna utrycker det vara Physical Litteracy Enriched. Vi ser projektet som en pilot, som vi vil utvidga till fler stadsdelar och kommuner efterhand. Uppdraget har gett oss möjligheten att anställa en samordnare och innan sommaren blev det klart att det uppdraget gått till idrottsläraren och multisport-profilen Robert Lindberg. Spännande! Det känns över huvud taget mycket inspirerande att vi i Umeå och Västerbotten är så långt framme i detta arbete som är så på tapeten.

Fortsatt fokus på jämställdhet

Förra årets särskilda fokusområde var jämställdhet, något vi tack vare #metoo och #timeout fick ordentlig fart på under hösten. Detta har fortsatt under 2018 med #killmiddagar, frukostträffar #timeout, etablering av Futebol da Forca och av Locker Room Talk samt den egna kampanjen ”En riktig karl”. Det känns riktigt bra. Vi kommer att fortsätta under hösten, bland annat med ytterligare ett kurstillfälle ”fem steg mot en mer jämställd idrott” samt intern kompetensutveckling.

Fritidsbanken etablerad i Skellefteå och Umeå

Under våren har vi äntligen öppnat upp länets två första Fritidsbanker, en på Anderstorp i Skellefteå och en på Ålidhem i Umeå. Idén om ett bibliotek för sport- och fritidsprylar, som bygger på återbruk, startade i Värmländska Deje och har nu sprits till ett 70-tal ställen runt om i landet. I Umeå har satsningen dessutom kompletterats med sommarlovsaktiviteter där basketprofilen Egal Saleman leder ett gäng feriearbetande ungdomar som ska bidra till aktivitet hos sommarlovsfirande barn och ungdomar.

På Anderstorp har vi en perfekt placering på Idrottsplatsen som är centralt belägen i stadsdelen. Skellefteå kommun kommer dessutom att bygga en ny spontanidrottsanläggning med diverse ytor i anslutning. På Ålidhem har vi inte lika nära till idrottsmiljöer, men har istället fått tag på en fantastiskt fin lokal, som också inrymmer ”hängytor”. Grymt!

Över huvud taget är Anderstorp och Ålidhem områden som vi satsar lite extra på. På Anderstorp finansierar vi en heltidstjänst – William Grenholm – som barn- och ungdomsutvecklare i IFK Anderstorp. För att inte tynga ner föreningen tar vi hand om anställningen, men William verkar fullt ut på stadsdelen för att få igång verksamhet och engagemang och därigenom blåsa nytt liv i den tidigare så starka föreningen.

På Ålidhem driver vi projektet Ålidhem äger – sport, där Edvin Erfanian Mehr arbetar sida vid sida med Kulturrådsprojektet Ålidhem äger, som drivs av Studiefrämjandet. En ny och spännande samverkan.

Fritidsbanken Skeå

SM-veckan i Skellefteå en succé

Att Skellefteå är en fantastisk idrottsstad och en likaledes fantastisk evenemangsstad är vi några som vetat om länge. För många utanför stan och länet har det dock varit mer eller mindre en hemlighet. Inte längre. För vilken fantastisk SM-vecka Skellefteå och dess föreningar bjöd på under våren. Ren propaganda, med perfekt vårvinterväder, ett riktigt tajt och bra arenaområde och bra tävlingar, vilket också framgår av Upplevelseinstitutets mätningar (nedan). Att vi dessutom lyckades få ihop tävlingarna i Skellefteå med alpina tävlingar i Tärnaby var verkligen pricken över i:et. Vi har drivit på arbetet med en regional evenemangsstrategi, där destinationerna samverkar och samarbetar mer för ett starkare evenemangslän. Att SM-veckan också gjorde ett gästspel i Tärnaby var ett gott exempel på denna typ av samverkan.

SM-veckan Skeå

SM-veckan generade över 40.000 besökare eller 126.000 publiktillfällen i Skellefteå, dessutom med en ovanligt jämställd fördelning. 85 procent av besökarna är positiva till att besöka Skellefteå igen som turist. Besökarna ger höga betyg genomgående, exceptionellt höga när det gäller funktionärernas bemötande och serviceanda. SM-veckan  gav en total turistekonomisk effekt om mer än 36,5 miljoner kronor, exklusive Tärnaby där motsvarande siffra hamnar på 3,2 miljoner kronor.

Just innan semestern fick vi dessutom reda på att SM-vecka sommar 2022 kommer till Umeå. Fantastiskt roligt. Det kommer att vara den dittills mest norra sommarveckan och kommer att kunna bli en riktig folkfest. Mycket av tävlingarna kommer att kunna avgöras centralt i stan, så även en stadsfest. En god möjlighet att visa upp våra fina somrar längs norrlandskusten.

Umeå – årets idrottskommun

I SVT sports ranking över landets idrottskommuner hamnade Umeå i år högst upp och vi är så klart väldigt stolta.  I motiveringen kan vi läsa ”För utomordentlig uthållighet som betalat sig i utvecklingen som idrottsstad, nu med en bredd och spets som både dominerar och imponerar.”

Läckert! Det är många väldigt fina föreningar som har gott om ideell kraft och tydligt utvecklingsfokus. Vi har också ett omgivande samhälle som samverkar tajt och stöttar aktivt. Umeå – mer idrott!

POSIV III avlöser POSIV II

Under våren har vi bytt ordförande inom VIF & SISU. Efter några år som ledamot tar Åsa Ögren klivet upp som ordförande. Åsa har i det närmaste en perfekt bakgrund för uppdraget. Många år inom folkbildningen, både som ordförande och som anställd, många år inom politiken, både lokalt men också inom SKL och – inte minst – många år som förtroendevald inom idrotten i flera föreningar. Det är ju precis så som vårt uppdrag ser ut; lika delar folkbildning, politik och idrott. Jag upplever att Åsa är besjälad, engagerad och insatt i en lång rad av våra frågor även om inkluderingsfrågorna ligger allra högst upp på agendan. Bytet av ordförande innebär också ett byte av vice ordförande, där Carolina Holting (fd Marklund) från Skellefteå nu tar plats. Det känns bra och klokt att vi har den formella kraften även i Skellefteå, som alltid är viktigt för oss.

Kattis Sandberg har haft några fina år som ordförande, som bland annat märkts i det breddade engagemanget och arbetsglädjen i styrelsen. Vi har haft ett mycket bra och energigivande samarbete. Hon väljer själv att kliva ner från ordförandeuppdraget, för att hinna med livet i övrigt. Hon väljer dock glädjande nog att stanna kvar som ledamot i styrelsen. I och med det kan hon också fokusera ännu mer på några av hjärtefrågorna. Jag ser fram emot att hennes röst som ambassadör för inlands- och Lapplandsperspektivet ska bli ännu starkare. Det behöver vi ständigt. Kattis har också etablerat en lång rad värdefulla kontakter nationellt, som blir enklare att behålla med henne kvar.

