Vad lär sig barn och unga av att idrotta – förutom idrott?

 

Karin Redelius är Fil dr i pedagogik, docent, professor vid GIH. Hennes forskningsintresse rör den föreningsdrivna barn- och ungdoms -idrotten och handlar särskilt om vad man lär sig av att delta i idrott – förutom idrott.

Under senare år har hon gjort flera studier om idrott i relation till FN:s barnkonvention. Hon var ledamot i riksidrottsstyrelsen åren 2005–2011 och ansvarade då för barn- och ungdomsfrågor.
____________________________________________________________________________________

Att idrotten fostrar är en gammal sentens. Det låter nästan som om denna fostran går av sig själv – som om föreningsidrott per automatik leder till att unga deltagare får en god skolning i demokrati och delaktighet, som om de lär sig fair play bara av att spela i ett lag. Så är det förstås inte.

Vad idrotten fostrar till och vad barn och ungdomar lär sig av att idrotta beror på hur den är utformad och organiserad, och det också förstås på hur tränare agerar. På så sätt är idrotten både pedagogiskt intressant och relevant. Pedagogik handlar om fostran, lärande och påverkan. Vilka pedagogiska konsekvenser föreningsidrott kan ha för barn och ungdomar har länge intresserat mig – alltså vad de lär sig och hur de påverkas av att bedriva föreningsidrott. Att unga lär sig motoriska och idrottsliga färdigheter vet vi – men vad lär de sig i form av normer och värderingar? Och inte minst; vad lär sig barn och ungdomar om sig själva och sin egen förmåga av att idrotta i organiserad form?

Det finns mängder av situationer i idrott där unga utövare lär sig saker om sig själva, både vad de kan och är bra på men också vad de inte kan. Forna tiders laguttagningar som innebar att två utsågs att välja spelarna är ett konkret exempel på en sådan situation. Jag minns från min barndom hur det gick till.

Vi var ett gäng ungar från samma kvarter som alltid var ute och lekte. Ofta spelade vi fotboll och då delade vi lag. Två utsågs att välja och de drog lott om vem som skulle börja. Den som vann lotten pekade direkt på den bästa (killen). Den som inte fick börja fick istället välja två som kompensation. När det bara var några få kvar, så ofta någon; ”du kan ta resten”. Det är klart att en sådan situation hade pedagogiska konsekvenser. De som tillhörde ”resten”, eller ”byket” som det också kallades i mitt kvarter, lärde sig något om sig själva och sin egen förmåga – precis som de gjorde som blev valda först. Ibland träffar jag personer som inte är särskilt idrottsintresserade. ”Du vet”, kan de säga när de vill förklara sitt ointresse för mig som de vet jobbar med idrott, ”jag är inte så sportig av mig, jag tillhör de där som blev valda sist”.

Även om människor förstås påverkas på olika sätt av en sådan erfarenhet från uppväxtåren, så kan händelsen sätta sig fast och bli en del av ens självförståelse. Därför är det bra att den typen av lagindelning sällan förekommer idag. Eller, gör den verkligen det så sällan? Alla de uttagningar, provträningar, och så kallade nivågrupperingar som sker, bygger de inte på samma idé? Barn och unga placeras i olika grupper beroende på förmåga – och de som sköter urvalet är sällan de unga själva utan vuxna ”lagindelare”.

Hur påverkar olika selektionsprocesser barns förståelse om sig själva och sin förmåga? Det talar vi alldeles för sällan om, och det vet vi alldeles för lite om. Med stöd från Centrum för idrottsforskning leder jag just nu ett forskningsprojekt för att öka kunskapen om hur vanligt det är med tidiga elitsatsningar för barn, och om hur barn upplever och påverkas av urvalsprocesser i idrott. Du som är intresserad får hålla utkik, de första resultaten kommer till sommaren.

//Karin Redelius

Hur får vi en jämställd idrott?


Om idrottsligt formande av normer och manlighet

Daniel Alsarve, Örebro läns idrottsförbund, projektledare Unga satsar jämt och historiker vid Örebro universitet

________________________________________________________________________

Idrottens historia som nutida utmaning

Syftet i denna text är att reflektera kring idrott, jämställdhet och maskulinitetsnormer. De frågor texter kretsar kring är: Vad är och hur skapar vi en jämställd och rättvis idrott? Hur ska vi förstå mäns dominans inom idrotten (och i samhället)? Vilken betydelse har individer och strukturer när det gäller jämställdhet inom idrotten?

Detta är några av de mest centrala frågorna, som jag ser det, i realiserandet av ”Strategi 2025”. Samhället förändras och idrotten behöver vara i takt med samtiden för att behålla sin legitimitet och popularitet. Och delvis handlar det om att hantera en struktur som byggdes för 100 år sedan och som fortfarande påverkar idrottsrörelsen. Med struktur menas i detta fall att idrottens fundament, dess logik och strävan, skapades av män, för män. Det vill säga, många av den moderna sportens grenar uppmuntrade tidigt färdigheter och egenskaper som kodades som manliga och eftersträvansvärda för formandet av en ideal man. Och i skapandet av denna idrottsliga, ideala manlighet kom ett legitimt bruk av fysisk kontakt, aggressivitet och uppvisande av ”rätt” attityd och karaktärsdrag (hårdhet, lojalitet, styrka etc) att bli betydelsebärande element. Mäns idrottsverksamhet utmärktes via regler och idéer om en ideal manskropp. Kvinnors kroppar skulle inte ”härdas” på samma sätt. Det är alltså ingen slump att den person som importerade den moderna idrotten till Sverige, Viktor Balck, var militär. Balck såg att idrottsaktiviteter fostrade utövarna till egenskaper som också var viktiga för en soldat att äga.

