Frilufsande är alldeles för snubbigt

 

AngeliqaMejstedt_©LouiseForslyckeGarbergs_webb

Angeliqa Mejstedt – Vandringsinspiratör och Friluftskonsult

Driver Vandringsbloggen som är Sveriges största blogg om vandring sedan 2013. Förra året lämnade hon den trygga tillvaron som HR-specialist för att frilansa på heltid med att sprida vandringsglädje genom blogg, sociala medier och krönikor. Hon vill visa att naturen är en plats för alla oavsett mål och förutsättningar.

Foto: Louise Forslycke Garbergs
——————————————————————————————————————————————————–
Naturen är mitt andrum

När jag började skriva om vandring upptäckte jag snart hur svårt det var att göra rätt. Jag fick ofta frågor om hur långt jag gick, hur mycket jag packade i väskan. Vad som var nästa mål? Varför jag gick så sakta? Om jag kunde vandra med min muffinsmage och kärlekshandtag? Varför jag hade glasögon? Om min pojkvän bar min packning?

Det ingen frågade mig om var hur det kändes för mig att vara ute. Vad som var min drivkraft med att vandra. Och därför började jag skriva mer och mer om förutsättningarna kring det här med att vandra och vistas i naturen. Enligt SCB är det inte skillnad mellan hur många kvinnor och män som ägnar sig åt vandring.

Däremot ser man en signifikant skillnad mellan arbetare och tjänstemän. De med hög inkomst och flextid kommer ut oftare. Jag har stort fokus på att prata om naturen som en plats för alla. För oavsett ekonomiska förutsättningar och social tillhörighet så kommer det regna spik och blåsa stormvindar på oss alla. Där är vi alla lika. Därför måste vi alla hjälpas åt att prata om friluftsupplevelser som kan hända runt hörnet. Det behöver inte handla om att bära tungt, år av fysiska förberedelser, höga toppar, adrenalin och prestation.
Det kan handla om kolbullar vid strandkanten och timmars stirrande i en eld.
Det kan handla om nakna fötter i mossan vid kanten av leden och att stanna upp där nånstans i mitten av början och slutet och njuta av det som är mittendelen i kanelbullen.

Varför skynda till den torra kanten på andra sidan?

Naturen är mitt Andrum
För mig har vistelsen i naturen aldrig handlat om att komma fram. Naturen har alltid varit som ett extra vardagsrum. Tillsammans med min mormor och mamma har jag följt årstiderna. Så länge jag kan minnas har det varit en plats för glädje och gemenskap.

Idag blir jag tre knop lugnare bara av att knyta på mig vandringskängorna – känslan av harmoni är så betingad i kroppen att jag andas djupare, släpper ned axlarna och landar av den enkla saken. Sätta kniven i bältet. Knyta kängorna. Känna doften av föregåenda eldrökar i vandringsjackan. Naturen gör mig hel som människa och mina månadslånga pilgrimsvandringar har lärt mig utvecklas som människa. Kanske finns det ingen annanstans idag när vi går bredvid varandra tills samtal klingar ut i tystnad. Där främlingar delar inre tankar med varandra. Där visitkortstitlar och bilmärkesägande är oväsentligt. I naturen är vi alla lika.

Därför vill jag inte höra mer om min kroppsform, om mitt utseende eller att jag inte skulle platsa som frilufsare för att jag går för sakta. Vi behöver ta bort mansnormen som fortfarande på många vis ekar bland friluftsfotografering, varumärkeskommunikationen och bilden i övrigt.

Vandring finns där genom hela livet. Knyt på dig sköna skor och packa med matsäck och ge dig ut nära hemma. Ta med någon du gillar eller som du vill känna bättre. En kollega. En vän.

Jag väljer att vandra för det finns ingen annanstans som jag så snart känner att kroppen och hjärnan hinner ikapp med varandra. Där de snurrande tankarna i hjärnan ebbar ut och jag hamnar i ett tillstånd av att bara vara. Det finns inget då och inget sen. Bara här och nu. Och den insikten tar jag med mig till stan och försöker implementera mer och mer i hela min vardag.
När jag borstar tänderna så borstar jag bara tänderna – jag springer inte runt och städar lägenheten, hänger tvätt och planerar matlista. För det skulle jag aldrig göra ute på leden för då skulle jag ju inte uppleva närvaron i naturen så därför gör jag det inte hemma heller

//Angeliqa Mejstedt
Vandringsbloggen

 

Annonser

Bedriva utifrån ett barnrättsperspektiv

Jenny N Nordhall
Jobbar till vardags vid Umeå Universitet

Driver föreningen Semäj för den jag är
tillsammans med Anna-Rosa Perris ,
NPF anhörig, initiativtagare till
Idrottsskola för barn med autism.

_____________________________________________________________________

En dörr på glänt, eller om jag får önska, en vidöppen dörr. Ett idrottssverige där dörren är öppen för alla och där barn och ungdomar får möjlighet att idrotta på sina egna villkor och utifrån sin egen funktion. Får möjlighet att känna glädje, träffa vänner, ges möjlighet att kanalisera frustration, får ett självförtroende och även möjlighet att kunna sig duktiga.

Alla barn har enligt FNs barnkonvention rätt till idrott på sina egna villkor, så även barn med någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF.  Riksidrottsförbundet i Sverige säger att idrotten är en viktig del av barns liv och att ca 90 procent av alla barn idrottat under sin uppväxt. Vidare att de har ett väldigt stort ansvar för att idrottsverksamhet bedrivs utifrån ett barnrättsperspektiv där verksamheten utgår ifrån barnets eget behov och att alla ska få vara med på lika villkor.

Men vad betyder lika villkor, hur lyder definitionen på vad lika villkor innebär? Är det så att lika villkor innebär samma villkor och vad får det för konsekvenser vad gäller barn- och ungdomsidrott? Barns rätt till lika villkor betyder att vi behöver utgå ifrån barns olikheter och unika funktioner.