Intressepolitik – inte bara under valåret

I vårt intressepolitiska arbete satsar vi hårt på att vara så nära och lokalt relevanta som möjligt. Vi driver ett långsiktigt arbete genom 15 stycken separata kommunala planer, som hålls ihop i en regional. Vi vill att arbetet ska vara långsiktigt och över tid, inte att det ska vara en dagslända endast under valåret. Trots det blir det ju lite extra fokus ett år som detta. Vi genomförde själva en välbesökt mötesplats under SM-veckan i Skellefteå och var dessutom en aktiv del av Mötesplats Lycksele, där vi anordnade två seminarier på aktuella valfrågor. Det handlar dels om seniorers idrottande och behovet av samhällsstöd för detta samt dels om en aktiv elitidrottsmiljö i Västerbotten, som även den behöver stärkt finansiering. Anläggningar och idrottsmiljöer är en annan valfråga. Där har vi gjort ett riktat arbete tillsammans med Gimonäs Umeå IF (GUIF) för att adressera den alarmerande situationen på våra östra stadsdelar, som växt under lång tid utan att utrymmen för rörelse och aktivitet hängt med. I investeringsplanen för Umeå kommun ligger nu en ny sporthall och en ny 11-manna konstgräsplan på Tomtebo redan för 2019. Vi hoppas att det också blir verklighet.

Den intressepolitiska fråga som hängt med längst är den om regionalt anslag till idrotten. I år ”firar” vi 25 årsjubileum sedan vårt regionala anslag höjdes senast. Jämfört med pris- och löneutvecklingen innebär det en urholkning på 25 procent, eller drygt en miljon. Det är en fråga som vi alltid bär med oss och reser när vi får chansen. Men vi har också börjat fundera hur det ens kan vara möjligt att det blir så här. Hur det kan komma sig att idrotten – vår största folkrörelse – har en så svag ställning och position inom Region och Landsting? När nu Region Västerbotten och Landstinget ombildas till en Region vill vi resa just den frågan; hur kan vi stärka ställningen för Idrotten regionalt? Hur kan vi stärka den politiskt? Hur kan våra frågor komma närmare de med reellt politiskt inflytande? Skulle det vara möjligt att Idrotten får en egen plats och status direkt under Regionstyrelsen, som en informell Idrottsnämnd? Idrotten är ju trots allt lika delar folkhälsoarbete och regional utveckling och passar ju därför ganska dåligt i vilken av de andra nämnderna man skulle stoppas oss i.

Årets Idrottsförening 2017 är Rödåbygdens IK

Vid  Mötesplats Lycksele delades pris för årets Idrottsförening ut till Rödåbygdens IK.

Motiveringen lyder:
Rödåbygdens IK verkar för en levande och inkluderande landsbygd och möjliggör aktivitet i alla åldrar. Föreningen har bred verksamhet och ansvarar bland annat för den välbesökta badplatsen och för skidspåret i byn. RIK jobbar hårt för att sänka trösklarna för engagemang och deltagande och är en viktig drivkraft i bygden, även långt utanför idrottens traditionella verksamhet.

Årets idrottsförening.jpg

Bild: GUIF, Sävar IK, Rödåbygdens IK, Åsa Ögren, Umeå Simsällskap. Vindelns Ridklubb var även nominerade men är inte med på bilden.

Årets Ledare i Västerbotten är Staffan Norin, Sävar IK

Motiveringen lyder:
Årets Ledare får människor att trivas. Han hjälper andra att se möjligheter och han leder genom att få med så många som möjligt. Han har som ordförande drivit satsningar inom jämställdhet, barn- och ungdomsidrott och han har starkt bidragit till ett ökat ideellt engagemang i föreningen. Årets Ledare ser till att föreningen går från idé till handling och han är ledande i de viktiga vägval Sävar IK har stakat ut för framtiden.

Full fart på projektverksamheten

Under våren har vi varit engagerade som partners i fem EU (Erasmus + sport)-projekt. Det handlar om ett brett urval av intressanta områden, som anti-doping (Just Sport), erfarenhetsutbyte (MOST), idrott i utsatta områden med nära näringslivsmedverkan (Parenting 4 Sport), en särskild parasportsatsning (My Best Sportsday, som genomförs tillsammans med Parasport Västerbotten) samt utveckling av nya digitala verktyg för en mer inkluderande och jämställd idrott (GETZ = Gender Equality Tool kit for generation Z). Att vara partner är ett snabbt sätt att komma in i ett aktuellt ämnesområde, utan att ha behöva gjort allt förarbete själv. Det ger oss värdefulla perspektiv och insikter. Inte minst ger det oss bra kontakter för fortsatt arbete.

Sportup North – långt över förväntningarna

Sportup North har svart verkat i två år och resultatet är klart över förväntningarna. Projektet har som mål att stötta 50 företag under tre år. Redan nu börjar vi närma oss 40 företag. Ett projekt med bra fart där behovet av stöd i sportnäringen varit påtaglig. Erfarenheten av projekt säger dessutom att det brukar vara bäst tryck under det sista året av ett projekt, så det lovar gott. Under våren har vi börjat titta på hur fortsättningen av projektet  ska se ut efter projekttiden. Planen nu är att ansöka om ett nytt projekt, dels för att utvidga projektet till att även omfatta Norrbotten och dels för en mer internationell dimension. Ansökan ska vara inne i slutet av augusti, beslut väntas i december.

Bildning och föreningsutveckling – en grundförutsättning

Under det första halvåret har vi registrerat 196 föreningsbesök. Vi har rapporterat 22.000 timmar i samverkan med 157 föreningar. Även om det är imponerande siffror är det en bit under motsvarande tid 2017. Det finns skäl att tro att anledningen till stor del är administrativ, det finns mer verksamhet som är gjord men bara inte rapporterad än. Det är viktigt att vi håller uppe nivån i vår rapporterade verksamhet, i synnerhet när det gäller föreningar i samverkan. Det finns ett självändamål att nå många föreningar, både att bryta ny mark i nya föreningar, men också att hålla igång bildningsprocessen i de gamla. Bildningsprocessen – att hålla igång det utvecklande samtalet – har aldrig varit så viktigt som det är nu. Det är en absolut förutsättning för att klara av Idrottens utvecklingsresor till 2022 och de långsiktiga målen till 2025. Det vill vi nå ut till så många som möjligt med. Vi ser också att en lång rad av de nedslag jag refererat till i mitt blogginlägg ovan bygger på de relationer vi – via våra konsulenter – har med idrotten i länet. Omvänt skapar flera av satsningarna såsom exempelvis Barn- och ungdomsutvecklare i förening särskilt goda förutsättningar för vårt föreningsarbete.

Bildningsprocessen – att hålla igång det utvecklande samtalet – har aldrig varit så viktigt som det är nu.

I folkbildningsprojektet Svenska från dag ett använder vi aktiviteten och idrottsföreningen som ram för språkträning. Projektet verkar i Jörn och Lövånger och har nått 143 utbildningsdeltagare under våren.

I snöskoterprojektet SINUS arbetar vi på uppdrag av specialidrottsförbundet Svemo för att öka antalet som kör snöskoter organiserat i en idrottsförening. Det handlar om att utveckla helt nya tränings- och tävlingsformer, att inkludera befintliga tävlingsformer som just nu verkar utanför Svemo samt om att arbeta med föreningsutveckling. Mycket spännande!

GDPR – förkortningen på allas läppar

Ingen har väl lyckats undgå att vi under våren fått en ny EU-förordning som hanterar lagring av data. Det ligger i sakens natur att landets 20.000 idrottsföreningar hanterar en hel del data, varför detta blivit en het fråga även hos oss. Jag är mycket imponerad över hur vi tillsammans löst ut det. Ett bra exempel på vilken kraft vi kan få i en samlad stödorganisation för idrottsrörelsen. RF intressepolitik tillsammans med RF juridik har hållit ihop arbetet och bistått med mycket bra material och stöd. Emma och Teo i vår egen IT-grupp har fått ett sakkunnigansvar och bistått övrig personal. Tack vare detta har vi snabbt nått ut med aktivt stöd till en lång rad föreningar. Imponerande.