Idrotten fostrade förstås också utövarna i mer pacifistiska, samhällsnyttiga egenskaper (hälsa, glädje, föreningsdemokrati) och inte minst bildade idrottens klassintegrerande funktioner argument mot skeptikerna. Idrotten förenade (i viss utsträckning) människor över gränser. Ur ett historiskt perspektiv är det intressant att sådana dimensioner, tillsammans med mer ”militära” ideal, lever kvar. Som man förväntas du kanske bita ihop när du får en smäll, vara lojal med teamet, lyda order från coachen med mera. Ofta används militära metaforer (anfall, krigare etc) som benämningar på idrottsliga fenomen.

När idrottsrörelsen idag eftersträvar ökad delaktighet, mångfald och jämställdhet riskerar historiska strukturer att sätta käppar i hjulet. I mitt arbete med att synliggöra maskulinitetsnormer och (o)jämställdhet inom idrotten är detta något som jag mer eller mindre dagligen blir varse. Idrottsrörelsen behöver synliggöra de rådande normerna i verksamheten och sedan hitta vägar till en mer rättvis idrott.

Vad bör göras? Vad är problemet?

Vad är det då, mer specifikt, som behöver förändras? Målet för jämställdhetsarbetet och beskrivningen av problemet behöver förtydligas på individuell, förenings- och förbundsnivå. Det vill säga, implementeringen av vad vi vill åstadkomma behöver ta några kliv framåt. Hittills har jämställdheten varit en ”kvinnofråga” med satsningar på att rekrytera och behålla flickor och kvinnor inom idrotten. Jämställdhetsfrågan behöver bli mer jämställd och involvera fler män. Annars är risken stor att vi pratar om och inte med ”dom där” andra. Förändringsvägen, tror jag, bygger på att förstärka det progressiva som finns hos män och kvinnor, få fler män mer medvetna om sina privilegier och problemen som detta kan innebära för andra.

Men det är också rimligt att ställa större krav på förbund och distriktsorganisationer. Vi kan inte kräva av en ideell förening att vara jämställd om inte de styrande organisationerna är det. Förändringsarbetet måste med andra ord ta spjärn uppifrån och förstärka det progressiva som finns underifrån.

Allt jämställdhetsarbete pekar i princip ut kategorin ”män” som problemets kärna. Män är överrepresenterade i maktens korridorer, tjänar mer pengar än kvinnor på samma positioner, män utför mindre hushållsarbete, män begår en majoritet av samhällets brott och våldsdåd etcetera, etcetera. Ur ett idrottsperspektiv dominerar män utrymmet på olika sätt (ekonomiskt, medialt, representativt) och utgör, generellt sett, normen för vad som kännetecknar idrotten och en idrottsutövare. Det är något hos dessa ”män” som behöver förändras. Om dessa män är en del av problemet behöver de involveras i lösningen av detsamma, eller?

Mäns hegemoniska makt

När en fördjupar sig i dessa frågor kommer ganska snart insikten att det är svårt att exakt definiera det problematiska som något specifikt eller enbart kopplat till män och manlighet. Alla medborgare är på olika sätt medskapare till att vissa mäns dominans kan upprätthållas. Det kan handla om vad du konsumerar som i slutändan gynnar männen med makt, vad du läser eller lyssnar på, hur du reser, hur du tänker och klär dig. Mäns dominans verkar inte (alltid åtminstone) genom pistolhot utan upprätthålls och fungerar genom relationella och ömsesidiga överenskommelser. Jantelagen kan sägas vara ett uttryck för en sådan reproduktion av arbetar- eller underklassens underordning.

Inom vetenskapen används ofta begreppet ”hegemoni” för att förstå och analysera denna typ av makthierarkier. Det var en italiensk forskare (Antonio Gramsci) som lanserade begreppet när han försökte förstå varför italienska arbetare inte gjorde revolution mot fascistregimen. Om utgångspunkten är istället är kön kan frågan formuleras: Varför gör inte kvinnor uppror mot patriarkatet? Finns det något i vårt sätt att umgås med varandra som avslöjar varför kategorin ”män” ses som svaret på samhällets ojämställdhet? ”Lika barn leka bäst” brukar det ju heta och detta talesätt säger mycket om hur maktens män, och kanske människor generellt, väljer att umgås med och välja varandra. En sådan gemenskap riskerar alltid att bli snäv i sina normer och ideal. När kritiken mot sådana exklusiva gemenskaper växer sig tillräckligt stark brukar minoritetsgrupper inkluderas i syfte att behålla gemenskapens legitimitet. Men om vi utgår från hur en hegemoni fungerar kommer de inkluderade minoritetsgrupperna att inkluderas på ett exkluderande sätt. De tillerkänns inte samma status eller förmåga som normen, det vill säga männen. Och så kan männens maktövertag reproduceras i förnyad skepnad.

Det är därför fokus i ett förändringsarbete måste vara på både individer och strukturer, människorna och de villkor som omgärdar verksamheterna. Och här finns det kanske största dilemmat kopplat till idrottens jämställdhetsintegrering. Inom de flesta idrotter delas deltagare in olika kategorier (t ex kön, funktionalitet etc). Å ena sidan är detta en slags diskriminering som hela tiden kommer att befästa normen om den ”riktiga” idrotten. Å andra sidan uppges skälet till denna uppdelning vara av rättvisa avsikter. Det skulle helt enkelt bli orättvisa förutsättningar om alla människor tävlade samtidigt tillsammans. Det är med andra ord flera saker som parallellt bidrar till att upprätthålla och bekräfta vissa mäns verksamhet som norm i samhället och i idrotten (regler, traditioner, ekonomi). Vissa idrotter ser bortom könet (ridsport, segling, bilsport) men inom andra blir det mer eller mindre moralpanik om könsgränsdragningen överskrids. Jag anser att barnidrotten bör gå i bräschen för att låta alla barn träna, leka och idrotta tillsammans.