 Tyvärr finns det idag väldigt lite statistik angående hur många barn och ungdomar med någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som är engagerade i idrottsföreningar, dock det är långt ifrån 90 procent av dessa barn, mer troligt det omvända förhållandet.  Runt sju procent av Sveriges befolkning har någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF och andelen barn i Sverige idag uppgår till drygt 20 procent av befolkningen. Det finns alltså väldigt många barn med behov av en anpassad idrottsverksamhet.

Studier visar också att barn och ungdomar med NPF inte mår bra, de får sällan den anpassning de behöver i skolan, de deltar inte i skolidrotten, de är inte engagerade i någon form av fritidsverksamhet i samma utsträckning som andra barn och både barnen och deras föräldrar är generellt mindre fysiskt aktiva än andra. (Folkhälsoinstitutet) Om vi på allvar ska skapa en idrottsverksamhet där vi utgår ifrån att barn är olika och att barn har olika behov och funktion så behöver vi också anpassa den idrottsverksamhet som finns idag.

Det räcker inte med att säga att alla är välkomna. Om vi säger ja till att det är ok att vara olika så säger vi också med automatik ja till att vi måste skapa förutsättningar och möjligheter för just våra olikheter. Att vi måste utbilda oss, lyssna, kasta våra egna glasögon för en stund och ta på oss dessa barn och ungdomars glasögon och succesivt bygga upp en kunskap som gör att vi på allvar kan säga att alla ska få vara med på lika villkor. Att vi anpassar idrotten så att olika barn och olika behov tillmötesgås. Då kan vi ärligt säga att alla barn kan vara med på lika villkor.

För två år sedan kontaktade jag SISU i Umeå och frågade om de ville lyssna på mig och en ide som gick ut på att skapa en idrottsverksamhet för barn och ungdomar med autism. En idrottsverksamhet utan tävlingsmoment, stor tydlighet och där rörelseglädjen skulle vara central. Med god hjälp av andra så startade vi ca ett år senare en idrottsskola inom ramen för Röbäcks IF. Initialt ett pilotprojekt där barn mellan 8-12 år inskrivna vid habiliteringen i Umeå bjöds in för att vara med. Idrottsledare från olika klubbar i Umeå engagerades och utbildades och barnen fick under ett års tid möjlighet att prova på 10 olika idrottar, tre gånger per idrott.

Det unika i upplägget är alltså strukturen, tydligheten och förutsägbarheten och det centrala är att vi säger vad vi gör och att vi gör som vi säger. Att barnen och föräldrarna under hela året vet vad som ska hända, i vilken ordning, på vilket sätt, vilken ledare som är aktuell, var de ska vara, och alltid i god tid innan varje träning. Informationen till de anhöriga är central och att barnen kommer till aktiviteten bygger på att de redan innan har en väldigt tydlig bild av vad som kommer att hända.

Ett år har nu gått och det har varit ett väldigt händelserikt, lärorikt och roligt år. Barnen har lärt oss otroligt mycket, både om vad som är viktigt i idrottssammanhang och även om oss själva.

Nästan alla barn som börjat idrottsskolan vill också fortsätta, vilket är det bästa betyg som man kan få i dessa sammanhang. Mer vanligt är att barnen är med någon gång och sedan inte kommer mer då man inte tar hänsyn till de behov som finns.

Dörren till en given plats i idrottssammanhang är långt ifrån öppen, men vi har ställt den på glänt och jobbar nu vidare för att öppna så många dörrar som möjlighet i olika idrottssammanhang. Genom att sprida goda exempel, utbilda och fortsätta öka kunskapen så hoppas jag och tror att fler dörrar succesivt kommer att öppnas och att en genuin förståelse för vad lika villkor innebär i idrottssammanhang växer fram.

// Jenny N Nordhall

Våldet bortom horisonten eller på fotbollsträningen varje onsdag?

Sofia B. Karlsson
Resurs jämställdhet och hbtq-frågor Riksidrottsförbundet och SISU Idrottsutbildarna

När vi pratar om våld i fotboll pratar vi ofta om huliganer. Om hur huliganer slåss och hur illa det är. Vi kan förfasas över att de vill slåss. Vad är det som lockar i våldet? Vilka är de?

Jag har just skrivit en bok om lagidrott och manlighet och våld och har gjort en del intervjuer om den och påminns återigen om hur enkelt det är att lägga fokus och ansvar någon annanstans. Våldet begås av någon annan. Någon vi inte har ansikte på. Som vi är rädda för och kanske fascineras av. Våldet mellan män är fortfarande inte tabubelagt, det finns fortfarande med i uppfostran av pojkar, att inte vika ner sig och att få med sig att inte spela som en kärring eller bög. Men vilket våld är det egentligen vi ska fokusera på? Vilket våld är det vi själva kan bidra till att undvika? Det är det vi själva står för. Våld i en bred definition handlar om att tillföra emotionell eller psykisk skada till någon annan, och när vi pressar våra barn eller inte låter dem vara de de vill vara är det just detta vi gör. Det våldet tänker vi inte lika ofta på.

Ingen vill vara våldsverkare, nästan inte i alla fall, och ingen vill se sig själv som ond (jag har dock tränat och blivit lite van vid det eftersom jag kallades Ondskan under en period, testa, det är uppfriskande).

Men för att komma åt de begränsande normer som idrotten delvis bygger på är det viktigt att börja med sig själv. Det kan låta klyschigt med det är sant, att prata om våld på andra ställen, som utförs av andra män, i ett annat format är bekvämt. Men att fundera över vilka värderingar vi själva för vidare och hur vi själva kan börja med att se över vårt språk eller hur vi värderar andra människor inför våra barn, det är där vi måste börja.

När vi värderar människor olika genom att kalla dem bögjävel eller ni spelar som tjejer så bygger vi upp något som följer med barnen resten av livet. I idrotten, skolan och på jobbet. I relationer till familj och vänner.