Förväntningar på hösten

Den 13-15 september genomförs Change the Game-dagarna i Umeå. En intressant nyhet för året är Pep-talks for Coaches som genomförs på kvällen den 13. Då tänker vi försöka fylla Umeå energi arena Vatten med tränare för en jättelik workshop i Movement Preparation. Den 14 kör vi Pep-talk for Professionals på Väven och den 15 är det den traditionella aktivitetsdagen där Nolia fylls med barn, ungdomar och idrottsstjärnor. Change the Game utvecklas vidare för varje år och är på väg att bli en nationell mötesplats för Rörelserikedom och schysst barnidrott. Förväntningarna är högt uppskruvade. Att vi i höst dessutom tar steget ut till fler Västerbottenskommuner känns riktigt bra. Vi är ett länsförbund och vill nå ut med så mycket som möjligt till hela vårt fina län.

Starten för EMÅ-projektet känns också mycket inspirerande. Frågan om inaktiva barn och ungdomar engagerar många. Jag hoppas att vårt projekt ska klara av att kanalisera allt detta engagemang till riktig förändring.

Under hösten hoppas jag också mycket på att få klart en ansökan om ett större evenemangsutvecklingsprojekt. Det är tankar och drömmar vi burit på ett tag. Det känns som hög tid nu. Det finns många vinnare på ett projekt som leder till fler och bättre idrottsevenemang i länet, inte minst föreningarna som är arrangörer. Henrik Vilhelmsson kommer att leda arbetet.

Precis som bildning och föreningsutveckling är digitalisering en viktig förutsättning för att nå idrottens strategiska mål 2025. Det är en process som hos oss blivit lite fördröjd, framför allt av GDPR. Nu förväntar jag mig en nystart under hösten. Vårt stöd till föreningarna i den digitala djungeln behöver bli starkare, mer pro-aktivt och mer omfattande.

Avslutningsvis. Att sammanfatta vår verksamhet i bloggform som jag gör varje halvår är utmanande. Det är så mycket som förtjänar att ta plats, så mycket att vara stolta och glada över. Samtidigt är det alltid en ordentlig boost och en påminnelse om att jag verkligen har världens bästa jobb, med engagerade och kompetenta medarbetare och förtroendevalda samt – inte minst – en idrottsrörelse som visar mycket uppskattning för de insatser vi gör. Jag är tacksam för att känna så även efter 10 år på posten som det hunnit bli denna vår.

Ha en trevlig sommar/semester alla vänner! 🙂

Niclas

20180705_215431

Annonser

Jag hjälper människor att förlora

Igor Ardoris är grundare av Inner Toughness Training – mental träning för hantering av svåra situationer. Han är mental tränare, författare, föreläsare och pedagogisk konsult. Sedan 2007 har Igor utbildat bland annat elitidrottare, lärare, polis, ambulans, sjukvårdare och företagsledare i att agera utifrån lugn och balans i pressade situationer.

Igor har direkt erfarenhet av högrisksituationer genom att sedan sina tidiga tonår ha tävlat i kampsport på elitnivå, arbetat som dörrvakt i Malmös nattliv, men framför allt, genom upplevelsen av att vara en civil och utsatt ung man mitt i inbördeskriget på Balkan. Dessa erfarenheter har permanent sporrat honom att ägna den största delen av sitt vuxna liv åt att studera, förstå och utveckla kompetensen att hantera det mänskliga psyket under stressande och skrämmande omständigheter.

_________________________________________________________________________

Det händer att folk frågar mig vad mitt arbete som mental tränare egentligen går ut på. Mitt svar är alltid att jag hjälper de jag jobbar med att lära sig förlora. ”Vinna klarar de att göra själva”, lägger jag till ibland. Att lära sig hantera förluster är förutsättningen för att vi ska kunna bygga upp ett starkt psyke.

Det finns de som betraktar framgångsrika tävlingsresultat inom idrott som en väg till ett bättre självförtroende hos de unga idrottarna. Jag är dock av en annan åsikt och ser detta snarare som än väg till högmod. Man kan känna sig oövervinnelig efter en stor seger, bara för att känna sig helt värdelös nästa gång man förlorar. Denna typ av en känslomässig berg och dalbana kostar enorma mängder energi och berövar idrottarna mycket av deras idrotts – och livsglädje.

Det är min fasta övertygelse att man inte är en värdig vinnare innan man har lärt sig att bli en värdig förlorare. Det är klart att alla vill vinna, att alla vill lyckas. Men livet är både ljus och mörker, både dalar och toppar, både skratt och tårar.

Det finns åtminstone tre svåra motståndare som vi aldrig kan besegra. Dessa är åldrande, sjukdom och död. Och detta gäller om vi enbart begränsar oss på vårt eget liv. Om vi dessutom breddar vårt fokus så att det innefattar våra nära och kära blir även deras förluster samtidigt våra förluster.

Fysisk styrka definieras som kroppens förmåga att fungera under fysisk belastning. Ju tyngre belastning vi klarar av att hantera desto starkare är vi. Jag förhåller mig på samma sätt till den mentala styrkan. Ju högre grad av mental belastning vi orkar hantera och ändå fortsätta fungera, desto starkare är vi mentalt.

Både fysisk och mental styrka kan byggas upp genom regelbunden, långsiktig och systematisk träning.

Att träna upp den mentala styrkan går ut på att träna upp förmågan att möta både medgångar och motgångar med en ökad grad av känslomässig stabilitet, inre trygghet och självdistans.

Det främsta syftet med att träna mentalt är därför inte att utvecklas till en person som alltid vinner, utan att utvecklas till en person vars inre trygghet och mentala mognad utvecklas in i det sista: även när man förlorar.

//Igor Ardoris
Inner Toughness Training

Bara en anledning för barn att idrotta!

2008-03-11 Ledarskapscentrum FOTO: BJÖRN WANHATALOMikael Östberg är en av Ledarskapscentrums grundare. Ledarskapscentrum sprider på olika sätt vetenskapligt förankrad kunskap inom hela det arbetspsykologiska fältet. Motivationsforskningen står för en av de viktigare bidragen till hur verksamheter kan både må och prestera bättre. Denna kunskap är i allra högsta grad relevant för barn- och ungdomsidrott.
____________________________________________________________________

Barn- och ungdomsidrott är fantastiskt på många sätt. Jag har själv haft förmånen att vara aktiv i många idrotter när jag var liten och så småningom även ynnesten att kunna leva på min idrott, beachvolleyboll, under sex års tid. Nu får jag återuppleva glädjen genom att vara ledare för mina barn och deras kompisar.

Jag har mestadels mycket positiva erfarenheter av alla de tränare som har investerat många ideella timmar på oss när vi spelade fotboll, badminton, basket m.m. Mina föräldrar var alltid stöttande och positiva. Tyvärr är det så att dessa erfarenheter inte delas av alla. Barnidrott borde vara förknippat med glädje, lek, ökat självförtroende och gemenskap, men en alldeles för stor grupp av barn upplever helt andra saker, ibland det rakt motsatta.