Några avslutande ord

Att synliggöra mäns nyanser och inte generalisera är viktigt. Det vill säga, vi pratar om män och manligheter i plural. Därmed också sagt att män inte äger en enda manlighet. Män, eller snarare människor, är mer komplexa än så. Ibland fightas mannen i en boxningsring, i nästa ögonblick sitter samma man på en hästrygg för att ett par timmar senare värma välling och gosa med sina barn. ”Män” och ”manligheter” är något både motsägelsefullt och komplext. Detta är viktigt att komma ihåg när vi vill förändra normer och manlighetsideal. Ändå talar statistiken sitt tydliga  språk: det är något med vissa män och deras manlighet som skapar problem när vi vill realisera ett jämställt och rättvist samhälle. Här måste idrottsrörelsen, tillsammans med andra samhällsaktörer, arbeta mer progressivt på både strukturell och individuell nivå om inte idrotten ska bli ett monument över ojämställdhet och orättvisa.

//Daniel Alsarve

Talang eller tidig mognad

Magnus Kilger forskare vid barn och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. Han har tidigare arbetat som gymnasielärare och på Bosöns idrottsfolkhögskola med tränar- och ledarutveckling inom idrotten. Hans forskning handlar om talang och urval inom idrotten, med utgångspunkt i barn och ungdomarnas egna berättelser. Hans doktorsavhandlingen, Talking talent: Narratives of youth sports selection, kom ut i mars 2017.

___________________________________________________________________________

Samhället är idag fyllt med berättelser om lovande unga talanger och deras väg till framgång och berömmelse.

Det handlar om allt från unga idoler som ska utvecklas till professionella artister, särskilt begåvade barn i skolan eller näringslivstalanger i företagens traineeprogram. Inte minst inom idrotten verkar det finnas ett närmast oändligt intresse för att identifiera och förädla unga talanger till vuxna elitidrottare. Samtidigt pågår en debatt om urval inom idrotten, om utslagning och svårigheten med att hitta ”sann” talang i unga åldrar. Det är inte enbart problemen med träffsäkerheten som har påtalats, utan också moraliska aspekt av att välja ut ett fåtal och ge dessa särskilt goda förutsättningar. För att göra detta behöver idrottsföreningar och förbund legitimera sitt urval både inför de som deltar i verksamheten och i relation till det statliga uppdraget om öppenhet och allas rätt att delta.

Men vad innebär egentligen begreppet talang och kan specifika förmågor hos barn och ungdomar identifieras t.ex. genom observation eller intervjuer i syfte att hitta ”vinnarskallar”? Dessutom, vad säger egentligen dessa förmågor hos barn, om deras förmågor som vuxna? Jag och många med mig har skrivit en del förut i ämnet och nöjer mig med att konstatera att huruvida det finns tillförlitliga metoder att identifiera de särskilt lovande är ett omdebatterat område. Ett antal grundläggande antaganden måste ändå accepteras om urval ska göras. Först och främst, måste antagandet om att det inom en grupp av unga spelare, kan det finnas individer som är särskilt lämpade för att bli vuxna elitidrottare.

Låt oss säga att detta antagande innebär att det finns talanger. Det andra antagandet innebär att dessa talanger kan identifieras i unga år genom t.ex. att observera träningar och matcher. Detta antagande innebär att talang kan upptäckas och det blir därmed en fråga om vilka beteenden och handlingar som blir indikatorer på talang. Ofta betonas det att talang inte enbart är förmågor t.ex. på fotbollsplanen eller på hästryggen, utan att detta också innefattar personlighet, attityder eller lärandehastighet. Därför blir det intressant att studera hur föreningar och förbund försöker identifiera dessa förmågor via provträningar, uttagningsläger, i personliga samtal och genom olika psykologiska tester. Slutligen förutsätter urval ett etiskt och moraliskt accepterande av att vissa individer ska ges rätt till särskilt gynnsamma förutsättningar.

Allt detta är i grunden idrottspolitiska ställningstaganden som är centrala för hur barn och ungdomsidrotten kommer att bedrivas, men också för den svenska idrottsmodellen. Om urval av särskilt lovande idrottsbarn (eller ungdomar) ska göras behöver denna selektering legitimeras och detta får direkta konsekvenser för barnens idrottsliga vardag.

//Magnus Kilger

Ska idrottande tjejers fokus ligga på deras utseende

 

Amanda Oxell
Grundare Annonsrådet
– för ett bättre klimat i sociala medier! För att synliggöra och anmäla sexistisk annonsering och sexistiskt innehåll i sociala medier.
Sociala medie-strateg Maxus Communications

_________________________________________________________________________________

Senast förra veckan såg jag en annons för träningskläder på Facebook. På bilden stod en ung tjej, iklädd tajta träningsbyxor och en liten sport-BH. Fokus i bild låg på rumpa och urringning, hon poserade nästan lite lojt, halvt vänd mot kameran. Modellen porträtterades i ett ökenlandskap, totalt stylad och sminkad och utan minsta svettdroppe på kroppen. Ingen form av ansträngning relaterat till sport på bilden.

Det slog mig att såhär skulle aldrig träningskläder för män säljas. Vem skulle placera en ung kille, mitt i en öken, poserande med fokus på rumpa och bröst för att sälja kläder som är till för att tränas i? Han hade istället avbildats på gymmet, i rörelse, med fokus på styrka och kapacitet. Man hade framhävt att han var duktig på sin sport och att kläderna bidrog till detta.

För flera månader sedan startade jag Facebook-gruppen Annonsrådet. Idag är vi över 7500 tjejer som engagerar oss i att anmäla sexistiska reklamkampanjer till Facebooks support, för att få dem nedtagna. Annonserna som tillhörde  företaget togs upp i gruppen, och anmälningarna började ramla in.

Jag kontaktade företaget i fråga och konfronterade dem med synpunkterna från Annonsrådets medlemmar. Till svar fick jag att ”vi använder bilder som våra kunder skickar in till oss” och att de tyckte att det var något konstigt med modeller för träningskläder som ger unga tjejer intrycket att de måste vara sexiga och snygga när de sportar. De ville alltså inte ta bort några bilder och hade inga planer på att sluta porträttera kvinnor på ett sexistiskt sätt.

Här är problemet. Sådana här företag lever och frodas på sociala medier. Där man som förälder eller vuxen har svårt att få insyn i vad ungdomar eller barn exponeras för. Men vi får inte låta de här företagen, som på bekostnad av unga tjejers glädje till sport och träning, vill sälja sina produkter och tjäna pengar.

