Dåliga på matte – lägg in mer idrott på schemat

Martin Tunhag
Driver egna företaget Multifit, med gym i Halmstad. Personlig tränare till vardags. Utbildar nya personliga tränare som lärare hos The Academy. Träningsresor, event & teambuilding, föreläsningar. Det mesta inom träning kort och gott

____________________________________________________________________________

”Lösningen på allt”

Måla upp bilden av att alla politiker i Sverige tränar regelbundet. Vissa mer och andra mindre. En hel del har anlitat personliga tränare samtidigt som många går på gruppträningar. Politikerna tränar på arbetstid, tillsammans med sina kollegor och partikamrater. Kanske tränas det även tillsammans över parti- och blockgränserna. När du ser denna bild framför dig – Tror du att samhället, skolan & sjukvården hade sett annorlunda ut? Det tror jag.

Studier visar tydligt att skolklasser som har haft mer idrott under skoltid presterar bättre inom övriga skolämnen, vilket leder till bättre snittbetyg över lag. Utöver dessa studier, som visar på hur bra det är med idrott under skoltiden, så har väl vi alla upplevt hur träning & rörelse påverkar våra kroppar positivt? Om vi nu har både forskningsunderlag samt många personers positivt upplevda känsla – Hur kan det då komma sig att Sverige, jämfört med övriga EU-länder ligger näst intill i botten på listan över hur många idrottstimmar skolan erbjuder per år? För mig är detta obegripligt. Hårddrar vi det hela – så är det svårt att lära sig B (t ex historia) om vi inte har gjort A (idrott) innan. Ekvationen går inte ihop utan idrotten. ”Våra skolungdomar är för dåliga på matte” = lägg in mer idrott på schemat så de får möjlighet att ta in något av det läraren säger på mattelektionerna! Vi kan inte lära oss B om vi inte har haft A först.

Tänket att få in mer träning & rörelse för barn & ungdomar skulle gynna hela vårt land. Inte bara gällande skolbetygen, utan framförallt hälsan i sin helhet. Psykisk ohälsa och framförallt depression ett sjukdomstillstånd som växer oerhört snabbt i Sverige. Samtidigt visar senaste forskningen att träning visar sig vara lika bra, samt i många fall mycket bättre som behandling mot depression än all medicin vi kan erbjudas. När vi då pratar om skolungdomar, som genom mer idrott & rörelse har möjlighet att minska risken för depression och samtidigt skapa bättre förutsättningar för bra betyg. Finns det då några motargument? Jag har svårt att se några. Detta var endast två exempel på stora problem, som kan hjälpas genom de positiva effekter som träning, i detta fall skolidrott ger oss. Jag skulle kunna hålla på hela dagen att skriva om vilka positiva effekter träning har på oss.

Vad är problemet då? Jag tror inte beslutfattarna är tillräckligt övertygade. Studier visar att läkare som själva tränar lever mycket större sannolikhet att ordinera fysisk aktivitet på recept till sina patienter. Vi behöver alltså se till att fler blir medvetna om effekten. Vad kan du göra för att påverka folk i din omgivning till bättre hälsa och mer rörelse? Ut och påverka en politiker, en läkare eller någon annan beslutsfattare så är vi förhoppningsvis på god väg mot ett bättre Sverige. Samtidigt tar du med dig dina nära och kära på tåget. Träning är lösningen på oerhört mycket. Är träning lösningen på allt? Själv lever jag ofta efter det tankesättet. Träning gör underverk. Ut och gör underverk!

// Martin Tunhag

Det händer saker inom svensk damhockey

Kim Martin Hasson, 31 år och född i Stockholm.
Har enKim dotter på 6 månader, hunden Bauer och maken Jay. Boende i Linköping och jobbar för Linköpings hockey club. Började med hockey då hon var 9 år och hann med att spela i Sverige, USA och Ryssland där hon fick äran att bli mästare i alla 3. 4 OS och ett antal VM blev det också.
______________________________________________________________________

Flick- och damhockey växer men vi måste utveckla och lära våra tjejer i tidigare åldrar. I dom verksamheter som  jag själv har varit i har det varit en stor skillnad på hur vi tar hand om våra spelare. Jag märker att tjejerna ligger efter i vissa moment just för att dom inte har fått rätt utbildning.

Det är inget fel på engagemanget från föräldrar för det är minst lika bra men jag tror att kunskapen är kanske inte lika stor. Detta kan absolut variera från år till år beroende på vilka föräldrar/tränare som hjälper till.

Kollar man här i LHC (Linköpings hockey club) så tränar Nicklas Hävelid sina killar hårt. Han har lång erfarenhet av SHL, NHL och har den kunskapen som behövs för att lära ut. Lära sig skjuta, åka skridskor, ta emot tacklingar och allmän hockey kunskap. Jag skulle vilja se ännu fler gamla hockey spelare, män som kvinnor som engagerar sig i flickhockey för det behövs. Nu låter det som att killarna har det bättre i alla klubbor men så är absolut inte fallet. Detta är bara sånt som jag har sett och fått vara med om. Många tjejer tränar dock med killar.

Egentligen skulle det vara fantastiskt bra om alla flickor och pojkar har möjligheten att ha en tränare som är väldigt kunnig. Men oftast är det en föräldrar  och då får man hoppas på att de har kunskapen nog.  Det behövs en person som spelarna ser upp till och som inte bara kan lära ut det fysiska utan också den mentala biten. Viktigt är också värdegrundsbiten, hur man är som person, hur man uppträder på plan och utanför samt hur  man är en bra lagkamrat.

Det är när vi är unga som vi lär oss allra bäst. Vi jobbar på detta inom LHC (Linköpings hockey club) och jag ser en stor potential. Vi har drivkraften och möjligheterna! LHC är en bra förening som satsar.