Det är flera saker som påverkar om det individuella barnet kommer att ha övervägande positiva eller negativa upplevelser, men två mycket stora pusselbitar är vi som föräldrar och ledare. Det vi gör (och inte gör) kan få avgörande konsekvenser för hur våra barn ska se på sina idrottsaktiviteter.

Bäst beskriver man detta genom att ta avstamp i forskningen på motivation. SDT (Self Determination Theory) som först beskrevs av professor Edward Deci visar att det är mer relevant att titta på olika typer av motivation snarare än hur mycket motivation en person har. Några av typerna är yttre motivation, känslostyrd motivation, värderingsstyrd motivation och inre motivation. Man kan utgå från dessa motivationstyper både på en generell nivå (varför är du aktiv i den här idrotten) och på en specifik nivå (varför utför du den här övningen just nu).

I den yttre motivationen är anledningen till en persons ageranden utanför själva aktiviteten i sig. Man brukar kalla denna typ av motivation för piska/morot. Du agerar för att slippa något (piskan) eller få något (moroten). Åker du på träningen för att inte göra din pappa besviken (piska)? Anmäler du dig till tävlingen för att göra din mamma glad (morot)? Tar du i extra mycket på övningen för att slippa en utskällning av tränaren (piska)? Den känslostyrda motivationen förklaras enklast genom att den fungerar som en intern piska/morot. Du bestraffar alternativt belönar dig själv utifrån hur väl du har presterat.

I den inre motivationen gör du saker för att aktiviteten i sig är det som belönar. ”Det är så kul med handboll så därför vill jag fortsätta” eller ”den här övningen var så rolig så vi vill aldrig sluta”.

När du agerar med en hög grad av värderingsstyrd motivation så gör du det men en känsla av att det är rätt och viktigt. Dina värderingar och åsikter säger dig att så här bör man göra. ”Man ska nöta teknik, för det är bästa sättet att bli duktig”, ”jag behöver ta ut mig fullständigt på intervall-passen för jag behöver bättre uthållighet i min idrott”, ”jag åker på träningen fast jag egentligen inte är sugen, för man ska ställa upp för laget”.

Man kan ha mer eller mindre av dessa typer av motivation och det varierar hela tiden. På en generell nivå (vad är anledningen till att jag är aktiv i just den här idrotten) så varierar det inte lika mycket som på en specifik nivå (varför deltar jag i den här övningen just nu).

Skulle vi bara titta på prestation så kan man nå framgång med alla typer av motivation. Om man tar med andra aspekter som hälsa, trivsel, kreativitet med mera så bör man ha så mycket som möjligt av inre och värderingsstyrd motivation samtidigt som man tonar ner den yttre och den känslostyrda motivationen. I riktigt unga år skulle jag säga att det bara är den inre motivationen som man fokuserar på. Anledningen till att ett barn håller på med en idrott (generellt) eller en övning (specifikt) ska vara att det är kul. Alla andra anledningar är sämre anledningar.

Så småningom kan man som ledare lägga ett fokus på att skapa värderingsstyrd motivation. Till exempel förklara hur man blir duktig, gå igenom vilka egenskaper och kompetenser som leder till framgång osv. Piskan och moroten behöver du aldrig plocka fram, förmodligen inte ens när du är tränare för vuxna. De finns inbyggda i idrott i alla fall (inte platsa/nå framgång) och behöver inte förstärkas av en tränare eller förälder.

Några tips på vad man som ledare och förälder kan tänka på för att skapa förutsättningar för inre motivation är:

  • Beröm (till alla och framförallt på vad de gör, inte resultat av vad de gör)
  • Övningar där barnen märker sina framsteg
  • Inställningen alla kan lära sig/försöka
  • Behandla alla lika
  • Positivt kroppsspråk, tonläge
  • Alla kan allas namn
  • Alla tränar med alla
  • Erbjud valmöjligheter – t.ex. olika stationer att välja mellan
  • Förklara syfte (det här tränar vi på för att…)
  • Utveckla övningar tillsammans med barnen
  • Kom på träningen när du kan och vill

Några saker vi som ledare och föräldrar inte bör göra är:

  • Skälla, skrika
  • Negativt kroppsspråk
  • Prata om vilka som kan ”bli något”
  • Toppa laget
  • Peka ut enskilda barn (vems fel)
  • Blunda för tecken på utfrysning
  • Språkbruk – Ska, måste, kräver, tvungen
  • Flest träningar spelar

Mer om hur man skapar förutsättningar för inre motivation och värderingsstyrd motivation beskrivs på ett tydligt och konkret sätt i boken Behovsanpassat ledarskap av Stefan Söderfjäll. Boken har främst ett arbetslivsperspektiv men teorin och mekanismerna är samma som inom barn- och ungdomsidrott.

Avslutningsvis vill jag rikta mig till alla de som har ett övervägande elitfokus – de som läser detta inlägg och anser att om man agerar på ovan beskrivna sätt så blir det på bekostnad av framtida stjärnor. Alla har roligt, men ingen blir bra.

Tro mig, jag älskar elitidrott. Det fina är att det ena inte behöver ske på bekostnad av det andra. Genom att från början främja enbart glädje och inget annat och så småningom ha större inslag av värderingsstyrd motivation så har vi ökat sannolikheten för idrottare som inte slutar i förtid utan tvärtom håller på länge, har en hög dos av ihärdighet och inte ger upp när det går tungt. Detta samtidigt som vi får en ökad andel människor som ser tillbaka på sina år i barnidrott med enbart positiva och roliga minnen.

//Mikael Östberg

Tack för förtroendet. Nu kör vi!

Att tacka ja till ett förtroendeuppdrag där man ska företräda Sveriges största folkrörelse kräver eftertänksamhet och ödmjukhet. När jag förberedde mig inför uppdraget och då särskilt årsstämman, funderade jag på hur jag bäst skulle presentera mig. Då dök det upp en massa minnen från min uppväxt, från min egen idrottsresa.


Jag var 4 år. Min mamma var Friluftsfrämjare. Hon lärde barnen i Ersmark att åka skridskor. Det var roligt och mamma skjutsade mig till ishallen där Umeå IK hade konståkningsträning på lördagsmorgnar. Min mormor sydde konståkningsklänning och jag blev femma i DM då jag var i tioårsåldern. Jag vet inte om jag tyckte det var så roligt med tävlandet men jag älskade utomhusträningen i Vänortsparken till musik. Jag åkte fram och tillbaka, flygskär och skjuta hare.

Jag var 10 år. Vi bodde bredvid en skolidrottshall och även utomhus fanns det en basketkorg. 70-iaden innebar att alla, åtminstone kändes det som att alla, spelade basket. De äldre basketspelarna var både mina tränare och mina förebilder. Vi tränade ohyggligt mycket, både organiserat i Cometerna och spontant. Men redan efter några matcher då jag hela tiden blev utfoulad fick jag frågan av tränaren om jag kanske borde prova handboll istället.

Jag var 13 år. Handboll var ju fantastiskt roligt. Jag fick nytta av mitt lite mer fysiska spel och redan efter något år fick jag chansen att träna och tävla med damlaget i div 3. Med den möjligheten följde också att delta i IFK Umeås föreningsaktiviteter. Jag fick snurra chokladhjulet på bingon och jag kände mig oerhört vuxen.