Tränare och ledare inom lagidrotten har en enorm möjlighet att vara med och påverka unga här, vilka bilder de kommer ta med sig in i alla livets skeenden och rum. Vilka människor runt de unga kommer de att värdera högt? Lågt? Vilka känslor kommer att premieras, beror det på vem som visar dem? Hur kommer de att tänka om att söka hjälp vid fysisk eller psykisk skada? Är det okej att vara svag (om bara för en stund)?

Våldet kan kännas stort och långt bort. Men vi vet att våld inte börjar med sparkar eller slag utan språk, jargong och stereotypa bilder av kön som förstärks. Därför kan alla som är tränare och ledare bidra till att detta förändras i framtiden. Och det är det som är så bra, alla kan vara med och förändra. Normerna som finns handlar om att skapa och återskapa, och förhålla oss till dem.

Många är trötta på den här jargongen och gör redan massa saker för att verka för en öppen miljö utan homofobi och våld. Vi borde uppmuntra det mer och se till att det är en självklar del av ledarskapet.

//Sofia B. Karlsson

Boken heter Stå upp när det blåser- hur lagidrotten kan verka för inkludering mot homofobi och våld (Pintxo förlag) 

Rörelsen med mig sedan barnsben

 

Caroline Waldheim

Politiskt sakkunnig hos folkhälso-,
sjukvårds- och idrottsministern, och med förflutet i Korpen.

________________________________________________________________________________________

I rörelse.
Då är jag i mitt rätta element. Jag känner mig som mest fri när jag får röra på mig.

Det kan vara allt från cykelturen till jobbet till veckolånga vandringar i fjällen. Jag mår som bäst när jag tränar, inte nödvändigtvis när det är klart. Och jag önskar varje gång att jag hade ett jobb som innebar att jag fick gå i träningskläder hela dagarna. Då mår jag bra. Då är jag mig själv.

Jag har rörelsen med mig sedan barnsben. Spontanlek utomhus sena sommarkvällar till fotbollsträningen på grusplanen en regnig höstkväll. Jag tror att det betyder något. Det är av stor betydelse att ha med sig rörelseglädje och träning från barndomen. Inte på något sätt tidig elitidrott och utslagning utan glädjen att röra sig. Tillsammans med andra på sina egna villkor. Vuxenvärlden och idrottsrörelsen har ett stort ansvar för att skapa möjligheter för barn och unga att röra på sig, både spontant och i föreningsidrotten. För det behövs goda förutsättningar.

Statens stöd till idrotten är först och främst ett sätt att skapa möjligheter för barn och unga att idrotta tillsammans. Men statens stöd till idrotten, som fördelas av Riksidrottsförbundet, räcker inte. Det behövs fotbollsplaner, skateboardramper och andra anläggningar, ytor för spontan rörelse och inte minst ideella krafter i föreningarna som är tränare och ledare. Här krävs både stöd och initiativ från kommuner och landsting.

Jag är övertygad om att vi ska satsa på barnen. Idrottens nya strategi för idrott hela livet och triangeln som ska bli rektangeln är bra och viktig. Men barnen först. Det är hos barn och unga vi skapar nya goda vanor och en rörelseglädje som håller i sig långt upp i åldrarna. Då är mycket vunnet från början, så att säga. Förskolan och skolan har nyckelroller när det gäller att skapa goda rörelsevanor för barn och unga. Det står utom allt tvivel att fysisk aktivitet bidrar till bättre hälsa och även bättre skolresultat.

Den fysiska aktiviteten måste öka i skolan och under våren kommer regeringen få ta del av flera uppdrag som har till uppgift att se hur den fysiska aktiviteten kan öka. Men redan i dag finns många goda exempel skolor där barnen får röra på sig dagligen och där resultaten i skolan blivit bättre. Jag ser fram emot många bra förslag under våren, men det går redan nu att göra skillnad!

Jag är också övertygad om att det handlar om att skapa glädje, rörelseglädje. Därför blir jag glad när jag läser om idrottsföreningar och specialförbund som går i bräschen för att förändra barn- och ungdomsidrotten och tar bort måsten och tvång. Glädje, frivillighet och idrott på egna villkor kommer också bidra till framtidens världsmästare och OS-gulmedaljörer. När vi skapar en stödjande och tillåtande miljö kommer viljan, energin och vinnarskallen på köpet.

Jag blev inte världsmästare eller OS-guldmedaljör, men glädjen att röra på mig kommer jag ha hela livet. Det kommer jag må bra av, både fysiskt och psykiskt. Jag är glad och tacksam för att de vuxna i min barndom gav mig rörelseglädje. Att de gav mig förutsättningar att få känna mitt rätta element. Vi ses på cykelbanan, i gymmet eller på någon vandringsled i fjällen!

//Caroline Waldheim

Hur får vi in mer pengar i föreningen

Magnus Forslund är universitetslektor i företagsekonomi vid Linnéuniversitetet i Växjö och forskar och undervisar kring utveckling av ledare och organisationer, med förkärlek för just idrottsföreningar.

Han är också anlitad som konsult och föreläsare. Förutom att ha spelat fotboll har han varit anställd i samt suttit i styrelser i idrottsföreningar på olika nivåer. Magnus har skrivit boken Ledning av idrottsföreningar – berättelser från gräsrotsnivå.

____________________________________________________________________________________________

Det är svårt att få intäkter och kostnader att gå ihop och (allt för) många idrottsföreningar hamnar i ekonomisk kris.  Hur gör man då om man vill öka intäkterna (till skillnad från att minska kostnaderna)?

Givetvis finns det många sätt att göra det på. Det finns fem rekommendationer jag oftast ger. För det första bör man klargöra vad den verksamhet man vill ha faktiskt kostar. Här ska man särskilt uppmärksamma det där som man får ”gratis” av sponsorer eller andra. Även om ni just nu slipper betala för detta så kan det komma en tid när detta förändras. Då kan det vara försent att ordna intäkter som täcker dessa kostnader.