När tjejer sportar ska inte fokus ligga på deras utseende, fokus ska ligga på glädje och prestation.

Gå med i Annonsrådet och hjälp oss att göra skillnad idag. Desto fler medlemmar vi är, desto större press kan vi sätta på företag som använder förlegade könsstereotyper i sin marknadsföring.

//Amanda Oxell

Kan en förening vara öppen för alla och sakna geografisk punkt

Jakob Olars, jobbar som sjuksköterska sedan 8 år tillbaks och har ett brinnande intresse för långdistanslöpning. Han är ordförande och en av grundarna till LK Gränslöst.

Löparklubben som startade i slutet av 2015 och sedan successivt växt sig större består idag av ca 60 vuxna medlemmar fördelade på 22 orter från Malmberget i norr till Lund i söder.

______________________________________________________________________

Gränslöst, men även kravlöst. Kan en förening vara öppen för alla och sakna geografisk punkt?

 

LK Gränslöst startas
När vi skulle starta upp LK Gränslöst så såg jag initialt till att kolla intresset bland vänner/bekanta. Hade intresset inte funnits där i början så tror jag inte att LK Gränslöst funnit idag. Jag tror att det är viktigt att ha en grund att bygga vidare på och för oss har det dessutom gått smidigt då vi varit många som brunnit för löpning. Dessutom har flera haft kunskaper och talanger som kommit väl till pass vid uppstarten.

Gränslöst, men även kravlöst
Men hur har vi då gjort för att lyckas växa och att på en relativ kort tidsperiod bli en så utbredd och etablerad förening med medlemmar fördelade över hela Sverige? Många har såklart kommit till via personliga kontakter med redan befintliga medlemmar. Blir väl automatiskt så att om man är involverad i någonting man tycker är bra så blir man en god ambassadör, pratar om det och sprider det på så vis till sin omgivning och hittar då folk med liknande intressen som vill vara med. Men jag vill även tro att vi lyckats växa eftersom vi just valt att vara en öppen gränslös förening (vilket även klubbens namn pålyser) men också för att vi är aktiva och syns i nya sammanhang som exempelvis sociala medier.

Jag är övertygad om att en förening som är aktiv och attraktiv har mycket gratis i sin medlemsvärvning och att mottot ”vi finns, vi syns och vi hörs” kan vara det enklaste sätet att rekrytera nya medlemmar. Som nystartad förening i dagens samhälle ska man vara lättillgänglig på flera olika arenor och finnas på ställen vi besöker i vårt vardagliga liv. Om man är man öppen som förening och visar tydligt att alla är välkomna utan några motkrav så kommer fler att bli intresserade att gå med. Har man bara ett gäng som är villig och brinner för föreningen så brukar de nödvändiga uppgifterna lösa sig, och oftast brukar då fler erbjuda sig att hjälpa till, vilket är lättare om man får välja det själv utan att bli tvingad till det.

Sveriges föreningsliv är unikt i sitt slag.
Överallt i vårt avlånga land finns det föreningar och organisationer som samlar människor med gemensamma intressen under organiserade former. Detta är någonting som vi ska vara rädda om och aktivt arbeta för att bevara. Men då anser jag också att föreningslivet måste utvecklas tillsammans med det övriga samhället. Dagens samhälle ser inte ut som det gjorde för 100 år sedan medan föreningslivet i mångt och mycket är relativt oförändrat.
Detta är kanske det Svenska föreningslivets största utmaning då man de senaste åren har läst om ett minskande engagemang och om ett föreningsliv i kris som har svårt att locka nya, framförallt unga medlemmar. Detta samtidigt som det traditionella föreningslivet utmanas till viss del av olika former av digitala rörelser och gemenskaper på internet. Då är frågan hur gör vi föreningslivet attraktivt och meningsfullt igen? Hur får vi en löparklubb att bli så intressant och attraktiv att människor blir intresserade och blir medlemmar i ett samhälle som präglas av individualism och tidsbrist? Jag tror att svaret är en kravlös, inkluderande och lättillgänglig tillhörighet.

Längesedan konditionsidrott var så populärt i Sverige
Här upplever jag att LK Gränslöst ligger helt rätt i tiden och anser inte att en föreningsgemenskap måste begränsas av en geografisk tillhörighet så som de flesta föreningar har sett ut historiskt. Genom att erbjuda en gränslös föreningssamhörighet så exkluderar vi ingen utan alla har möjlighet att bli medlemmar i föreningen oavsett var man är bosatt, vilken ålder eller ambitionsnivå man har – alla får vara med och alla är välkomna i gemenskapen. Detta är ett tankesätt kring föreningsliv som känns nytänkande, spännande och attraktivt. Jag tror att detta är ett tänk kring föreningsliv som kommer att bli allt vanligare i framtiden och som många upplever som lockande och intressant.

Det finns otroligt många människor som idag motionerar och håller igång. Det var längesedan konditionsidrott var så populärt i Sverige som det är idag. Trots detta så står majoriteten av dessa motionsutövare utanför en förening. Detta är synd då man oftast går miste om en härlig gemenskap med folk som delar ens intresse. Att man väljer att stå utanför föreningslivet tror jag dels beror på att man förknippar det med en massa ansvar och krav på saker man måste göra och prestera för att få vara med. Har man då fullt upp med annat i livet så blir man då skrämd att lägga på sig mer saker i sitt redan fullspäckade livsschema. Exempel på detta kan vara träningstider som ska passas in i ett redan fullspäckat veckoschema, lotter eller annat ska säljas, att man förväntas ställa upp och vara funktionär vid föreningens arrangemang, delta i tävlingar, ta på sig olika ansvarsområden, ha olika uppdrag som exempelvis i föreningens styrelse etc. Jag tror att detta gör att färre i dag drivs av att vara medlemmar i en förening. Man vill gärna delta i verksamheten, men man vill ha ett mer spontant och flexibelt engagemang som man själv kan styra över.