Jag var 18 år. Handbollen var fortfarande en viktig del av mitt ungdomsliv men mina kompisar spelade fotboll. Jag hängde med ut till Älvdungen tillsammans med ett par andra tjejer från stan. Några av tjejerna i Klabböle/Sörfors var fantastisk duktiga medan jag själv kämpade på. Men jag trivdes i klubben. Jag blev aldrig bra på fotboll så min roll övergick till att vara lagledare och någon typ av extra inhoppare. Vi hade en fantastisk sammanhållning, tränade, tävlade, reste och stöttade varandra i med- och motgångar.

Det var också på Älvdungen som jag första gången träffade en representant för SISU Idrottsutbildarna. Året var 1985 och hela laget fick information om föreningsutveckling och olika möjligheter till utbildningar. Vad jag minns så blev det inget deltagande den gången men eftersom jag vid tillfället var anställd av studieförbundet TBV så förstod jag där och då att idrotten startat sitt eget studieförbund.

Jag var 25 år. Jag blev mamma. Efter det återkom jag aldrig till handbollen eller fotbollen. Jag köpte en hund och började med hundsport. Det passade med familjelivet och var ett bra sätt att komma ut varje dag. Jag tävlade visserligen men det roliga i Vännäs Brukshundsklubb var styrelse- och kommittéarbetet. Vi hade studiecirklar i styrelsens arbete och i värdskap i samband med tävlingar. I hundsportkretsar tror jag klubben uppfattades som väldigt trevlig att besöka.

Jag hade passerat 30 år. Mina barns idrottande i Umedalens IF och IBK Dalen innebar ett föräldraengagemang som i sin tur resulterade i ett mångårigt engagemang för föreningen och ett styrelseuppdrag. Många ideella timmar har jag lagt på cuper, i cafeteria, i sekretariat och jag är fortfarande medlem fast killarna slutat idrotta för många år sedan.

Eftersom jag saknar akademisk examen har jag alltid varit intresserad av de utbildningar som erbjudits mig. Socialdemokraternas bildningsverksamhet via Medlefors folkhögskola och ABFs utbud har växeldragit min fortbildning. Under nästan ett decennium var jag ordförande för ABF-avdelningen i Västerbotten och ledamot i Länsbildningsförbundet. Under dessa år utvecklades min styrelse- och föreningskunskap från lekmannamässig till professionell.

Jag hade passerat 40 år. Jag jobbade politiskt på heltid och borde förstås ha tackat Nej då jag fick frågan om att leda styrelsens arbete i Björklöven. Jag trodde faktiskt att dom ringt fel då valberedningen hörde av sig. Men nyfikenheten och frestelsen var för stor så jag sa Ja. Under tre år jobbade vi för att anpassa föreningen till att äga ett aktiebolag och samtidigt värna ungdomsverksamheten. Något av det tuffaste men samtidigt det mest lärorika jag gjort inom föreningslivet och jag vill verkligen understryka det stöd vi hade av SISU i processen.

Ja, det här är axplock ur min historia. Jag tror inte den är så olik andras erfarenheter av idrotten och föreningslivet. Men det slog mig hur många detaljer jag minns. Ett pris jag vunnit. En match jag inte vann. En ledare som stöttat. En skada som satte begränsningar. En lagkamrat som hade det svårt. Bildning som gett mig perspektiv. Sammanhållning och laganda. Allt detta har förstås också påverkat mig till den jag är idag.

Det är med barnets sätt att tänka och med barnets logik som lagkamrater, ledare och föräldrar med sitt agerande kommer att påverka barnet till vuxen ålder. I idrotten ges unika möjligheter att naturligt lära oss ta motgångar men även att ödmjukt hantera framgångar. Att spela i ett lag ger barnet insikter om samspel och respekt för lagets olika roller för att helheten ska agera harmoniskt. Men bara om vi alla tänker på att det vi säger och det vi gör kommer att livslångt påverka barnet.

Jag är fortfarande nyfiken, älskar att vara ute i naturen, att röra på mig, bli fysiskt trött och att tävla så där lite lagom. Jag innehar en del styrelseuppdrag i både bolag och föreningar och gör en del uppdrag på konsultbasis i mitt eget företag. Jag spelar golf i Norrmjöle GK. Jag rider i nybörjargrupp på Södra Umeå Ryttarförening. Jag tränar tillsammans med Hjältarna på Umeå Performance centre.

Hjältarna är personer i olika åldrar med funktionsvariationer, främst med DS och NPF, alla med målet att använda fysisk aktivitet för att må bra och för att genomföra hinderloppet Toughest och Hjälteloppet. De är en enorm källa till inspiration och ger perspektiv på begreppet ”från triangel till rektangel”. De är rektangelns ytterkant.

Jag ser verkligen fram emot ordförandeskapet i Västerbottens Idrottsförbund och SISU Idrottsutbildarna, jag ser fram emot samarbetet med er i SDF:en, i föreningarna och med er i personalen. Jag är en lagspelare med både tid och lust att vara tillgänglig och medverka i olika sammanhang där ni tror att jag kan göra nytta för idrotten och för föreningslivet i Västerbotten så tveka inte att höra av er.


Åsa Ögren

Ordförande Västerbottens Idrottsförbund och SISU Idrottsutbildarna

En berättelse om att flytta gränser – ironman

Drömmen om Ironman Hawaii
Mitt namn är Mikael Kjellander och min passion är triathlon. Min uppväxt präglades av fotboll men med inslag av andra sporter såsom innebandy, skytte och löpning. Min första stora fysiska utmaning mötte jag under värnplikten som Fjälljägare i Arvidsjaur. Efter 15 månader hade jag flyttat mina fysiska och mentala gränser långt längre än vad jag trodde var möjligt. Det väcktes en nyfikenhet för hur långt jag kunde pressa mina gränser.

De kommande åren ägnade jag mig främst åt styrketräning och löpning. Jag tävlade i allt ifrån bänkpress till hinderbana och genomförde löptävlingar och uthållighetslopp. Jag kände mig aldrig helt tillfredsställd och så småningom kom en tid med småbarn och en omfattande husrenovering. Träningen lades åt sidan tills en dag då jag klev upp på badrumsvågen som visade tresiffrigt. Jag bestämde mig för ta mig tillbaka och satte upp målet att kunna springa 5 km. Det tog tid, det var jobbigt och det gjorde ont. Det gick inte fort men till slut hade jag sprungit 5 km igen! Gränsen flyttades till 10 km och senare till ett halv marathon.

Mitt första triathlon
Sex månader och 15 kilo senare genomförde jag mitt första triathlon! Jag hade för första gången simmat, cyklat och sprungit i en följd och jag kände direkt att det här var min grej. Året var 2013 och jag var nyss fyllda 30. Senare samma år genomförde jag en halv Ironman, genom att simma bröstsim, cykla mountainbike och med en banan i fickan som enda energi. Jag kom nästan sist men kände ännu starkare att det här var min grej! Jag hade hittat det jag sökt så länge, ett sätt att flytta gränser.
Jag hade funnit nästa gräns, Ironman i Kalmar.1120_013355-434x650

Jag var anmäld till en av världens tuffaste tävlingar utan att förstå hur det ens var möjligt att i en följd simma nästan fyra km, cykla 180 km och därefter löpa ett marathon. Knappt ett år senare sprängde jag den gränsen när jag efter 10 timmar och 52 minuter kunde titulera mig Ironman.