När väl totala kostnader är kända behöver man fördela ut kostnaderna på de olika verksamheter man har, till exempel olika sektioner. Hur mycket av klubbstugans kostnader ska belasta respektive sektion? Observera att man ska räkna med allting: kostnader för el, vatten, städning, gräsklippning, kopieringsmaskin, etc. Detta är inte helt enkelt och man kan behöva lite hjälp med att hitta det ekonomer kallar ”fördelningsnycklar”. Ska vi till exempel fördela kostnader utifrån antal utövare eller antalet timmar som utrustningen används? Klubbchefens lön kanske vi ska fördela utifrån vad hen lägger mest tid på (ungdom eller senior till exempel).

När man gjort detta kan man gå ett steg till och det är att dividera dessa kostnader med antal utövare. Resultat blir en kostnad för exempelvis en tioåring som spelar fotboll.  Räkna sedan fram de ”säkra” intäkterna för tioåringen: bidrag, avgifter och andra intäkter vi med hög säkerhet vet att vi får in. Då får vi på individnivå en tydlig bild av hur mycket som saknas. Förvånansvärt få föreningar har en klar bild över detta. Då blir det också svårt att motivera åtgärder för att öka intäkterna. Inte sällan behöver ju en satsning på ökade intäkter att föreningens medlemmar involveras, antingen genom att de betalar högre avgifter eller gör fler arbetsinsatser.

Jag vet att en del föreningar drar sig för att göra en sådan här beräkning. Det kan finnas en rädsla för att faktiskt visa vart pengar går och att det blir ”jobbiga diskussioner”. För mig är det enkelt: vill styrelsen minska på sin börda är öppenhet den bästa vägen, hur smärtsam den än kan te sig inledningsvis. Det är diskussionerna som bidrar till en bättre grund att öka intäkterna.

Den andra rekommendationen är att tydliggöra värdet med er verksamhet. Vilken nytta har medlemmarna, samhället eller företaget av det som ni nu vill ha (mer) pengar till? Använd gärna information från exempelvis RF för att hitta generella argument. De räcker dock inte. Ni behöver knyta det till just er verksamhet. Här kan ni ha användning av nästa rekommendation.

Den tredje rekommendationen är att formulera satsningen de kommande åren som ett projekt med tydliga mål. ”Om tre år ska vi ha ….”. Det är ofta lättare att sälja in specifika projektsatsningar till sponsorer och andra finansiärer. Det blir då som en slags resa de kan vara med på.

Den fjärde rekommendationen är att komma ihåg de ”lätta” intäkterna. Kan man höja kioskpriserna utan ta ut oskäliga priser? Är kiosken öppen varje gång det skulle vara möjligt? Kan vi ha merförsäljning genom exempelvis billiga skraplotter?

Den femte rekommendationen är att hitta en tydlig modell kring hur intäkterna man drar in ska fördelas. Även om man gör insatser för föreningens bästa är det bra att ge en mer direkt belöning. I en del föreningar går det alltid en viss procent till lagkassan, i andra inte. Det viktigaste är att modellen är tydlig och konsekvent tillämpad. Annars tappar vi lätt engagemanget från medlemmarna. Och det engagemanget är det absolut viktigaste för att lyckas öka intäkterna.

//Magnus Forslund

Dåliga på matte – lägg in mer idrott på schemat

Martin Tunhag
Driver egna företaget Multifit, med gym i Halmstad. Personlig tränare till vardags. Utbildar nya personliga tränare som lärare hos The Academy. Träningsresor, event & teambuilding, föreläsningar. Det mesta inom träning kort och gott

____________________________________________________________________________

”Lösningen på allt”

Måla upp bilden av att alla politiker i Sverige tränar regelbundet. Vissa mer och andra mindre. En hel del har anlitat personliga tränare samtidigt som många går på gruppträningar. Politikerna tränar på arbetstid, tillsammans med sina kollegor och partikamrater. Kanske tränas det även tillsammans över parti- och blockgränserna. När du ser denna bild framför dig – Tror du att samhället, skolan & sjukvården hade sett annorlunda ut? Det tror jag.

Studier visar tydligt att skolklasser som har haft mer idrott under skoltid presterar bättre inom övriga skolämnen, vilket leder till bättre snittbetyg över lag. Utöver dessa studier, som visar på hur bra det är med idrott under skoltiden, så har väl vi alla upplevt hur träning & rörelse påverkar våra kroppar positivt? Om vi nu har både forskningsunderlag samt många personers positivt upplevda känsla – Hur kan det då komma sig att Sverige, jämfört med övriga EU-länder ligger näst intill i botten på listan över hur många idrottstimmar skolan erbjuder per år? För mig är detta obegripligt. Hårddrar vi det hela – så är det svårt att lära sig B (t ex historia) om vi inte har gjort A (idrott) innan. Ekvationen går inte ihop utan idrotten. ”Våra skolungdomar är för dåliga på matte” = lägg in mer idrott på schemat så de får möjlighet att ta in något av det läraren säger på mattelektionerna! Vi kan inte lära oss B om vi inte har haft A först.

Tänket att få in mer träning & rörelse för barn & ungdomar skulle gynna hela vårt land. Inte bara gällande skolbetygen, utan framförallt hälsan i sin helhet. Psykisk ohälsa och framförallt depression ett sjukdomstillstånd som växer oerhört snabbt i Sverige. Samtidigt visar senaste forskningen att träning visar sig vara lika bra, samt i många fall mycket bättre som behandling mot depression än all medicin vi kan erbjudas. När vi då pratar om skolungdomar, som genom mer idrott & rörelse har möjlighet att minska risken för depression och samtidigt skapa bättre förutsättningar för bra betyg. Finns det då några motargument? Jag har svårt att se några. Detta var endast två exempel på stora problem, som kan hjälpas genom de positiva effekter som träning, i detta fall skolidrott ger oss. Jag skulle kunna hålla på hela dagen att skriva om vilka positiva effekter träning har på oss.