Men flick- verksamheten för dom allra yngsta kan bli bättre. Det är fantastiskt att se vilken utveckling som skett inom flick- och damhockey efter att jag började. Nu finns det regions läger och regions turneringar, olika turneringar för tjejer och junior landslag. Det fanns det inte för ett par år sedan. Många tjejer är ensamma i sina föreningar och detta ger dom en möjlighet att få träffa och se att det finns fler tjejer. De får också flera delmål på vägen som gör att de får motivation till att fortsätta och inte lägga av för tidigt.

Jag vill se att utveckling fortsätter framåt och bara i år har man satt publikrekord i SDHL
(Svenska damhockeyligan) och ett publiksnitt som är bättre än någonsin. Det händer saker inom svensk damhockey och jag hoppas det inte tar slut här.

//Kim Martin

Idrotten gör Västerbotten starkare!

Med mer än tre miljoner medlemmar och drygt 650 000 ideella ledare i över 20 000 (881 i Västerbotten) lokala föreningar är svensk idrott en viktig del av samhället. Genom fysisk aktivitet utgör idrotten en lustfylld motvikt till ett alltmer stillasittande vardagsliv. I föreningsidrotten upplever människor glädje, framför allt glädje tillsammans med andra. Idrottens gemenskap, öppen för alla, finns på planen såväl som på läktaren eller framför TV-apparaten och utgör en mötesplats i ett samhälle där utanförskap är ett växande problem.

Om det offentliga hjälper svensk idrott med goda förutsättningar samtidigt som vi genom strategiarbetet (2025) skapar livslång idrott i förening för alla och en stark gemensam värdegrund kommer det göra Sverige (och Västerbotten) starkare. Här följer några exempel på vad idrotten har gjort under våren för bidra till ett starkare Västerbotten .

Idrotten…

  • erbjuder en gemenskap, över sociala, etniska och generationsgränser som möter framtidens samhällsutmaningar.
    • Vi har under våren gett stöd till 24 olika integrationsprojekt i föreningar, startat upp arbete med fritidsbanker, varit med i uppstart av Ålidhem Äger och Svenska från dag ett.
    • Vi har genomfört mer än 30 utvecklingsprocesser med för att stärka länets ideella föreningar och därmed länets viktigaste infrastruktur för inkludering. Några exempel :
      • I Byske leder vi en stor samverkansprocess som syftar till att slå ihop två, potentiellt tre, föreningar till en kraftfull flersektionsförening.
      • Älvräddarna Robertsfors & FVF – Casting – har bildats i Robertsfors, vi har hjälpt till vid uppstart och påbörjat ett arbete med föreningsutveckling.
      • Vi har hjälp Sörfors IF med att ta fram en värdemärkesbok som syftar till att stärka kommunikationen med tydliga riktlinjer för ungdomsverksamheten.
      • I Burträsk Hockey har vi tillsammans med styrelsen, jobbat med den interna arbetsfördelning för att underlätta kommande rekryteringar.
      • Fotbollsprojekt Umeåregionen- vi är processtöd iför i ett samarbetsprojekt mellan VFF, Umeå FC, Mariehems SK, Ersmarks IK, Spöland/Vännäs IF, GUIF; Tegs SK
  • skapar folkhälsa genom idrott hela livet.
    • Alla nominerade i Årets idrottsförening är bra exempel på vårt bidrag till folkhälsan. I top 5 (Lövånger Uttersjöbäckens AIK, Tavelsjö AIK, Umedalens IF och Storuman IF) och i synnerhet vinnaren Soo-Shim Taekwondo & Hapkidoklubb1 i Skellefteå är det särskilt tydligt.
    • Tillgång till anläggningar och idrottsmiljöer är en nyckelfråga för idrotten och folkhälsan. Under hösten 2016 och våren 2017 har vi tillsammans med analysföretaget Kontigo gjort en kartläggning av utbud och tillgång till idrottsanläggningar i Västerbotten. Kartläggningen visar att anläggningstillgången är relativt god, men att det finns utmaningar kopplat till drift och underhåll. Framförallt visade dock kartläggningen att få kommuner har en strategi eller plan för anläggningsutveckling.
    • Utbildat träningsanläggningar som del av vårt partnerskap i det internationella antidopingprojektet Just Sport
    • Vi har haft dialog med 11 av 15 kommuner för att tydliggöra effekten av Idrotten i dessa kommuner. Här kan du läsa mer.
  • skapar en god barn- och ungdomstid som ger positiva effekter genom hela livet.
    • Arbetat aktivt i Rådet för rörelserikedom i Umeå2
    • Deltagit i Sport for Lifes stora konferens om rörelserikedom i Ottawa.
    • Lanserat det nya Idrottslyftet med många nyheter särskilt inriktat på att nå målen i 2025. En nyhet är satsningen på barn-och ungdomsutvecklare i förening, där arbetet börjat tillsammans med sex föreningar i länet.

Dessutom har vi bidragit till regionens utveckling bland annat genom:

  • Sportup North, projektet som fångar upp och stöttar företag inom Sportnäringen.
  • Implementering av en regional evenemangsstrategi, i första steget i form av utvecklingsprocesser med 25 evenemangsarrangörer i 6 destinationer
  • Lett en arbetsgrupp i Umeå som arbetat fram en arbetsmodell för en starkare gemensam elitidrottsmiljö (till hösten startar vi samma arbete i Skellefteå).
  • Arbetat med stöd till SM-veckan 2018 i Skellefteå.