Här anser jag att vi har en viss fördel i och med att vi inte några lokaler eller områden att se över och sköta som flera andra föreningar. Detta innebär även att vi inte har stora kostnader som vi måste finansiera med höga medlemsavgifter utan vi har medvetet försökt hålla nere våra medlemsavgifter för att alla ska ha råd att vara med. Vi anser inte att medlemsavgiften ska bekosta annat än kostnader som är måsten för föreningen. Dock får man istället stå för anmälningsavgifter och dylikt själv i samband tävlingar.

Resultat och prestationer ska inte vara det primära målet med föreningsgemenskapen

Många tror och upplever att de måste prestera och vara på en viss nivå för att ”platsa” i en förening. Detta är oftast helt fel då de flesta föreningarna inte har några som helst nivåkrav för att vara medlem, men hur ska man visa att så faktiskt är fallet? Vi i LK Gränslöst vill medverka till att möjliggöra löpning och föreningsliv för alla. Det viktigaste i LK Gränslöst är gemenskap och löparglädje. Visst gläds vi när våra medlemmar lyckas prestera goda resultat, men det primära målet är inte att synas högt upp i resultatlistor utan att samlas kring det gemensamma intresset som löpning är och sprida löparglädje.

I det här sammanhanget tror jag att det är viktigt att som förening visa på och lyfta fram olika medlemmar och genom det visa på föreningens bredd, så att folk utanför inte bara ser de som presterar resultat på elitnivå, utan även de medlemmar som kämpar med egna mål. Detta är något vi i LK Gränslöst arbetar mycket med och som vi likt många andra föreningar har en bra bit kvar att jobba med. Men vi arbetar aktivt med att synliggöra bredden i vår förening eftersom det är grundfundamentet i vår förening och det är någonting som vi är stolta över och vill värna om. En konkret sak som vi har är att lyfta fram olika personer varje månad i ”månadens medlem” via vår hemsida och våra sociala medier.

Famtida utmaningar
Jag menar verkligen inte att vi som förening på något sätt är felfritt utan vi har saker att jobba på och där vi kan utvecklas, t.ex. hur vi ska få de medlemmar som inte känner någon i föreningen att ändå känna att de är en del av gemenskapen samt hur vi som förening kan bli bättre när det gäller integration. Hur ska vi få människor från andra kulturer att våga söka sig till våran förening och bli en del av vår gemenskap. För jag hoppas och tror att vi ska få växa både till antal och gemenskap med tiden.

//Jakob Olars
LK Gränslöst

 

 

NÄR TRIANGELN FLYTTAR IN I REKTANGELN


Anna Iwarsson
Ordförande Svenska Gymnastikförbundet
ledamot i:
Riksidrottsstyrelsen/Förbundsstyrelsen SISU och Stockholmsidrottens styrelse

Fotograf: Izabelle Nordfjell
______________________________________________________________________

Svensk idrott är på en utvecklingsresa med målbilden att bli en idrottsrörelse för så många som möjligt, så länge som möjligt. I ditt unika uppdrag har du möjlighet att bidra till detta. På så sätt kommer vi lyckas gemensamt. Det stora sker nämligen i detta lilla, i varje möte med dina föreningskompisar och med dem som framöver kommer att upptäcka hur kul och utvecklande det är att träna och tävla.

Vi vill inkludera fler. Men för att lyckas behöver vi också förstå hur olika svenska folket ser på att träna och tävla. De bakomliggande drivkrafterna varierar och motiven är många. Så här kan man dela upp svenska folkets synsätt på träning och tävling:

TRÄNING SOM LIVSSTIL
De allra flesta som är engagerade i en idrottsförening har träning som sin livsstil och kan inte tänka sig ett liv utan ”sin idrott”. Att träna är något helt naturligt och ses inte som att det tar tid från annat. Man prioriterar det för att må bra. Många tycker om att tävla mot andra, andra gör det inte eller nöjer sig med att få tävla mot sig själv. Barn till föräldrar som har en aktiv livsstil kommer med största sannolikhet att ha en aktiv livsstil som vuxna.

ELITEN
Den svenska eliten har träning, tävling och prestation som sitt yrke eller delar av sitt yrke. Kroppen och knoppen är ett redskap för att uppnå sitt individuella eller lagets fastställda mål och själva resan innehåller ett flertal delmål. Livet är anpassat efter att bygga och utveckla en fysiskt och mentalt stark kropp som ska kunna prestera på topp när det väl gäller.

SKULLE VLJA TRÄNA, MEN INTE JUST NU
Den vanligaste orsaken till att man inte tränar är upplevelsen av brist på tid. Samtidigt inspireras många av olika bloggare eller böcker som berättar om hur man kan träna, äta och leva för att må bra. Skulle vilja-gruppen läser magasinen, tittar på hälsoprogrammen, kollar på barnens matcher och elitens tävlingar, är trogen ”sitt lag” och pratar gärna med vänner om att träna. ”Inte nu, men sen”. Längtan finns men yttre faktorer gör att man inte upplever att man kan, orkar eller har tid. Andra upplever att det räcker med att titta på idrott för att känna sig som en som har en aktiv livsstil.

DE INAKTIVA
De helt inaktiva kan inte tänka sig att träna eftersom de inte ser nyttan med det. Troligen har de inte vuxit upp med att idrotta, träna eller röra på sig eller att de vid något skeende i livet slutat träna som en direkt motreaktion till en dålig förebild i skolan eller i hemmiljön. De inaktiva upplever det motbjudande att anstränga sig, särskilt tillsammans med andra. Gratis prova-på-erbjudanden eller gemensamma träningsaktiviteter på jobbet är helt ointressant. Idag befinner sig över en miljon svenskar i denna grupp.

ELITMOTIONÄRERNA
Elitmotionärerna är oftast i åldern 30-50 år och är en målgrupp som vill träna, äta och sova som en elitidrottare. Ett konkret mål är uppsatt och den stora träningsmängden är strukturerat upplagd. Många upplever att det är just själva strukturen kring träningen som bidrar till en bättre helhet för resten av livspusslet. För att kunna ligga på den träningsnivå som krävs behöver det finnas en struktur för att äta, sova, arbeta, familjeliv etc. Inom detta ramverk infinner sig en känsla av frihet. Ofta kopplar man elitmotionärerna till maraton, klassikern eller triathlon men målgruppen finns inom alla idrotter.