Vad är problemet då? Jag tror inte beslutfattarna är tillräckligt övertygade. Studier visar att läkare som själva tränar lever mycket större sannolikhet att ordinera fysisk aktivitet på recept till sina patienter. Vi behöver alltså se till att fler blir medvetna om effekten. Vad kan du göra för att påverka folk i din omgivning till bättre hälsa och mer rörelse? Ut och påverka en politiker, en läkare eller någon annan beslutsfattare så är vi förhoppningsvis på god väg mot ett bättre Sverige. Samtidigt tar du med dig dina nära och kära på tåget. Träning är lösningen på oerhört mycket. Är träning lösningen på allt? Själv lever jag ofta efter det tankesättet. Träning gör underverk. Ut och gör underverk!

// Martin Tunhag

Det händer saker inom svensk damhockey

Kim Martin Hasson, 31 år och född i Stockholm.
Har enKim dotter på 6 månader, hunden Bauer och maken Jay. Boende i Linköping och jobbar för Linköpings hockey club. Började med hockey då hon var 9 år och hann med att spela i Sverige, USA och Ryssland där hon fick äran att bli mästare i alla 3. 4 OS och ett antal VM blev det också.
______________________________________________________________________

Flick- och damhockey växer men vi måste utveckla och lära våra tjejer i tidigare åldrar. I dom verksamheter som  jag själv har varit i har det varit en stor skillnad på hur vi tar hand om våra spelare. Jag märker att tjejerna ligger efter i vissa moment just för att dom inte har fått rätt utbildning.

Det är inget fel på engagemanget från föräldrar för det är minst lika bra men jag tror att kunskapen är kanske inte lika stor. Detta kan absolut variera från år till år beroende på vilka föräldrar/tränare som hjälper till.

Kollar man här i LHC (Linköpings hockey club) så tränar Nicklas Hävelid sina killar hårt. Han har lång erfarenhet av SHL, NHL och har den kunskapen som behövs för att lära ut. Lära sig skjuta, åka skridskor, ta emot tacklingar och allmän hockey kunskap. Jag skulle vilja se ännu fler gamla hockey spelare, män som kvinnor som engagerar sig i flickhockey för det behövs. Nu låter det som att killarna har det bättre i alla klubbor men så är absolut inte fallet. Detta är bara sånt som jag har sett och fått vara med om. Många tjejer tränar dock med killar.

Egentligen skulle det vara fantastiskt bra om alla flickor och pojkar har möjligheten att ha en tränare som är väldigt kunnig. Men oftast är det en föräldrar  och då får man hoppas på att de har kunskapen nog.  Det behövs en person som spelarna ser upp till och som inte bara kan lära ut det fysiska utan också den mentala biten. Viktigt är också värdegrundsbiten, hur man är som person, hur man uppträder på plan och utanför samt hur  man är en bra lagkamrat.

Det är när vi är unga som vi lär oss allra bäst. Vi jobbar på detta inom LHC (Linköpings hockey club) och jag ser en stor potential. Vi har drivkraften och möjligheterna! LHC är en bra förening som satsar.

Men flick- verksamheten för dom allra yngsta kan bli bättre. Det är fantastiskt att se vilken utveckling som skett inom flick- och damhockey efter att jag började. Nu finns det regions läger och regions turneringar, olika turneringar för tjejer och junior landslag. Det fanns det inte för ett par år sedan. Många tjejer är ensamma i sina föreningar och detta ger dom en möjlighet att få träffa och se att det finns fler tjejer. De får också flera delmål på vägen som gör att de får motivation till att fortsätta och inte lägga av för tidigt.

Jag vill se att utveckling fortsätter framåt och bara i år har man satt publikrekord i SDHL
(Svenska damhockeyligan) och ett publiksnitt som är bättre än någonsin. Det händer saker inom svensk damhockey och jag hoppas det inte tar slut här.

//Kim Martin

Idrotten gör Västerbotten starkare!

Med mer än tre miljoner medlemmar och drygt 650 000 ideella ledare i över 20 000 (881 i Västerbotten) lokala föreningar är svensk idrott en viktig del av samhället. Genom fysisk aktivitet utgör idrotten en lustfylld motvikt till ett alltmer stillasittande vardagsliv. I föreningsidrotten upplever människor glädje, framför allt glädje tillsammans med andra. Idrottens gemenskap, öppen för alla, finns på planen såväl som på läktaren eller framför TV-apparaten och utgör en mötesplats i ett samhälle där utanförskap är ett växande problem.

Om det offentliga hjälper svensk idrott med goda förutsättningar samtidigt som vi genom strategiarbetet (2025) skapar livslång idrott i förening för alla och en stark gemensam värdegrund kommer det göra Sverige (och Västerbotten) starkare. Här följer några exempel på vad idrotten har gjort under våren för bidra till ett starkare Västerbotten .