För att kunna fortsätta bidra till ett starkare Västerbotten behöver Idrotten stöd. Därför behöver Politiken:

  • Utöka det regionala stödet till Idrotten och till SISU Idrottsutbildarna. Idrottsanslaget har som bekant inte räknats upp sedan 1993 och har därför urholkats med mer än 25 procent. Effekten av denna urholkning blir särskilt kännbar då anslaget till SISU motsvarar knappt hälften av vad andra studieförbund får, räknat per utbildningstimma.
  • Ge idrotten en mer central roll och ställning i den kommande nya Regionkommunen, direkt underställd Regionstyrelsen.
  • Skapa förutsättningar för att idrottsmiljöerna växer i takt med utvecklingen av städerna, att ytor för rörelse, aktivitet och idrott finns med redan i detaljplaneringen.
  • Skapa förutsättningar för tillfredställande drift och underhåll av anläggningar.
  • Ge stöd till idrott för vuxna och äldre. Det finns mycket stora pengar för samhället att spara på att stimulera till att fler idrottar livslångt. Idrotten vill och kan vara verktyget för detta, men det skulle vara fel att ta av den finansiering vi har för barn och ungdomars idrottande

En intensiv höst.

Som vanligt har vi en mycket intensiv höst framför oss.

  • Change the Game återkommer för fjärde gången 15-16 september. Denna gång har vi lagt till en dag där vi vänder oss till de som arbetar professionellt inom idrotten. Vi adderar dessutom ännu mer internationell utblick; Kanada kompletteras av ett annat föregångsland Wales.
  • Även Women in Sport and Adventures återkommer 28-29 september. Satsningen på att lyfta fram positiva kvinnliga förebilder – med stiftelsen Girls in Sports som initiativtagare och motorer – är tillbaka för tredje gången.
  • Den 11 oktober anordnar vi den mycket angelägna konferensen Doping, maskulinitet och våld i nära relationer Fokus där ligger på att fördjupa kunskapen om och konsekvenserna av steroidmissbruk och som belyser kopplingen till stereotypa maskulinitetsnormer och våld i nära relationer.
  • På Turismdagarna i Västerbotten 12-13 oktober får idrotten mer plats än vanligt. Den 12:e oktober läggs lite fokus på evenemangsutveckling kopplat till idrott. Konferensen medarrangeras av Västerbottens Idrottsförbunds projekt ”Sportup North” och talar gör bland annat Eva-Lena Frick, VD för Vasaloppet och Leif Johansson som är ansvarig för RF:s centrum för idrottsevenemang.
  • Årets SDF-konferens 20-21 oktober har tema rörelserikedom och handlar om hur vi kan få så många som möjligt ska ha lusten och förmågan att röra sig – så mycket som möjligt, så länge som möjligt
  • Vi åker ut med Streetsports on Tour – det ambulerande prova-på-nya-sporter-arrangemanget – även i höst. I vårt nya Idrottslyft har vi också kopplat särskilda paket för de föreningar som önskar starta nya idrotter/sektioner, kanske med anledning av att Streetsports väckt ett nytt intresse hos barn och ungdomar.

Mer om dessa och andra saker som händer i höst kan du läsa här.

Avslutningsvis

Detta skrivs på plats i Visby, under den sista dagen i årets Almedalen. Tre dagar i denna unika smältdegel av opinionsbildning, folkbildning och samverkan gör många intryck. Några reflektioner.

  • Idrotten tar plats. Den engagerar och berör många. Kombinationen av att lyfta våra tillkortakommanden (maskulinitet och jämställdhet), våra behov (bygg i kapp på anläggningssidan) och våra möjligheter (idrott för vuxna) är framgångsrik och gör att vi når ut.
  • Enligt forskaren Mikael Tonkologi är samhällets kostnader för fallolyckor mellan 23 och 25 miljarder varje år. Då är det lätt att förstå att det är en ”bra affär” för samhället att finansiera att vi jobbar än mer intensivt med livslångt idrottande.
  • Vi ser fler och fler exempel på fastighets- och byggföretag som vill ta ansvar också som samhällsbyggare. I det finns mycket potential till att få dem att också stötta idrottsföreningar och utveckling av idrottsanläggningar mer aktivt. Ola Serneke (VD och ägare för storföretaget Serneke) utrycker det tydligast. Det bästa sättet att få in mjuka värden i ett socialt hållbart samhällsbygge är enligt honom att ”sponsra idrottsföreningar och bygga idrottsanläggningar”
  • Våra visioner om att genom Sportup North bidra till en Open Sport Test Arena ligger helt perfekt i linje med Regeringens (Näringsdepartementet via Vinnova) satsning på Testbäddar.
  • Att Idrotten och resten av civilsamhället har stor betydelse för Regionens globala attraktionskraft – temat för årets innovationsloop – står helt klart. Tyvärr syntes det inte riktigt vid Västerbottens varumärkesseminarium under torsdagen. Nästa år ska vi vara på plats med Sportup North och allt annat vi gör.
  • Region Västerbottens satsning på Almedalen är både smart och effektiv, dessutom rätt unik relativt andra regioner. Det stärker vår inbördes samverkan, lämnar tydligt avtryck från just Västerbotten och fyller oss med ny kunskap.

Nästa vecka går jag på semester. Som vanligt gör jag det med stor tillfredsställelse över allt gott alla våra fantastiska medarbetare bidrar med, varje dag. När jag summerar halvårsvis, som jag alltid gör, är känslan varje gång att vi överträffar det vi tidigare gjort, att vi ständigt rör oss uppåt. En väldigt häftig känsla, som gör mig både ödmjuk och väldigt stolt. En sammanfattning i bloggform räcker heller aldrig till för att på ett rättvist sätt kunna beskriva alla små underverk våra medarbetare ständigt gör (åtminstone inte om kommunikationschefen Rikard, som oftast tycker att jag är för långrandig, ska ha den mentala hälsan i behåll). Jag vill med detta uttrycka min stora tacksamhet för hårt arbete under våren. Jag vill uppmana alla att nyttja semestern för långa lata dagar, så rullar vi igång i augusti med nyladdade batterier.

Trevlig sommar!