Fundera gärna på vem och vilka ni attraherar i din förening och vilka normer ni behöver förändra eller utveckla för att kunna inkludera fler. Det handlar om ledarskapskulturen, sättet att kommunicera och förmågan att bredda sina aktiviteter och erbjudanden. Det handlar inte i första hand om att sluta med det ena eller andra, utan snarare om förmågan att lägga till något bra. Det handlar om att låta triangeln flytta in i rektangeln.

//Anna Iwarsson

Mer gnissel i orkestern!

Johan Norberg, professor
Ämnesföreträdare Idrottsvetenskap,
Malmö högskola
Utredare, Centrum för idrottsforskning

______________________________________________________________________________________________

Under de senaste åren har ”inkludering” blivit ett central ämne i svensk idrottspolitik. Begreppet syftar på principen att idrottsrörelsens verksamhet ska vara öppen och välkomna alla oavsett bakgrund, förutsättningar och ambitionsnivåer.

Att denna tillsynes självklara princip diskuteras beror framförallt på en ökad medvetenhet om att aspekter som inkludering och delaktighet är viktiga om idrottsrörelsen ska lyckas knyta till sig nya ungdomsgrupper – och samtidigt förmå de som redan är medlemmar att stanna kvar längre upp i åldrarna.

Principen om en inkluderande idrott kan på så sätt framstå som självklar – men jag vill trots detta påstå att inkludering är allt annat än enkelt. Jag vågar t o m påstå att det är en av idrottsrörelsens sämre grenar. Problemet är nämligen att idrotten i många avseenden är väldigt selekterande. I nästan alla sammanhang delar vi upp våra medlemmar efter kön, ålder och kunskapsnivå. Detta sker på lokal föreningsnivå i form av skilda lag och träningsgrupper och det gäller även på förbundsnivå i form av idrottsliga regelverk som fastslår vilka principer som ska gälla i tävlingssammanhang. Även om de allra flesta av oss således är försvarare av idén om att alla ska få vara med i idrotten och delta utifrån sina egna förutsättningar så är det i praktiken få klubbar eller idrotter som är beredda att bryta eller ifrågasätta dessa djupt rotade uppdelningslogiker.

Ett tydligt exempel på denna problematik kan hämtas från den pågående satsningen inom idrottsrörelsen att aktivera och integrerar nyanlända. Jag har mött många föreningar som gör fantastiska insatser på detta område. De drivs av ett stort engagemang som helt och fullt bygger på ideal om inkludering och delaktighet. Men jag har också sett många exempel på svårigheten att upprätthålla dessa ideal i praktiken.

Problem uppstår nämligen när föreningarna först erbjuder olika former av ”prova på”-aktiviteter för att välkomna nyanlända – men sedan får svårt att inlemma de ungdomar som vill fortsätta om de inte är tillräckligt duktiga. Eller som en fotbollstränare i nordöstra Skåne förklarade saken:

”Om vi har en skolorkester som har tränat tillsammans i sju-åtta år och så kommer det en som aldrig har spelat trumpet och säger ’Hej jag vill spela trumpet här’. Det blir inte särskilt vackert att lyssna på kan man säga.”

Det är lätt att förstå hur denna tränare tänker: att det blir svårare för laget att vinna matcher när oerfarna tillåts delta. Kanske är risken även att de andra spelarna i laget blir frustrerade om nybörjare ges speltid? Men vem har sagt att inkludering alltid ska vara enkelt? Och vem har sagt att en skolorkesters främsta uppgift är att spela väl? Kanske finns det andra värden som är viktigare, såsom att unga får en chans att komma samman, ha roligt och göra sitt bästa oavsett tidigare erfarenheter? Mitt råd till fotbollstränaren ovan är därför att se lite gnissel i orkestern som något positivt. Det är ett bevis på man har en verksamhet som är inkluderande på riktigt.

//Johan Norberg

 

 

Fotboll stärker tjejers rättigheter och möjligheter

Futebol dá força är en internationell organisation som genom fotboll stärker tjejers rättigheter och möjligheter, samtidigt som de förändrar strukturer och attityder i samhället som idag begränsar tjejer från att nå sin fulla potential utanför fotbollsplanen.
Futebol dá força (FDF) betyder ’fotboll ger styrka’,  grundades 2012 i Mocambique. Finns i Sverige där de utbildar och handleder ledare så att de kan skapa trygga mötesplatser för tjejer på fotbollsplanen där de kan växa och hitta sin rätta väg i livet. FDF tilldelades priset Årets Peppare på Idrottsgalan tidigare i år av Prins Daniel för sitt arbete med att tillgängliggöra idrott för tjejer och därmed stärka deras fysiska och psykiska hälsa.
Bild: Bella Frank
__________________________________________________________________

En vanlig förutfattad mening inom fotbollen är att tjejer ”tappar intresset för fotboll” när de kommer upp i tonåren då många slutar att spela. Kanske är det föreningarna som tappar intresset för tjejerna och deras behov.

De flesta barn och ungdomar i Sverige kommer i kontakt med det världsunika, svenska föreningslivet under sin uppväxt. Samtidigt blir allt fler barn stillasittande utan att idrotta på sin fritid, och de som faktiskt idrottar specialiserar sig ofta på en idrott i tidig ålder som de slutar med i tonåren. Fotboll har flest utövare bland elva- och tolv-åringar, och därefter avtar intresset succesivt. I nuläget är det allt eller inget.