Idrotten…

  • erbjuder en gemenskap, över sociala, etniska och generationsgränser som möter framtidens samhällsutmaningar.
    • Vi har under våren gett stöd till 24 olika integrationsprojekt i föreningar, startat upp arbete med fritidsbanker, varit med i uppstart av Ålidhem Äger och Svenska från dag ett.
    • Vi har genomfört mer än 30 utvecklingsprocesser med för att stärka länets ideella föreningar och därmed länets viktigaste infrastruktur för inkludering. Några exempel :
      • I Byske leder vi en stor samverkansprocess som syftar till att slå ihop två, potentiellt tre, föreningar till en kraftfull flersektionsförening.
      • Älvräddarna Robertsfors & FVF – Casting – har bildats i Robertsfors, vi har hjälpt till vid uppstart och påbörjat ett arbete med föreningsutveckling.
      • Vi har hjälp Sörfors IF med att ta fram en värdemärkesbok som syftar till att stärka kommunikationen med tydliga riktlinjer för ungdomsverksamheten.
      • I Burträsk Hockey har vi tillsammans med styrelsen, jobbat med den interna arbetsfördelning för att underlätta kommande rekryteringar.
      • Fotbollsprojekt Umeåregionen- vi är processtöd iför i ett samarbetsprojekt mellan VFF, Umeå FC, Mariehems SK, Ersmarks IK, Spöland/Vännäs IF, GUIF; Tegs SK
  • skapar folkhälsa genom idrott hela livet.
    • Alla nominerade i Årets idrottsförening är bra exempel på vårt bidrag till folkhälsan. I top 5 (Lövånger Uttersjöbäckens AIK, Tavelsjö AIK, Umedalens IF och Storuman IF) och i synnerhet vinnaren Soo-Shim Taekwondo & Hapkidoklubb1 i Skellefteå är det särskilt tydligt.
    • Tillgång till anläggningar och idrottsmiljöer är en nyckelfråga för idrotten och folkhälsan. Under hösten 2016 och våren 2017 har vi tillsammans med analysföretaget Kontigo gjort en kartläggning av utbud och tillgång till idrottsanläggningar i Västerbotten. Kartläggningen visar att anläggningstillgången är relativt god, men att det finns utmaningar kopplat till drift och underhåll. Framförallt visade dock kartläggningen att få kommuner har en strategi eller plan för anläggningsutveckling.
    • Utbildat träningsanläggningar som del av vårt partnerskap i det internationella antidopingprojektet Just Sport
    • Vi har haft dialog med 11 av 15 kommuner för att tydliggöra effekten av Idrotten i dessa kommuner. Här kan du läsa mer.
  • skapar en god barn- och ungdomstid som ger positiva effekter genom hela livet.
    • Arbetat aktivt i Rådet för rörelserikedom i Umeå2
    • Deltagit i Sport for Lifes stora konferens om rörelserikedom i Ottawa.
    • Lanserat det nya Idrottslyftet med många nyheter särskilt inriktat på att nå målen i 2025. En nyhet är satsningen på barn-och ungdomsutvecklare i förening, där arbetet börjat tillsammans med sex föreningar i länet.

Dessutom har vi bidragit till regionens utveckling bland annat genom:

  • Sportup North, projektet som fångar upp och stöttar företag inom Sportnäringen.
  • Implementering av en regional evenemangsstrategi, i första steget i form av utvecklingsprocesser med 25 evenemangsarrangörer i 6 destinationer
  • Lett en arbetsgrupp i Umeå som arbetat fram en arbetsmodell för en starkare gemensam elitidrottsmiljö (till hösten startar vi samma arbete i Skellefteå).
  • Arbetat med stöd till SM-veckan 2018 i Skellefteå.

För att kunna fortsätta bidra till ett starkare Västerbotten behöver Idrotten stöd. Därför behöver Politiken:

  • Utöka det regionala stödet till Idrotten och till SISU Idrottsutbildarna. Idrottsanslaget har som bekant inte räknats upp sedan 1993 och har därför urholkats med mer än 25 procent. Effekten av denna urholkning blir särskilt kännbar då anslaget till SISU motsvarar knappt hälften av vad andra studieförbund får, räknat per utbildningstimma.
  • Ge idrotten en mer central roll och ställning i den kommande nya Regionkommunen, direkt underställd Regionstyrelsen.
  • Skapa förutsättningar för att idrottsmiljöerna växer i takt med utvecklingen av städerna, att ytor för rörelse, aktivitet och idrott finns med redan i detaljplaneringen.
  • Skapa förutsättningar för tillfredställande drift och underhåll av anläggningar.
  • Ge stöd till idrott för vuxna och äldre. Det finns mycket stora pengar för samhället att spara på att stimulera till att fler idrottar livslångt. Idrotten vill och kan vara verktyget för detta, men det skulle vara fel att ta av den finansiering vi har för barn och ungdomars idrottande

En intensiv höst.

Som vanligt har vi en mycket intensiv höst framför oss.

  • Change the Game återkommer för fjärde gången 15-16 september. Denna gång har vi lagt till en dag där vi vänder oss till de som arbetar professionellt inom idrotten. Vi adderar dessutom ännu mer internationell utblick; Kanada kompletteras av ett annat föregångsland Wales.
  • Även Women in Sport and Adventures återkommer 28-29 september. Satsningen på att lyfta fram positiva kvinnliga förebilder – med stiftelsen Girls in Sports som initiativtagare och motorer – är tillbaka för tredje gången.
  • Den 11 oktober anordnar vi den mycket angelägna konferensen Doping, maskulinitet och våld i nära relationer Fokus där ligger på att fördjupa kunskapen om och konsekvenserna av steroidmissbruk och som belyser kopplingen till stereotypa maskulinitetsnormer och våld i nära relationer.
  • På Turismdagarna i Västerbotten 12-13 oktober får idrotten mer plats än vanligt. Den 12:e oktober läggs lite fokus på evenemangsutveckling kopplat till idrott. Konferensen medarrangeras av Västerbottens Idrottsförbunds projekt ”Sportup North” och talar gör bland annat Eva-Lena Frick, VD för Vasaloppet och Leif Johansson som är ansvarig för RF:s centrum för idrottsevenemang.
  • Årets SDF-konferens 20-21 oktober har tema rörelserikedom och handlar om hur vi kan få så många som möjligt ska ha lusten och förmågan att röra sig – så mycket som möjligt, så länge som möjligt
  • Vi åker ut med Streetsports on Tour – det ambulerande prova-på-nya-sporter-arrangemanget – även i höst. I vårt nya Idrottslyft har vi också kopplat särskilda paket för de föreningar som önskar starta nya idrotter/sektioner, kanske med anledning av att Streetsports väckt ett nytt intresse hos barn och ungdomar.

Mer om dessa och andra saker som händer i höst kan du läsa här.