Niclas Bromark

Länsidrottschef Västerbotten

Portträtt

Ps Precis innan detta ska publiceras nås jag av nyheten att Umeå placerat sig som 2:a på SVTs ranking över årets idrottsstäder. Fantastiskt roligt. Hjärtliga gratulationer! Det är ett långsiktigt och målmedvetet arbete som lett fram till detta. Minst lika roligt är det dessutom att Skellefteå tagit plats på årets lista. För alla oss som vet hur bra idrottsstad Skellefteå faktiskt är kanske en 25:e plats känns väl låg. Men å andra sidan känns det fantastiskt inspirerande att få vara med och bidra till en positiv utveckling på listan. Jag är övertygad om att den kommer. I höst startar vi som sagt arbetet med att stärka elitmiljön i Skellefteå och till våren står staden värd för SM-veckan. Det är en grym möjlighet att visa upp alla grymma möjligheter som finns i stan. Vi satsar på top-20 till nästa år. ds


1) Soo Shim erbjuder träning för barn, ungdomar, vuxna, personer med funktionsnedsättning och för seniorer. Soo Shim har både bredd och stark elitverksamhet som konkurrerar på allra högsta internationella nivå. Föreningen sätter ledarutbildning i fokus, jobbar aktivt med jämställdhet och är ett föredöme när det gäller att möjliggöra idrott hela livet. Soo Shim har satt både Skellefteå och Sverige på kartan när det gäller Taekwondo och bidragit starkt till att öka intresset för sporten.

2) Rådet för rörelserikedom är ett av resultaten från Balticgruppens satsning Change the Game. I rådet finns representanter för Balticgruppen, Heja! Event, För- och grundskoleförvaltningen och Fritidsförvaltningen i Umeå kommun, Västerbottens läns landsting, Idrottshögskolan vid UmU samt Västerbottens Idrottsförbund och SISU. Syftet med rådet är att jobba långsiktigt och strategiskt för att öka rörelserikedomen hos Umeås barn.

 

Att bygga lärmiljöer

Roger Gustafsson

IFK Göteborg anställd i 33 år
Mest som ungdomstränare och akademiansvarig.
Även IFK Göteborg A-lagstränare 1990-95
Moderklubb BK Häcken
______________________________________________________________________________________________

Kunskap kan ofta vara gratis! Kan vara bra när alltmer i samhället kostar pengar. Ungdomar vill ha kunskap – de vill lära sig nya saker. Samtidigt vill ungdomarna vara med och bestämma om verksamheten – det är mycket motiverande för dem.
Tänk om vi kan få ihop detta i våra föreningar.

OM vi kan få tillgång till gratis kunskap. Det vill säga människor som vill dela med sig av sin kunskap, ungdomar som lär sig av sina förebilder och av varandra – både i verkligheten och via webben.
OM ungdomarna själva får vara med och bestämma om saker i verksamheten.
Då har vi kommit långt för att skapa en LÄRMILJÖ där ungdomarna trivs och utvecklas i egen takt.

Det här betyder också att oavsett föreningens nivå i seriesystemet på vuxensidan och oavsett storleken på föreningen – så går det att skapa en bra LÄRMILJÖ.

Med LÄRMILJÖ menas här att ungdomarna erbjuds en träning som är bra upplagd – där de har möjlighet att i lugn takt lära sig moment för moment i sin idrott. Där inte resultatet i tävlingarna är viktigast utan att de aktiva har kul och utvecklas individuellt efter sina egna förutsättningar.

Tror vi på att de aktivas INRE MOTIVATION är en förutsättning för bra träning i många timmar. Och tror vi på att de tre (framforskade) viktigaste faktorerna för en positiv påverkan av människors inre motivation är:

  • Medbestämmande
  • Utveckling
  • Tillhörighet (vilket ungdomarna har i våra föreningar)

Då finns förutsättningar att skapa bästa tänkbara LÄRMILJÖ i varje förening.

Allt det här ovan går säkert att fixa – nu gäller det att ordna det allra viktigaste: Ledare som kan förverkliga en bra LÄRMILJÖ – utan att de får någon eller ytterst lite ersättning.

Hur får vi fram de här ledarna, både nu och i framtiden

Kunskapen kan ledarna få på kurser och via webben. Ungdomarna kan också bidra med att se bra utförande på webben av olika moment i sin idrott. Så gör många ungdomar idag när de tränar skateboard och kickbike. Då har de ingen tränare utan de lär sig själva genom att titta på varandras tricks – både i verkligheten och på Youtube.

Återstår att ordna fram de goa ledare som kan ställa upp för ungdomarna utan ersättning.

Till 90 procent handlar det då om föräldrar – vilket är fantastiskt bra – för ofta har vi föräldrar redan ett någorlunda naturligt ledarskap i oss – i och med vårt föräldraskap.

Och i övrigt finns det fortfarande några engagerade entusiaster kvar och några ungdomar som vill hjälpa till – ofta på vägen till att själva försöka bli framgångsrika tränare.

Det här är vår största framtidsfråga inom föreningslivet – att få fram de här ledarna. Bli inte arg nu – för nu borde jag komma med en lösning på det här – men någon universallösning på detta vet jag inte om. Vi får slå ihop alla våra kloka tankar om detta och tillsammans hitta lösningar för framtiden.

Det här är en av det svenska samhällets viktigaste framtidsfrågor – det goda ideella ledarskapet.

Du som är ideell ungdomsledare idag – du tillhör samhällets hjältar – många tack ska du ha för att du ställer upp!

//Roger Gustafsson
IFK Göteborg

 

 

 

Ta inte era supportrar för givet

Ted Svensson
Driver eget företag som konsult och föreläsare inom idrotten och har framförallt arbetat med idrottsevenemang, som tex ishockey-VM, fotbolls EM dam, skid-VM, men arbetar nu som marknadschef för en hjälporganisation som heter Operation Smile.

____________________________________________________________

Vad är egentligen idrottens roll?

Ja, oftast pratar man i termer om idrotten som folkrörelse, det ideella engagemanget och idrottens vikt för barn och ungdomar. Och ofta hamnar fokus just där på idrottens betydelse för de som är aktiva som utövare eller ledare. Men vi brukar desto mer sällan prata om idrottens roll för publiken.