Du behöver börja spela fotboll när du är fem-sex år, träna tre gånger i veckan och spela match – eller så får du välja att sluta i en viss ålder. Satsa eller sluta. Samtidigt finns det otroligt många barn och ungdomar som inte börjar med föreningsidrott i ung ålder som känner att det är för sent att börja spela fotboll när de är 10-12 år om alla andra i laget började som femåringar. De känner helt enkelt inte att de platsar eller är tillräckligt bra för att få vara med, även om Riksidrottsförbundets policydokument Idrotten Vill talar om alla barns lika värde och rätt att vara med.

Det svenska föreningslivet är fantastiskt samtidigt som vi står inför en rad utmaningar för att kunna inkludera alla de barn och unga som vill vara med och spela även om de inte började i rätt ålder, bodde i rätt bostadsområde eller hade föräldrar som kunde skjutsa till träning och match. Föreningslivet har funnits i över hundra år och under de åren har vi haft gott om tid på oss att skapa strukturer för vem som kan och får (och inte kan eller får) vara en del av föreningslivet. Det är dags att se över hur föreningslivets strukturer ser ut – och vad de gynnar!

Utmaningarna vi står inför kan bara mötas med ledarskap. Vi behöver ledare som är utbildade och som tänker normkreativt. Vi behöver ledare som öppnar upp för olika alternativ och möjligheter. En vanlig förutfattad mening inom fotbollen är att tjejer ”tappar intresset för fotboll” när de kommer upp i tonåren då många slutar att spela. Kanske är det föreningarna som tappar intresset för tjejerna och deras behov? Det verkar som om många föreningar glömmer bort att de ska finnas där för tjejerna och istället låter de tränaren köra på som de alltid gjort, utan att stämma av med tjejerna att det är vad de vill. Att erbjuda Futebol Aberto, öppna träningar, för tjejer är ett sätt att göra fotbollsföreningar mer inkluderande. Det är en träning en gång i veckan dit tjejer får komma helt förutsättningslöst oberoende av ålder, förkunskap eller fotbollsutrustning. Tillsammans med våra samarbetsföreningar har vi Futebol Aberto-lag från Piteå i norr till Malmö i söder som lockar hundratals tjejer varje vecka att spela fotboll och spridningen i ålder mellan de olika träningarna varierar från sex till femtioåtta år.

Vanliga kommentarer vi får höra från unga tjejer när de kommer till öppna träningar med ledare i vårt nätverk är ”Det är så kul, jag älskar fotboll men slutade för att det blev en sådan press”, ”Jag älskar fotboll men, jag har aldrig spelat fotboll i ett lag för föreningen här har inga tjejlag”. Så nästa gång ni hör att det är svårt, krångligt och nästintill omöjligt att locka eller behålla tjejer inom fotbollen, så tänk ett varv till. Hur inkluderande är föreningen? När frågade ni senast vad tjejerna själva vill? Eller killarna för den delen? Ofta glömmer vi barnens egna röster.

Vi är helt säkra på att om föreningar valde att arbeta med medskapande, inflytande och delaktighet från barn och unga skulle fotbollssverige se helt annorlunda ut. Fråga era barn och unga hur de mår, vad de tycker är roligt och hur de vill ha det i sin förening. Och det viktigaste av allt, kom ihåg att lyssna och ta deras svar på allvar.

Futebol dá força Sverige
genom Cecilia Andrén Nyström

 

Svemo ett exempel på svensk idrott i takt med framtiden

Håkan Leeman är sedan 5 år ordförande i Svenska Motorcykel- och Snöskoterförbundet, Svemo. Sedan 2015 sitter han också i Riksidrottsstyrelsen och SISU Förbundsstyrelse.

Håkan har sedan 1990-talet arbetat med idrott, bl. a i marknadsavdelningen för OS i Lillehammer, som projektledare för Swedish Match Whitbreadprojekt och med strategisk utveckling för diverse förbund och ligor. Idag är han kommunikationsrådgivare till större företag.

________________________________________________________________________________

Det kommer att bli ett spännande Riksidrottsmöte i Karlstad i maj! Hur kommer idrotten att resonera när den strategiska planen 2025 ska brytas ner i verksamhetsplaner och i ett antal utvecklingsresor? Kommer vi att få kvotering i förbunden? Hur kan SOK och RF samverka kring elitutveckling?

Som ordförande för Svemo är det faktiskt en annan fråga som engagerar mig mest – nämligen frågan om vad idrott egentligen är och i förlängningen hur ett framtida RF ska se ut. Idag har RF 71 specialidrottsförbund av skiftande storlek – från den stora fotbollen till andra som kämpar med att leva upp till kravet på minst 1 500 medlemmar och 25 föreningar. Nio förbund har denna gång skickat in en ansökan om medlemskap i RF. Samtliga dessa nio anser att de lever upp till RF:s krav på medlemskap – nämligen att de utövar idrott.

Svemo är egentligen lite av ett RF i miniatyr. Vi organiserar i runda slängar 25 olika idrotter fördelat på 8 sektioner. Det finns egentligen väldigt få likheter mellan våra grenar förutom att redskapet är en motorcykel (eller snöskoter). Däremot delar våra sporter många externa utmaningar och möjligheter. Vi arbetar gemensamt med frågor som säkerhet och miljö, digital utveckling, gemensamma utbildningsplattformar, etc. I samtliga övergripande frågor vinner våra grenar och idrotter på att vi är en samlad rörelse som i kraft av sin storlek och ekonomi kan driva utvecklingen mer effektivt.

Det ger oss också möjligheter att utveckla och utvecklas när nya möjligheter dyker upp. Vi har till exempel en stor öppenhet för nya idrotter, vi är på väg att lansera en egen TV-kanal (digitalt) för MC-idrott och vi har ett ömsesidigt medlemskap med Sveriges Motorcyklister (SMC). SMC är vad man tidigare kallat ”gatåkare”, men vi tror tillsammans med SMC att gränserna mellan att åka hoj på gatan och på en tävlingsanläggning är på väg att suddas ut. Det skapar dessutom möjligheter till nya verksamheter – något som jag vill kalla framtida idrotter. För mig är allt detta exempel på att vi i Svemo både lever upp till, och jobbar aktivt med, idrott hela livet – kanske svensk idrotts viktigaste strategiska område.