Avslutningsvis

Detta skrivs på plats i Visby, under den sista dagen i årets Almedalen. Tre dagar i denna unika smältdegel av opinionsbildning, folkbildning och samverkan gör många intryck. Några reflektioner.

  • Idrotten tar plats. Den engagerar och berör många. Kombinationen av att lyfta våra tillkortakommanden (maskulinitet och jämställdhet), våra behov (bygg i kapp på anläggningssidan) och våra möjligheter (idrott för vuxna) är framgångsrik och gör att vi når ut.
  • Enligt forskaren Mikael Tonkologi är samhällets kostnader för fallolyckor mellan 23 och 25 miljarder varje år. Då är det lätt att förstå att det är en ”bra affär” för samhället att finansiera att vi jobbar än mer intensivt med livslångt idrottande.
  • Vi ser fler och fler exempel på fastighets- och byggföretag som vill ta ansvar också som samhällsbyggare. I det finns mycket potential till att få dem att också stötta idrottsföreningar och utveckling av idrottsanläggningar mer aktivt. Ola Serneke (VD och ägare för storföretaget Serneke) utrycker det tydligast. Det bästa sättet att få in mjuka värden i ett socialt hållbart samhällsbygge är enligt honom att ”sponsra idrottsföreningar och bygga idrottsanläggningar”
  • Våra visioner om att genom Sportup North bidra till en Open Sport Test Arena ligger helt perfekt i linje med Regeringens (Näringsdepartementet via Vinnova) satsning på Testbäddar.
  • Att Idrotten och resten av civilsamhället har stor betydelse för Regionens globala attraktionskraft – temat för årets innovationsloop – står helt klart. Tyvärr syntes det inte riktigt vid Västerbottens varumärkesseminarium under torsdagen. Nästa år ska vi vara på plats med Sportup North och allt annat vi gör.
  • Region Västerbottens satsning på Almedalen är både smart och effektiv, dessutom rätt unik relativt andra regioner. Det stärker vår inbördes samverkan, lämnar tydligt avtryck från just Västerbotten och fyller oss med ny kunskap.

Nästa vecka går jag på semester. Som vanligt gör jag det med stor tillfredsställelse över allt gott alla våra fantastiska medarbetare bidrar med, varje dag. När jag summerar halvårsvis, som jag alltid gör, är känslan varje gång att vi överträffar det vi tidigare gjort, att vi ständigt rör oss uppåt. En väldigt häftig känsla, som gör mig både ödmjuk och väldigt stolt. En sammanfattning i bloggform räcker heller aldrig till för att på ett rättvist sätt kunna beskriva alla små underverk våra medarbetare ständigt gör (åtminstone inte om kommunikationschefen Rikard, som oftast tycker att jag är för långrandig, ska ha den mentala hälsan i behåll). Jag vill med detta uttrycka min stora tacksamhet för hårt arbete under våren. Jag vill uppmana alla att nyttja semestern för långa lata dagar, så rullar vi igång i augusti med nyladdade batterier.

Trevlig sommar!

Niclas Bromark

Länsidrottschef Västerbotten

Portträtt

Ps Precis innan detta ska publiceras nås jag av nyheten att Umeå placerat sig som 2:a på SVTs ranking över årets idrottsstäder. Fantastiskt roligt. Hjärtliga gratulationer! Det är ett långsiktigt och målmedvetet arbete som lett fram till detta. Minst lika roligt är det dessutom att Skellefteå tagit plats på årets lista. För alla oss som vet hur bra idrottsstad Skellefteå faktiskt är kanske en 25:e plats känns väl låg. Men å andra sidan känns det fantastiskt inspirerande att få vara med och bidra till en positiv utveckling på listan. Jag är övertygad om att den kommer. I höst startar vi som sagt arbetet med att stärka elitmiljön i Skellefteå och till våren står staden värd för SM-veckan. Det är en grym möjlighet att visa upp alla grymma möjligheter som finns i stan. Vi satsar på top-20 till nästa år. ds


1) Soo Shim erbjuder träning för barn, ungdomar, vuxna, personer med funktionsnedsättning och för seniorer. Soo Shim har både bredd och stark elitverksamhet som konkurrerar på allra högsta internationella nivå. Föreningen sätter ledarutbildning i fokus, jobbar aktivt med jämställdhet och är ett föredöme när det gäller att möjliggöra idrott hela livet. Soo Shim har satt både Skellefteå och Sverige på kartan när det gäller Taekwondo och bidragit starkt till att öka intresset för sporten.

2) Rådet för rörelserikedom är ett av resultaten från Balticgruppens satsning Change the Game. I rådet finns representanter för Balticgruppen, Heja! Event, För- och grundskoleförvaltningen och Fritidsförvaltningen i Umeå kommun, Västerbottens läns landsting, Idrottshögskolan vid UmU samt Västerbottens Idrottsförbund och SISU. Syftet med rådet är att jobba långsiktigt och strategiskt för att öka rörelserikedomen hos Umeås barn.

 

Att bygga lärmiljöer

Roger Gustafsson

IFK Göteborg anställd i 33 år
Mest som ungdomstränare och akademiansvarig.
Även IFK Göteborg A-lagstränare 1990-95
Moderklubb BK Häcken
______________________________________________________________________________________________

Kunskap kan ofta vara gratis! Kan vara bra när alltmer i samhället kostar pengar. Ungdomar vill ha kunskap – de vill lära sig nya saker. Samtidigt vill ungdomarna vara med och bestämma om verksamheten – det är mycket motiverande för dem.
Tänk om vi kan få ihop detta i våra föreningar.

OM vi kan få tillgång till gratis kunskap. Det vill säga människor som vill dela med sig av sin kunskap, ungdomar som lär sig av sina förebilder och av varandra – både i verkligheten och via webben.
OM ungdomarna själva får vara med och bestämma om saker i verksamheten.
Då har vi kommit långt för att skapa en LÄRMILJÖ där ungdomarna trivs och utvecklas i egen takt.