Idrotten växer och på snabb tid har vi gått från ideell verksamhet till att man i de större idrotterna är en kommersiell mångmiljonindustri som engagerar många människor. En bransch som är unik på många sätt, för vilket annat företag har lika starka band som idrotten har med dess supportrar? I en tid där vi konsumerar som aldrig förr och företag får kämpa för att behålla sina kunder, så oavsett motgång och missnöje finns det ingen supporter som skulle få för sig att byta lag. Snacka om lojala kunder! Man gör sitt val som barn, sen är man fast med det.

Men trots den lojaliteten och engagemanget som finns, har ändå idrotten ibland problem med attrahera publik och skapa engagemang. Hur kan det komma sig? Med vetskapen om att folk inte kommer att byta laget i sitt hjärta så finns också risken att bli lat. Jag vill hävda att idrotten allt för ofta tar sina supportrar för givet. I ett samhälle där det finns så mycket annat att underhållas med så är risken att man som publik väljer bort idrott för något annat.

Hur kan man då undvika denna fälla och hur skapar man engagemang hos publiken? Man måste vända på utgångspunkten ifrån idrottens till publikens perspektiv. Varför väljer man att titta på idrott? Vad är idrottens roll för publiken? Människor är inte rationella, utan agerar efter vad vi känner. Och känslor är just det som gör idrotten unik. För vart annars är det okey i vårt samhälle att skrika utav glädje och sorg? I landet lagom sticker idrotten ut. Idrott är känslor. Idrott är svart eller vitt, aldrig grått. Idrotten får oss också att känna tillhörighet och att få vara del av något större. På en läktare ställer ingen frågor om din bakgrund eller ifrågasätter dig för den du är, är du supporter så tillhör du gruppen.

När man vänder på perspektivet inser man att det som betyder mest är vad man som publik själv upplever. Föreningen i sig är inte lika viktig som känslorna som jag som människa får uppleva. Med det i bakhuvudet så måste idrotten tänka om, att se sin roll som större än att bara arrangera matcher och event. Att flytta fokus från vad är det vi gör till att tänka i termerna varför vi finns och varför man vill vara en del av oss. Att fokusera på hur kan vi hjälpa människor att få uppleva dessa känslor och få dem att känna tillhörighet. Att bygga långsiktighet, lojalitet och engagemang gör man genom att inse vad det är vi inom idrotten faktiskt gör och betydelsen vi har i människors liv.

Så idrotten – bli inte lata. Ta inte era supportrar för givet! Och glöm inte att ställa er frågan: Varför finns vi? Vad är vår roll?

//Ted Svensson

Vad lär sig barn och unga av att idrotta – förutom idrott?

 

Karin Redelius är Fil dr i pedagogik, docent, professor vid GIH. Hennes forskningsintresse rör den föreningsdrivna barn- och ungdoms -idrotten och handlar särskilt om vad man lär sig av att delta i idrott – förutom idrott.

Under senare år har hon gjort flera studier om idrott i relation till FN:s barnkonvention. Hon var ledamot i riksidrottsstyrelsen åren 2005–2011 och ansvarade då för barn- och ungdomsfrågor.
____________________________________________________________________________________

Att idrotten fostrar är en gammal sentens. Det låter nästan som om denna fostran går av sig själv – som om föreningsidrott per automatik leder till att unga deltagare får en god skolning i demokrati och delaktighet, som om de lär sig fair play bara av att spela i ett lag. Så är det förstås inte.

Vad idrotten fostrar till och vad barn och ungdomar lär sig av att idrotta beror på hur den är utformad och organiserad, och det också förstås på hur tränare agerar. På så sätt är idrotten både pedagogiskt intressant och relevant. Pedagogik handlar om fostran, lärande och påverkan. Vilka pedagogiska konsekvenser föreningsidrott kan ha för barn och ungdomar har länge intresserat mig – alltså vad de lär sig och hur de påverkas av att bedriva föreningsidrott. Att unga lär sig motoriska och idrottsliga färdigheter vet vi – men vad lär de sig i form av normer och värderingar? Och inte minst; vad lär sig barn och ungdomar om sig själva och sin egen förmåga av att idrotta i organiserad form?

Det finns mängder av situationer i idrott där unga utövare lär sig saker om sig själva, både vad de kan och är bra på men också vad de inte kan. Forna tiders laguttagningar som innebar att två utsågs att välja spelarna är ett konkret exempel på en sådan situation. Jag minns från min barndom hur det gick till.

Vi var ett gäng ungar från samma kvarter som alltid var ute och lekte. Ofta spelade vi fotboll och då delade vi lag. Två utsågs att välja och de drog lott om vem som skulle börja. Den som vann lotten pekade direkt på den bästa (killen). Den som inte fick börja fick istället välja två som kompensation. När det bara var några få kvar, så ofta någon; ”du kan ta resten”. Det är klart att en sådan situation hade pedagogiska konsekvenser. De som tillhörde ”resten”, eller ”byket” som det också kallades i mitt kvarter, lärde sig något om sig själva och sin egen förmåga – precis som de gjorde som blev valda först. Ibland träffar jag personer som inte är särskilt idrottsintresserade. ”Du vet”, kan de säga när de vill förklara sitt ointresse för mig som de vet jobbar med idrott, ”jag är inte så sportig av mig, jag tillhör de där som blev valda sist”.

Även om människor förstås påverkas på olika sätt av en sådan erfarenhet från uppväxtåren, så kan händelsen sätta sig fast och bli en del av ens självförståelse. Därför är det bra att den typen av lagindelning sällan förekommer idag. Eller, gör den verkligen det så sällan? Alla de uttagningar, provträningar, och så kallade nivågrupperingar som sker, bygger de inte på samma idé? Barn och unga placeras i olika grupper beroende på förmåga – och de som sköter urvalet är sällan de unga själva utan vuxna ”lagindelare”.