Det paraply av idrotter och verksamheter som Svemo står för är jag mäkta stolt över. Vi visar dagligen att det går att samarbeta mellan olika grenar och att det samarbetet skapar möjligheter och styrka. Jag tror att detta är framtiden för svensk idrottsrörelse. Jag tror att många små idrotter skulle tjäna mer på att samarbeta med liknande idrotter för att i kraft av ökad storlek kunna utveckla verksamheten mer professionellt.

Alltför små förbund saknar förmåga att skapa utveckling vid sidan av den rena idrottsverksamheten. De enskilda förbunden måste i dagens samhälle mer aktivt välkomna nya verksamheter som formas efter moderna människors krav på föreningar, förbund och verksamhet. Det ger möjligheter, men fordrar muskler och storlek för att kunna agera. I alltför små förbund går intäkterna i alltför hög grad till att administrera befintlig verksamhet istället för utveckling. Det gynnar inte långsiktig överlevnad.

Jag hoppas att årets RIM leder till att vi når enighet kring att färre men större Specialidrottsförbund är framtiden. Om vi förändrar RF:s och specialidrottsförbundens egna organisationer, så kommer föreningarna att tjäna på det och bidra till att utvecklingen fortsätter även på lokal nivå. Det kommer dessutom att stärka och tydliggöra våra DF och SISU-distrikt.

Om det inte framkommit tidigare i texten, så är jag alltså för en bredare syn på vad idrott är. Idrott ska innehålla fysisk verksamhet, men den kanske inte behövs i själva utövandet. Jag ser gärna att fler verksamheter får inträde i RF, men först sedan RF och de befintliga SF förändrat sin egen organisation för att bli starkare, modernare och mer utvecklingsbenägna.

//Håkan Leeman

 

Min värld är ett kaos – NPF

Rikard Johansson lever själv med NPF. Han jobbar som IT-ansvarig på Leia företagshotell och som utbildare i KFUM Umeås LEV-projekt.

Vill du läsa mer om LEV? Gör det här >> >>>>>>

________________________________________________________________________

Mitt namn är Rikard Johansson och min värld är ett kaos. Ett hav av information som flyger runt. De flesta kan sortera allt detta, bryta ner det, ignorera, tolka den bild som uppstår och låta intuitionen göra resten i hur de sedan agerar i svar med/mot sin omgivning. Kan du dock inte detta så infinner sig ett kaos utan liknelse.

Alla detaljer står ut lika mycket, är tusentals, lika viktiga och inget är konkret. Det du då har att lita på är din omgivning, en strategi och dig själv. Antingen att omgivningen ser din förvirring, eller att du utrycker den och vet att här kommer jag bli rätt bemött när jag väljer att uttrycka en sårbarhet att inte förstå. Eller snarar att inte veta. För allt går att förklara och därmed förstå. Speciellt idrott.

Här är en situation där du redan från början, har tydliga regler för vad som får göras och inte. Linjer är uppdragna. Rollerna är satta. Det måste givetvis förmedlas men du kan med andra ord som individ vara helt fokuserad på att tolka den lilla värld som nu är idrottsplanen. Det lilla oförutsägbara som finns mellan två linjer. Det var här jag fick skina. Jag vet nu att min hjärna går i ett långsammare tempo generellt sett och behöver en tydligare vardag än vad som generiskt erbjuds, men på planen var jag snabbare, starkare och intelligentare. Som målvakt i handboll, var det nu ovärderligt att se detaljerna i allt som hände.

Styrkor och svagheter framträdde hos mina med- och motspelare när jag lärde mig deras kroppsspråk och rörelser över planen. Jag fick äntligen känna mig i kontroll, mitt sinne fick slappna av och ett liv som till vardags kändes som jag inte ville fortsätta leva var nu så optimalt som jag behövde för att erövra mina rädslor och destruktiva sätt att se på mig själv. Den insikten har jag nu med mig på alla planer.

Det var en plan, men efter träningen eller tävlingen var klar så rörde jag mig nu in i ett annat territorium, en annan plan, den sociala. Det var här det blev extra svårt, för här finns det som sagt inga uppenbarligt tydliga regler, roller eller linjer. Som jag sa dock, allt går att förklara och därmed förstå. Då hade jag inte kunskapen som jag nu har om mig själv, så jag räknade med att min omgivning skulle plocka upp där min förvirring startade, men vare sig det var brist på kunskap eller engagemang så vet jag nu att det finns verktyg som individ och för er som finns runt i kring den med NPF, det vi på KFUM Umeås LEV-projekt kallar supporter, att inte stanna i landet ingenstans, utan utvecklas.

Att kunna brygga upplevelsen mellan de olika planerna. Föreningsliv erbjuder som ni ser en ovärderlig och unik plattform av båda världarna. Båda världarna är dock inte självklara vart än du lägger ansvaret, individ eller supporter. Så här finns det rum att växa. Så genom att båda kanalerna ger vägen till utbildning om sig själv och omgivning på dess respektive sätt så finns det oanade möjligheter.

Det vi på KFUM Umeå via LEV-projektet nu utvecklar är en konkret modell för att tolka det dolda och kaosartade i världen. Så här långt på ett drygt halvår så ser vi individer som gått från att knappt kunna säga något till varandra till att ta plats, sätta mål, följa sin vilja, sina drömmar. Aktivt söka social kontakt med andra och påverka sin omgivning. Allt för att de nu ser linjerna som de inte såg förut. För att fortsätta denna utveckling så behöver de fler planer att testa allt de lärt sig och det är där föreningar och idrottsplanen kommer in i dess unika läge.

Så vad handlar det om? Igenkänning. Det är oftast A och O för de individer med NPF och går det att erbjuda genom ett homogent konkret tänkande kring hur vi presenterar verkligheten för dem på och utanför planen så finns det ingen plan/rum som dessa individer inte kan tackla. Mitt namn är Rikard Johansson och min värld är ett kaos men nu kan jag bryta ner det i konkreta delar och tackla allt, på ett schysst sätt.

//Rikard Johansson