Triathlon och Ironman hade allt jag behövde och nu när jag visste att jag kunde, ville jag vet hur fort det kunde gå. Var det möjligt att genomföra en Ironman under 10 timmar? Det tog ytterligare två år men i min tredje Ironman sprängde jag tiotimmars gränsen. Nu spände jag bågen hårdare än någonsin och siktade på den mest ikoniska tävlingen i världen, VM i Ironman på Hawaii. Är det möjligt att bli en av de bästa i åldersgruppen och därmed ta en kvalplats?  Sedan dess har jag tränat hårdare än någonsin och genomfört ytterligare två Ironmantävlingar där jag kommit allt närmare min målsättning och min nästa gräns.

Under hela min resa har familjen stått vid min sida. De har alltid varit viktigare än allt annat och trots att träningen många gånger har varit tuff så har balansen mellan familj, arbete och träning varit den stora utmaningen. Jag har alltid anpassat träningen efter mitt liv och inte livet efter träningen. Jag har lärt mig mycket på den här resan men det finns en sak jag fortfarande inte vet, var går gränsen?

// Mikael
____________________________________________________________________________________________
MG_2537-422x650Mikael Kjellander bor i Katrineholm med sambo och två barn.
Håller sakta på att närma sig sin senaste satta gräns – att genomföra en ironman på Hawaii

Tänk om idrott verkligen var för alla

Kunskapen finns – vi vet att fysisk aktivitet främjar både den fysiska och psykiska hälsan. Som psykiatrikern och författaren till boken Hjärnstark Anders Hansen säger, att hålla på med idrott gör inte att man bara blir bättre på idrott, man blir faktiskt bättre på matte och svenska också.

Vi vet det här och ändå finns det alltid för lite resurser att satsa. Frågan är – har vi råd att låta bli?

Vi har i Sverige en jättefin idrottsrörelse, en verksamhet till stor del driven av ideella krafter. Idrottsrörelsen har som mål att ha kvar sina aktiva hela livet. Idag slutar många barn att idrotta vid 10–12 års ålder. Det behöver idrottsrörelsen arbeta på. Men ännu viktigare är – hur når vi de som aldrig kommer in?

Barn som växer upp i familjer utan tradition av att vara aktiva inom idrott eller friluftsliv, kommer med stor sannolikhet inte heller att bli aktiva. Studier har visat att i områden där resurserna är begränsade, är antalet aktiva färre. Skillnaden är stor beroende på vilket område man bor i. Ska det få vara så?

Vi vet att idrott och friluftsliv gärna vill nå alla, men när det väl kommer till kritan så är det heltidsarbetande föräldrar som på sin fritid skjutsar, planerar träningar, säljer fika, sitter i sekretariatet och redan lägger hundratals ideella timmar på att våra barn och unga ska kunna idrotta. Kan vi verkligen förvänta oss att de ska arbeta uppsökande och strategiskt för att nå fler? Det är inte realistiskt.

Utmaning
En annan utmaning är att det faktiskt kostar ganska mycket pengar att idrotta. Det är så klart olika för olika idrotter, men sanningen är att en familj med tre barn som alla håller på med aktiviteter, läger ner flera tusen kronor per år i aktivitets- och medlemsavgifter. Ibland finns inte de pengarna. Många idrottsföreningar erbjuder betalningsplaner eller stödfonder som föräldrar kan söka bidrag ur. Fina initiativ, men hur tillgängligt är det? Som förälder behöver du ta kontakt med någon i föreningen och be om att få anstånd eller be om att få dela upp betalningen för att du inte har råd, alternativt komma med mössan i handen och be om att få söka pengar ur fonden för de som behöver. Det sitter nog ganska långt inne.

När tandhälsan i Sverige orsakade mycket sjukfrånvaro och lidande hos barn, tillsattes en nationell utredning som utmynnade i att Folktandvården bildades 1938. En socialreform som bidragit till att svenska barn idag har bäst tandhälsa i Europa enligt Eurobarometern.

Tänk om en liknande insats skulle göras för att främja den fysiska hälsan? Tänk om idrottande var gratis för barn upp till 18 år. Att arbeta med att nå fler handlar om att ta bort trösklarna. Det är det vi gör i En Frisk Generation och det funkar. Våra aktiviteter är gratis, du kan ta med dig hela familjen, dessutom fixar vi mat efteråt. Det enda du behöver göra är att komma. Då når vi de som behöver det mest.

Företagen har förstått det här. Många företag idag ger sina anställda friskvårdbidrag och möjliggör för medarbetare att träna på arbetstid. Det gör man för att man vet att om medarbetarna är fysiskt aktiva, så presterar de bättre och håller sig friskare. Det tjänar alla på. Borde inte alla barn i Sverige få ha samma möjlighet?

Låt oss införa Folksport. Låt alla barn och unga idrotta kostnadsfritt, en samhällsinsats som främjar folkhälsan och sätter hela Sverige i rörelse!

// Anja & Janna
___________________________________________________________________________________________

Anja Nordenfelt, verksamhetschef En Frisk Generation
Janna Hellerup Ulvselius, ordförande En Frisk Generation

När karriären är slut – vill jag leva vidare

Jag hade länge funderat på hur det skulle se ut om jag inte kunde hålla på med kampsport.

Det var en återkommande skräckblandad fantasi. Om jag drabbades av någon allvarligare skada gick fantasin på repeat innan jag fick besked om utgången. Jag har nämligen aldrig gillat träning i sig. Det har alltid varit kampen som drivit mig. Genom åren har jag träffat många som behövt lägga av oftast pågrund av slitage så rädslan över att behöva ge upp kampen var obeskrivligt stor.

2008 började jag få domningar i armen. Det hände oftare och oftare. Alltifrån att jag vaknade mitt i natten till att jag under uppvärmning (oftast springandes runt mattan) drabbades av att ”kolsyran” i armen. Periodvis fick jag avstå från träning pga av att jag, som jag trodde, sträckte mig mellan skuldrorna och med det blev helt orörlig. Gick i långa perioder med smärta. 2011 hade det gått så långt att jag fick som enkelstötar med varje hjärtslag. Med hjälp av Hammarby fotboll’s sjukgymnast Mikael Klotz fick jag kontakt på Spinecenter. Prognosen såg inte bra ut så jag började ställa in mig på slutet.

I början av 2012 skulle jag opereras. Jag hade fått möjligheten att tänka så mycket på de allra värsta scenarierna att jag var helt lugn inför slutet. Jag hade t.om. funderat på om jag inte skulle vilja leva vidare. Hade kommit överens med mig själv om att jag hade haft ett så bra liv fram tills den här tidpunkten att jag kunde vara glad över vad jag fått. Det var nyttigt att få tänka i de här banorna. Att känna glädje över hur bra jag hade haft det.

Men nu var det slut.

Det visade sig inte vara så dramatiskt. Jag sprang en halvmara 11 veckor efter operationen och några veckor innan det hade jag hoppat några språng på ryttarstadion med en häst över fasta hinder. Dumt kan man tycka men just då verkade det som en bra idé. Bara några år tidigare öppnats upp som ett alternativ för mig.