Hur påverkar olika selektionsprocesser barns förståelse om sig själva och sin förmåga? Det talar vi alldeles för sällan om, och det vet vi alldeles för lite om. Med stöd från Centrum för idrottsforskning leder jag just nu ett forskningsprojekt för att öka kunskapen om hur vanligt det är med tidiga elitsatsningar för barn, och om hur barn upplever och påverkas av urvalsprocesser i idrott. Du som är intresserad får hålla utkik, de första resultaten kommer till sommaren.

//Karin Redelius

Hur får vi en jämställd idrott?


Om idrottsligt formande av normer och manlighet

Daniel Alsarve, Örebro läns idrottsförbund, projektledare Unga satsar jämt och historiker vid Örebro universitet

________________________________________________________________________

Idrottens historia som nutida utmaning

Syftet i denna text är att reflektera kring idrott, jämställdhet och maskulinitetsnormer. De frågor texter kretsar kring är: Vad är och hur skapar vi en jämställd och rättvis idrott? Hur ska vi förstå mäns dominans inom idrotten (och i samhället)? Vilken betydelse har individer och strukturer när det gäller jämställdhet inom idrotten?

Detta är några av de mest centrala frågorna, som jag ser det, i realiserandet av ”Strategi 2025”. Samhället förändras och idrotten behöver vara i takt med samtiden för att behålla sin legitimitet och popularitet. Och delvis handlar det om att hantera en struktur som byggdes för 100 år sedan och som fortfarande påverkar idrottsrörelsen. Med struktur menas i detta fall att idrottens fundament, dess logik och strävan, skapades av män, för män. Det vill säga, många av den moderna sportens grenar uppmuntrade tidigt färdigheter och egenskaper som kodades som manliga och eftersträvansvärda för formandet av en ideal man. Och i skapandet av denna idrottsliga, ideala manlighet kom ett legitimt bruk av fysisk kontakt, aggressivitet och uppvisande av ”rätt” attityd och karaktärsdrag (hårdhet, lojalitet, styrka etc) att bli betydelsebärande element. Mäns idrottsverksamhet utmärktes via regler och idéer om en ideal manskropp. Kvinnors kroppar skulle inte ”härdas” på samma sätt. Det är alltså ingen slump att den person som importerade den moderna idrotten till Sverige, Viktor Balck, var militär. Balck såg att idrottsaktiviteter fostrade utövarna till egenskaper som också var viktiga för en soldat att äga.

Idrotten fostrade förstås också utövarna i mer pacifistiska, samhällsnyttiga egenskaper (hälsa, glädje, föreningsdemokrati) och inte minst bildade idrottens klassintegrerande funktioner argument mot skeptikerna. Idrotten förenade (i viss utsträckning) människor över gränser. Ur ett historiskt perspektiv är det intressant att sådana dimensioner, tillsammans med mer ”militära” ideal, lever kvar. Som man förväntas du kanske bita ihop när du får en smäll, vara lojal med teamet, lyda order från coachen med mera. Ofta används militära metaforer (anfall, krigare etc) som benämningar på idrottsliga fenomen.

När idrottsrörelsen idag eftersträvar ökad delaktighet, mångfald och jämställdhet riskerar historiska strukturer att sätta käppar i hjulet. I mitt arbete med att synliggöra maskulinitetsnormer och (o)jämställdhet inom idrotten är detta något som jag mer eller mindre dagligen blir varse. Idrottsrörelsen behöver synliggöra de rådande normerna i verksamheten och sedan hitta vägar till en mer rättvis idrott.

Vad bör göras? Vad är problemet?

Vad är det då, mer specifikt, som behöver förändras? Målet för jämställdhetsarbetet och beskrivningen av problemet behöver förtydligas på individuell, förenings- och förbundsnivå. Det vill säga, implementeringen av vad vi vill åstadkomma behöver ta några kliv framåt. Hittills har jämställdheten varit en ”kvinnofråga” med satsningar på att rekrytera och behålla flickor och kvinnor inom idrotten. Jämställdhetsfrågan behöver bli mer jämställd och involvera fler män. Annars är risken stor att vi pratar om och inte med ”dom där” andra. Förändringsvägen, tror jag, bygger på att förstärka det progressiva som finns hos män och kvinnor, få fler män mer medvetna om sina privilegier och problemen som detta kan innebära för andra.

Men det är också rimligt att ställa större krav på förbund och distriktsorganisationer. Vi kan inte kräva av en ideell förening att vara jämställd om inte de styrande organisationerna är det. Förändringsarbetet måste med andra ord ta spjärn uppifrån och förstärka det progressiva som finns underifrån.

Allt jämställdhetsarbete pekar i princip ut kategorin ”män” som problemets kärna. Män är överrepresenterade i maktens korridorer, tjänar mer pengar än kvinnor på samma positioner, män utför mindre hushållsarbete, män begår en majoritet av samhällets brott och våldsdåd etcetera, etcetera. Ur ett idrottsperspektiv dominerar män utrymmet på olika sätt (ekonomiskt, medialt, representativt) och utgör, generellt sett, normen för vad som kännetecknar idrotten och en idrottsutövare. Det är något hos dessa ”män” som behöver förändras. Om dessa män är en del av problemet behöver de involveras i lösningen av detsamma, eller?

Mäns hegemoniska makt

När en fördjupar sig i dessa frågor kommer ganska snart insikten att det är svårt att exakt definiera det problematiska som något specifikt eller enbart kopplat till män och manlighet. Alla medborgare är på olika sätt medskapare till att vissa mäns dominans kan upprätthållas. Det kan handla om vad du konsumerar som i slutändan gynnar männen med makt, vad du läser eller lyssnar på, hur du reser, hur du tänker och klär dig. Mäns dominans verkar inte (alltid åtminstone) genom pistolhot utan upprätthålls och fungerar genom relationella och ömsesidiga överenskommelser. Jantelagen kan sägas vara ett uttryck för en sådan reproduktion av arbetar- eller underklassens underordning.