Det här betyder också att oavsett föreningens nivå i seriesystemet på vuxensidan och oavsett storleken på föreningen – så går det att skapa en bra LÄRMILJÖ.

Med LÄRMILJÖ menas här att ungdomarna erbjuds en träning som är bra upplagd – där de har möjlighet att i lugn takt lära sig moment för moment i sin idrott. Där inte resultatet i tävlingarna är viktigast utan att de aktiva har kul och utvecklas individuellt efter sina egna förutsättningar.

Tror vi på att de aktivas INRE MOTIVATION är en förutsättning för bra träning i många timmar. Och tror vi på att de tre (framforskade) viktigaste faktorerna för en positiv påverkan av människors inre motivation är:

  • Medbestämmande
  • Utveckling
  • Tillhörighet (vilket ungdomarna har i våra föreningar)

Då finns förutsättningar att skapa bästa tänkbara LÄRMILJÖ i varje förening.

Allt det här ovan går säkert att fixa – nu gäller det att ordna det allra viktigaste: Ledare som kan förverkliga en bra LÄRMILJÖ – utan att de får någon eller ytterst lite ersättning.

Hur får vi fram de här ledarna, både nu och i framtiden

Kunskapen kan ledarna få på kurser och via webben. Ungdomarna kan också bidra med att se bra utförande på webben av olika moment i sin idrott. Så gör många ungdomar idag när de tränar skateboard och kickbike. Då har de ingen tränare utan de lär sig själva genom att titta på varandras tricks – både i verkligheten och på Youtube.

Återstår att ordna fram de goa ledare som kan ställa upp för ungdomarna utan ersättning.

Till 90 procent handlar det då om föräldrar – vilket är fantastiskt bra – för ofta har vi föräldrar redan ett någorlunda naturligt ledarskap i oss – i och med vårt föräldraskap.

Och i övrigt finns det fortfarande några engagerade entusiaster kvar och några ungdomar som vill hjälpa till – ofta på vägen till att själva försöka bli framgångsrika tränare.

Det här är vår största framtidsfråga inom föreningslivet – att få fram de här ledarna. Bli inte arg nu – för nu borde jag komma med en lösning på det här – men någon universallösning på detta vet jag inte om. Vi får slå ihop alla våra kloka tankar om detta och tillsammans hitta lösningar för framtiden.

Det här är en av det svenska samhällets viktigaste framtidsfrågor – det goda ideella ledarskapet.

Du som är ideell ungdomsledare idag – du tillhör samhällets hjältar – många tack ska du ha för att du ställer upp!

//Roger Gustafsson
IFK Göteborg

 

 

 

Ta inte era supportrar för givet

Ted Svensson
Driver eget företag som konsult och föreläsare inom idrotten och har framförallt arbetat med idrottsevenemang, som tex ishockey-VM, fotbolls EM dam, skid-VM, men arbetar nu som marknadschef för en hjälporganisation som heter Operation Smile.

____________________________________________________________

Vad är egentligen idrottens roll?

Ja, oftast pratar man i termer om idrotten som folkrörelse, det ideella engagemanget och idrottens vikt för barn och ungdomar. Och ofta hamnar fokus just där på idrottens betydelse för de som är aktiva som utövare eller ledare. Men vi brukar desto mer sällan prata om idrottens roll för publiken.

Idrotten växer och på snabb tid har vi gått från ideell verksamhet till att man i de större idrotterna är en kommersiell mångmiljonindustri som engagerar många människor. En bransch som är unik på många sätt, för vilket annat företag har lika starka band som idrotten har med dess supportrar? I en tid där vi konsumerar som aldrig förr och företag får kämpa för att behålla sina kunder, så oavsett motgång och missnöje finns det ingen supporter som skulle få för sig att byta lag. Snacka om lojala kunder! Man gör sitt val som barn, sen är man fast med det.

Men trots den lojaliteten och engagemanget som finns, har ändå idrotten ibland problem med attrahera publik och skapa engagemang. Hur kan det komma sig? Med vetskapen om att folk inte kommer att byta laget i sitt hjärta så finns också risken att bli lat. Jag vill hävda att idrotten allt för ofta tar sina supportrar för givet. I ett samhälle där det finns så mycket annat att underhållas med så är risken att man som publik väljer bort idrott för något annat.

Hur kan man då undvika denna fälla och hur skapar man engagemang hos publiken? Man måste vända på utgångspunkten ifrån idrottens till publikens perspektiv. Varför väljer man att titta på idrott? Vad är idrottens roll för publiken? Människor är inte rationella, utan agerar efter vad vi känner. Och känslor är just det som gör idrotten unik. För vart annars är det okey i vårt samhälle att skrika utav glädje och sorg? I landet lagom sticker idrotten ut. Idrott är känslor. Idrott är svart eller vitt, aldrig grått. Idrotten får oss också att känna tillhörighet och att få vara del av något större. På en läktare ställer ingen frågor om din bakgrund eller ifrågasätter dig för den du är, är du supporter så tillhör du gruppen.

När man vänder på perspektivet inser man att det som betyder mest är vad man som publik själv upplever. Föreningen i sig är inte lika viktig som känslorna som jag som människa får uppleva. Med det i bakhuvudet så måste idrotten tänka om, att se sin roll som större än att bara arrangera matcher och event. Att flytta fokus från vad är det vi gör till att tänka i termerna varför vi finns och varför man vill vara en del av oss. Att fokusera på hur kan vi hjälpa människor att få uppleva dessa känslor och få dem att känna tillhörighet. Att bygga långsiktighet, lojalitet och engagemang gör man genom att inse vad det är vi inom idrotten faktiskt gör och betydelsen vi har i människors liv.

Så idrotten – bli inte lata. Ta inte era supportrar för givet! Och glöm inte att ställa er frågan: Varför finns vi? Vad är vår roll?

//Ted Svensson