12743927_10153804743076041_3466881262301285044_n
Ridningen. Märkligt kan jag tycka nu i efterhand med tanke på att jag var så övertygad om att halva anledningen till att jag valt kampsport handlade så mycket om aggression och hävdelsebehov. Men med ridningen var det som bortblåst. Det visade sig att allt jag behövde göra något som höll mig sysselsatt. Helst i sällskap av en annan individ. Och det hittade jag i ridningen.

 

2013 fick jag möjligheten att jobba med en produktion där jag skulle ta amatörjockeylicens på tio veckor. Så med det började jag rida regelbundet. Kom fram till att jag faktiskt har gjort det här tidigare i livet. När jag slutade satsa Ju-Jutsulandslaget hittade jag submission wrestling och MMA. Började om med något nytt helt enkelt. Tillät mig att bli nybörjare. Det gjorde övergången lättare.

Nu rider jag allt jag kommer över. Dessutom har jag aldrig behövt säga att jag slutat med kampsport trots att jag mycket sällan tränar eftersom det alltid straffar sig på olika sätt. Men ibland går jag ner och kör. Det blir oftast stökigt och okontrollerat, från min sida i alla fall, men det är värt det trots bieffekter.

//Musse Hasselvall
—————————————————————————————————————————————–

Musse Hasselvall

Per Michael Carl Musse Hasselvall, född 30 augusti 1972 i Nacka, är en svensk passare, skådespelare, regissör, kampsportsprofil och programledare. Hasselvall har fem SM-guld i jujutsu bakom sig, samt brons från både världs- och europamästerskap.

 

Tillgänglighet, anläggningar som föreningar – fokus för oss alla

Alla barn och ungdomars rätt till rörelse på olika sätt. Många idrottsföreningar slänger sig lite vårdslöst med att alla är välkomna in i föreningen men flertalet vet inte vad det innebär. Är en transperson välkommen, en rörelsehindrad, en med psykisk sjukdom, från ett annat land etc. Hur ser du på tillgänglighet och allas rätt till idrott? Ibland begränsas vi med att det finns får få anläggningar men om man ser till den lilla föreningen. Vad borde göras? Vad är din vision 2030?

Något som jag kämpar för i min roll som vice ordförande i Idrotts- och föreningsnämnden i Göteborg är att politiker ska lägga sig i föreningarnas verksamhet så lite som möjligt. Annars hamnar vi i en situation där föreningslivet börjar detaljstyras med en massa politiska mål.

Så kan vi inte ha det – och för mig spelar det ingen roll vilken ideologi det handlar om. Oavsett riskerar det att sluta med att organisationer tvingas göra helt andra saker än vad de själva tänkt sig, och kanske något helt annat än vad de vill göra.

Det skulle tära mycket hårt på engagemanget hos organisationerna och innebära en katastrof för hela samhället. Därför måste vi stå upp för civilsamhällets oberoende och mångfald.

Samtidigt skulle det knappast bli bra om vi lät bli att ha några krav alls. För de flesta av oss är det självklart att föreningslivet ska vara till för alla – oavsett sexuell läggning, hudfärg eller funktionsnedsättningar. Men så vet vi att det inte ser ut överallt, och det är inget som kan accepteras.

Därför är det oerhört viktigt att landets kommuner ser till att alla föreningar – som på något sätt bryter mot värdegrunden om alla människors lika och skattbara värde, grundläggande etiska värden och demokratiska principer – nekas föreningsbidrag och möjligheten att hyra lokaler.

Självklart krävs det noggranna uppföljningar, kontroller och granskningar för att detta ska bli verklighet, och jag vet att detta är något som de flesta föreningarna frågar efter.

Visst finns det föreningar och personer som missköter sig och där måste vi agera, men samtidigt får vi inte glömma att föreningslivet många gånger ligger långt före samhället i stort när det gäller att skapa större integration och tillgänglighet.

Föreningslivet har gjort så mycket för funktionsnedsatta. Det har på ett helt unikt sätt gett en röst för en stor grupp människor, som annars har svårt att synas och höras i samhället, och gett dem plats på arenorna – inte bara på läktarna.

Jag minns själv hur det var när jag reste i Kina innan 2008 och Paralympics i Peking – innan parasport fick någon större medial uppmärksamhet i Sverige. Då brukade folk titta ned i marken när de mötte mig på gatan, men efter Paralympics började jag märka en skillnad. Människor började titta mig i ögonen när de såg mig och gav mig ett leende.

Vi ser också hur föreningarna gör fantastiska insatser för att möjliggöra arrangemang som för samman barn och ungdomar med olika hudfärger och religioner över nationsgränser men också över stadsdelsgränser. I Göteborg har vi bland annat Gothia Cup, Partille Cup, Basketfestivalen och Världsungdomsspelen i friidrott, som alla skapar fantastiska upplevelser och ökar förståelsen för andra kulturer.

Här finns det mycket för politikerna att lära av föreningarna. Jag är övertygad om att föreningslivet, med den kraft som finns där, har samma möjlighet att göra stora insatser även för transpersoner, människor med psykiska funktionsnedsättningar och många fler – på samma sätt som de har gjort för att inkludera och stärka människor med fysiska funktionsnedsättningar och människor med olika kulturell bakgrund.

Det är min förhoppning och min vision.

//David Lega

__________________________________________________________

dtygccrucmfpbfewiban

 

David Lega
är en svensk politiker, föreläsare, entreprenör och före detta idrottare. Lega är kommunalråd i Göteborg sedan januari 2011

 

 

Bio
David Lega föddes 1973 i Göteborg, Sverige, med alla odds emot sig. Han föddes med ett gravt handikapp som innebar att han var förlamad i båda armarna och saknade muskler i benen. Läkarna informerade hans föräldrar att det troliga var att han aldrig ens skulle kunna klara att sitta upp utan stöd.

Redan några månader gammal började David träna hårt och klarade att sitta upp innan han var två år gammal. Under hela sin tidiga skolgång i vanliga skolor i Göteborg, tränade David och varvade sjukgymnastik med alla former av handikappidrott. 1986, när David var 12 år, var han åskådare när VM i simning för handikappade avgjordes Göteborg. Där föddes ett intresse som David sedan aldrig släppt.

En silvermedalj vid junior-VM i St. Etienne 1990, följdes av en sjätteplats vid VM på Malta 1994. 1996 kom det stora genombrottet vid Paralympics i Atlanta. Tack vare bland annat två världsrekord under spelen fick David ta emot ”Triumph of the Human Spirit”, de paralympiska spelens Bragdguld. Fram till och med Paralympics i Sydney 2000 blev det totalt tre VM-guld, fyra EM-guld och 14 världsrekord för David innan han beslutade sig för att avsluta sin framgångsrika karriär.

 

Hur andra personer i u-länderna har det

För mig är det lätt att vara tacksam över fotbollen när jag har en bra form, kroppen känns fräsch och jag har roligt med mina lagkamrater. Jag har dock inte lika lätt att vara tacksam över fotbollen när jag har en formsvacka, kroppen känns sliten och det är fullt upp i vardagen. 

Inte så konstigt kanske. det är lätt att vara tacksam när det går bra och svårare när det går dåligt. Däremot om jag kan hitta något att vara tacksam över trots att det går dåligt, då har jag allt att vinna. Till exempel att jag är hel och frisk nog att kunna spela, jag har grymma lagkamrater och möjlighet att utöva min favoritidrott på regelbunden basis.