Inom vetenskapen används ofta begreppet ”hegemoni” för att förstå och analysera denna typ av makthierarkier. Det var en italiensk forskare (Antonio Gramsci) som lanserade begreppet när han försökte förstå varför italienska arbetare inte gjorde revolution mot fascistregimen. Om utgångspunkten är istället är kön kan frågan formuleras: Varför gör inte kvinnor uppror mot patriarkatet? Finns det något i vårt sätt att umgås med varandra som avslöjar varför kategorin ”män” ses som svaret på samhällets ojämställdhet? ”Lika barn leka bäst” brukar det ju heta och detta talesätt säger mycket om hur maktens män, och kanske människor generellt, väljer att umgås med och välja varandra. En sådan gemenskap riskerar alltid att bli snäv i sina normer och ideal. När kritiken mot sådana exklusiva gemenskaper växer sig tillräckligt stark brukar minoritetsgrupper inkluderas i syfte att behålla gemenskapens legitimitet. Men om vi utgår från hur en hegemoni fungerar kommer de inkluderade minoritetsgrupperna att inkluderas på ett exkluderande sätt. De tillerkänns inte samma status eller förmåga som normen, det vill säga männen. Och så kan männens maktövertag reproduceras i förnyad skepnad.

Det är därför fokus i ett förändringsarbete måste vara på både individer och strukturer, människorna och de villkor som omgärdar verksamheterna. Och här finns det kanske största dilemmat kopplat till idrottens jämställdhetsintegrering. Inom de flesta idrotter delas deltagare in olika kategorier (t ex kön, funktionalitet etc). Å ena sidan är detta en slags diskriminering som hela tiden kommer att befästa normen om den ”riktiga” idrotten. Å andra sidan uppges skälet till denna uppdelning vara av rättvisa avsikter. Det skulle helt enkelt bli orättvisa förutsättningar om alla människor tävlade samtidigt tillsammans. Det är med andra ord flera saker som parallellt bidrar till att upprätthålla och bekräfta vissa mäns verksamhet som norm i samhället och i idrotten (regler, traditioner, ekonomi). Vissa idrotter ser bortom könet (ridsport, segling, bilsport) men inom andra blir det mer eller mindre moralpanik om könsgränsdragningen överskrids. Jag anser att barnidrotten bör gå i bräschen för att låta alla barn träna, leka och idrotta tillsammans.

Några avslutande ord

Att synliggöra mäns nyanser och inte generalisera är viktigt. Det vill säga, vi pratar om män och manligheter i plural. Därmed också sagt att män inte äger en enda manlighet. Män, eller snarare människor, är mer komplexa än så. Ibland fightas mannen i en boxningsring, i nästa ögonblick sitter samma man på en hästrygg för att ett par timmar senare värma välling och gosa med sina barn. ”Män” och ”manligheter” är något både motsägelsefullt och komplext. Detta är viktigt att komma ihåg när vi vill förändra normer och manlighetsideal. Ändå talar statistiken sitt tydliga  språk: det är något med vissa män och deras manlighet som skapar problem när vi vill realisera ett jämställt och rättvist samhälle. Här måste idrottsrörelsen, tillsammans med andra samhällsaktörer, arbeta mer progressivt på både strukturell och individuell nivå om inte idrotten ska bli ett monument över ojämställdhet och orättvisa.

//Daniel Alsarve

Talang eller tidig mognad

Magnus Kilger forskare vid barn och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. Han har tidigare arbetat som gymnasielärare och på Bosöns idrottsfolkhögskola med tränar- och ledarutveckling inom idrotten. Hans forskning handlar om talang och urval inom idrotten, med utgångspunkt i barn och ungdomarnas egna berättelser. Hans doktorsavhandlingen, Talking talent: Narratives of youth sports selection, kom ut i mars 2017.

___________________________________________________________________________

Samhället är idag fyllt med berättelser om lovande unga talanger och deras väg till framgång och berömmelse.

Det handlar om allt från unga idoler som ska utvecklas till professionella artister, särskilt begåvade barn i skolan eller näringslivstalanger i företagens traineeprogram. Inte minst inom idrotten verkar det finnas ett närmast oändligt intresse för att identifiera och förädla unga talanger till vuxna elitidrottare. Samtidigt pågår en debatt om urval inom idrotten, om utslagning och svårigheten med att hitta ”sann” talang i unga åldrar. Det är inte enbart problemen med träffsäkerheten som har påtalats, utan också moraliska aspekt av att välja ut ett fåtal och ge dessa särskilt goda förutsättningar. För att göra detta behöver idrottsföreningar och förbund legitimera sitt urval både inför de som deltar i verksamheten och i relation till det statliga uppdraget om öppenhet och allas rätt att delta.

Men vad innebär egentligen begreppet talang och kan specifika förmågor hos barn och ungdomar identifieras t.ex. genom observation eller intervjuer i syfte att hitta ”vinnarskallar”? Dessutom, vad säger egentligen dessa förmågor hos barn, om deras förmågor som vuxna? Jag och många med mig har skrivit en del förut i ämnet och nöjer mig med att konstatera att huruvida det finns tillförlitliga metoder att identifiera de särskilt lovande är ett omdebatterat område. Ett antal grundläggande antaganden måste ändå accepteras om urval ska göras. Först och främst, måste antagandet om att det inom en grupp av unga spelare, kan det finnas individer som är särskilt lämpade för att bli vuxna elitidrottare.