Det kryllar av vetenskapliga argument för att använda ordet tack mer, exempelvis är tacksamma personer mer tillfredsställda med livet, sover bättre, mer energiska, glada och uppmärksamma osv. Kortfattat finns det både psykiska, fysiska och sociala fördelar som borde vara åtråvärda för idrottare, men också för alla övriga såklart (1, 2, 3, 4).

Visst kan det vara svårt att alltid vara tacksam hela tiden, det enklaste som finns är att ta saker för givet. Jag tror att det är svårare för vissa och lättare för andra att vara tacksam eftersom vi alla är så olika. En av de svåraste sakerna är troligen att få in det som en vana. Men samtidigt behöver det inte va så svårt heller. Alla har någonting att vara tacksam över.

När jag reflekterar över hur andra personer i u-länderna har det, får jag perspektiv. Tänk på alla de miljontals som inte har rent vatten, mat för dagen eller tak över huvudet. Jag lever i lyx utan att uppskatta det. Med personerna i U-länder i åtanke bör jag inte vara otacksamma en enda sekund. Någonsin. Även inom idrotten finns det alltid någon som har det värre än jag. Som har gjort fler missar, suttit mer bänk, gjort fler självmål eller som till och med har tvingats sluta på grund av en skada. Hjärnan har en tendens att bara fokusera på sig själv, emellertid när jag breddar mitt självfixerade perspektiv är det lättare att vara tacksam. Om jag inte hade kunnat utöva min idrott på ett år, hade jag helt klart saknat det. Sålunda, försöker jag njuta så mycket jag kan varje gång jag idrottar.

Här är några olika övningar jag rekommenderar för att öka tacksamheten:

  • Att skriva ner 5 saker jag är tacksam för i en journal, dagbok eller liknande. Går även att reflektera över 5 saker utan att skriva ner om det känns lättare.
  • Att säga ordet tack 100 gånger på 100 sekunder, dvs 1 tack i sekunden. Går att ta hjälp av tidtagaruret i telefonen om det behövs.
  • Att skicka ett brev/meddelande till någon jag uppskattar alternativt att säga tack till någon jag uppskattar och berätta varför jag gör det.
  • Att fylla en burk med lappar om händelser jag är tacksam över under ett år. Sen kan jag titta igenom min tacksamhetsburk på nyårsafton och minnas tillbaka.
  • Att bära med mig en fin sten i fickan som påminner mig om att vara tacksam under hela dagen.

Jag riktar inte mina tack till någon speciell när jag tackar, men vill man det så går det såklart bra. Att avsätta tid varje dag har hjälpt mig få in tacksamheten som en vana. Att inte praktisera det dagligen leder ofta till att en dag här och där skippas vilket minskar chansen att en vana ska byggas. För mig visar tacksamhet att det finns bra saker i livet. Tacksamhet förnekar inte att det finns dåliga eller jobbiga saker, det säger bara att det finns något som är bra.

Jag menar inte att jag själv är tacksammast i världen, för det är jag inte. Däremot har jag blivit betydligt mycket mer tacksam sen jag började vanan att tacka varje dag för allt fantastiskt som faktiskt finns i mitt liv – morgon och kväll. Det i sin tur har gett mig otroligt mycket glädje, energi och ro, samtidigt som jag fortfarande har lika mycketk driv kvar. Jag vet inte hur tacksam eller otacksam du är. Men oavsett så kan vi alla bli mer tacksamma, det finns ingen övre gräns på hur tacksam man kan vara. Så tänk på det, diskutera det med din flickvän/pojkvän/kompis och testa några av de övningarna ovan och se vilken som passar dig bäst. Det är inte så att du har något att förlora på det.

Tack för att du läste.
//Emil Andersson

 

 

Emil Andersson driver företaget Peak of Mind, som jobbar med idrottspsykologi.
För mer information se; Peak of Mind
eller  Peak of Mind på Facebook eller twitter.

Att få höra till eller att inte få göra det

De flesta av oss vet hur det känns. Särskilt den där känslan av att inte få vara med. Att stå bredvid gruppen, men inte vara med i den. Och det är ju så, det är svårt att vara med om du inte bjuds in. Idrotten kan göra enorm skillnad genom att just bjuda in. 

Ibland räcker det inte att lägga ansvaret på de som står bredvid, säga att det är bara att fråga så får alla vara med. Ibland måste vi som redan finns med därinne sträcka ut handen. Det kan handla om grupper i skolan, men det kan också vara ett större sammanhang som det svenska samhället där vi nu har många nyanlända sedan ett par år tillbaka. Nyanlända vänner som både kan och vill vara med i vårt samhälle och vår gemenskap, men inte vet riktigt hur. Där kan vi inom idrotten tydligt sträcka ut handen, visa vägen in men inte stanna bara vi det kanske. Inte räkna med att kulturkrockar försvinner genom att den goda viljan finns, utan bemöta det vi krockar. Prata om det. Vara tydliga med hur vi tänker, men också lyssna in och se vad vi kan lära.

Idrotten i Sverige växer och blir ännu starkare genom nya influenser, idéer och erfarenheter från andra länder och individer. Vi kan bli ännu bättre. Vi blir ännu bättre just nu!

I vår volleybollförening har jobbat mycket genom att aktivt bjuda in nyanlända. Familjer med små barn som kommer alla tillsammans och även bjuds på lite fika och andra svenska familjer där vi tänker att det inte alltid är så lätt att komma som ven men att möta svenska föräldrar kan öppna upp många nya dörrar och öka förståelsen från båda håll. Vi har nyanlända tjejer där vi ofta först lärt känna dem lite i något annat sammanhang och sedan bjudit in till en volleybollträning. Våra ungdomslag med tjejer är duktiga på att välkomna nya genom att träffas och till exempel fika.

Vi har också en stor grupp nyanlända killar som kommit utan sina familjer. Den första tiden när det kom så många nyanlända fanns ett stort behov av sysselsättning, men vi kände snabbt att det inte är väg till integration. Att erbjudas möjlighet att komma och träna när du vill och om du vill skapar inte öka delaktighet. Det kan till och med motverka integration. Därför var det viktigt att skapa sammanhang med tydliga förväntningar, att komma i tid eftersom det är viktigt i Sverige, hur vi är mot varandra på träningarna, att prata svenska och mycket annat. Men vi såg också behovet av ett annat sammanhang än bara träningar. Så vi har träffats och lagat mat.

Många bra samtal kommer till när man lagar mat, om könsroller och vad som är gott, hur man ska göra eller vänta, går det att laga ris på ett annat sätt som också blir gott?

Hur gör man då? Ni kan kontakta kommunen och få kontakt med boenden, det finns säkert privata aktörer som har boenden för asylsökande också. Det finns stödboenden för de som fått uppehållstillstånd, detta vet kommunen. Fråga om någon vill komma på en träning. Bjud in! Prata i er förening eller med berörda lag hur ni gör när ni välkomnar. Hur får vi nya spelare att känna sig välkomna?

Vi har mycket att lära av och mycket att ge till varandra. När vi möts som jämlikar, ger oss lite mer tid i möten som inte alltid är så självklara och vågar utmana våra förutfattade meningar och verkligen ser den andra människan.

//Emma Snelder

Volleybolltränare för barn och ungdomar i VK Westan, startade klubbens integrations-verksamhet och tränar idag både killar och tjejer från andra länder. Bedriver familjehem och eldsjäl för att arbeta aktivt med integration