Låt oss säga att detta antagande innebär att det finns talanger. Det andra antagandet innebär att dessa talanger kan identifieras i unga år genom t.ex. att observera träningar och matcher. Detta antagande innebär att talang kan upptäckas och det blir därmed en fråga om vilka beteenden och handlingar som blir indikatorer på talang. Ofta betonas det att talang inte enbart är förmågor t.ex. på fotbollsplanen eller på hästryggen, utan att detta också innefattar personlighet, attityder eller lärandehastighet. Därför blir det intressant att studera hur föreningar och förbund försöker identifiera dessa förmågor via provträningar, uttagningsläger, i personliga samtal och genom olika psykologiska tester. Slutligen förutsätter urval ett etiskt och moraliskt accepterande av att vissa individer ska ges rätt till särskilt gynnsamma förutsättningar.

Allt detta är i grunden idrottspolitiska ställningstaganden som är centrala för hur barn och ungdomsidrotten kommer att bedrivas, men också för den svenska idrottsmodellen. Om urval av särskilt lovande idrottsbarn (eller ungdomar) ska göras behöver denna selektering legitimeras och detta får direkta konsekvenser för barnens idrottsliga vardag.

//Magnus Kilger

Ska idrottande tjejers fokus ligga på deras utseende

 

Amanda Oxell
Grundare Annonsrådet
– för ett bättre klimat i sociala medier! För att synliggöra och anmäla sexistisk annonsering och sexistiskt innehåll i sociala medier.
Sociala medie-strateg Maxus Communications

_________________________________________________________________________________

Senast förra veckan såg jag en annons för träningskläder på Facebook. På bilden stod en ung tjej, iklädd tajta träningsbyxor och en liten sport-BH. Fokus i bild låg på rumpa och urringning, hon poserade nästan lite lojt, halvt vänd mot kameran. Modellen porträtterades i ett ökenlandskap, totalt stylad och sminkad och utan minsta svettdroppe på kroppen. Ingen form av ansträngning relaterat till sport på bilden.

Det slog mig att såhär skulle aldrig träningskläder för män säljas. Vem skulle placera en ung kille, mitt i en öken, poserande med fokus på rumpa och bröst för att sälja kläder som är till för att tränas i? Han hade istället avbildats på gymmet, i rörelse, med fokus på styrka och kapacitet. Man hade framhävt att han var duktig på sin sport och att kläderna bidrog till detta.

För flera månader sedan startade jag Facebook-gruppen Annonsrådet. Idag är vi över 7500 tjejer som engagerar oss i att anmäla sexistiska reklamkampanjer till Facebooks support, för att få dem nedtagna. Annonserna som tillhörde  företaget togs upp i gruppen, och anmälningarna började ramla in.

Jag kontaktade företaget i fråga och konfronterade dem med synpunkterna från Annonsrådets medlemmar. Till svar fick jag att ”vi använder bilder som våra kunder skickar in till oss” och att de tyckte att det var något konstigt med modeller för träningskläder som ger unga tjejer intrycket att de måste vara sexiga och snygga när de sportar. De ville alltså inte ta bort några bilder och hade inga planer på att sluta porträttera kvinnor på ett sexistiskt sätt.

Här är problemet. Sådana här företag lever och frodas på sociala medier. Där man som förälder eller vuxen har svårt att få insyn i vad ungdomar eller barn exponeras för. Men vi får inte låta de här företagen, som på bekostnad av unga tjejers glädje till sport och träning, vill sälja sina produkter och tjäna pengar.

När tjejer sportar ska inte fokus ligga på deras utseende, fokus ska ligga på glädje och prestation.

Gå med i Annonsrådet och hjälp oss att göra skillnad idag. Desto fler medlemmar vi är, desto större press kan vi sätta på företag som använder förlegade könsstereotyper i sin marknadsföring.

//Amanda Oxell

Kan en förening vara öppen för alla och sakna geografisk punkt

Jakob Olars, jobbar som sjuksköterska sedan 8 år tillbaks och har ett brinnande intresse för långdistanslöpning. Han är ordförande och en av grundarna till LK Gränslöst.

Löparklubben som startade i slutet av 2015 och sedan successivt växt sig större består idag av ca 60 vuxna medlemmar fördelade på 22 orter från Malmberget i norr till Lund i söder.

______________________________________________________________________

Gränslöst, men även kravlöst. Kan en förening vara öppen för alla och sakna geografisk punkt?

 

LK Gränslöst startas
När vi skulle starta upp LK Gränslöst så såg jag initialt till att kolla intresset bland vänner/bekanta. Hade intresset inte funnits där i början så tror jag inte att LK Gränslöst funnit idag. Jag tror att det är viktigt att ha en grund att bygga vidare på och för oss har det dessutom gått smidigt då vi varit många som brunnit för löpning. Dessutom har flera haft kunskaper och talanger som kommit väl till pass vid uppstarten.

Gränslöst, men även kravlöst
Men hur har vi då gjort för att lyckas växa och att på en relativ kort tidsperiod bli en så utbredd och etablerad förening med medlemmar fördelade över hela Sverige? Många har såklart kommit till via personliga kontakter med redan befintliga medlemmar. Blir väl automatiskt så att om man är involverad i någonting man tycker är bra så blir man en god ambassadör, pratar om det och sprider det på så vis till sin omgivning och hittar då folk med liknande intressen som vill vara med. Men jag vill även tro att vi lyckats växa eftersom vi just valt att vara en öppen gränslös förening (vilket även klubbens namn pålyser) men också för att vi är aktiva och syns i nya sammanhang som exempelvis sociala medier.

Jag är övertygad om att en förening som är aktiv och attraktiv har mycket gratis i sin medlemsvärvning och att mottot ”vi finns, vi syns och vi hörs” kan vara det enklaste sätet att rekrytera nya medlemmar. Som nystartad förening i dagens samhälle ska man vara lättillgänglig på flera olika arenor och finnas på ställen vi besöker i vårt vardagliga liv. Om man är man öppen som förening och visar tydligt att alla är välkomna utan några motkrav så kommer fler att bli intresserade att gå med. Har man bara ett gäng som är villig och brinner för föreningen så brukar de nödvändiga uppgifterna lösa sig, och oftast brukar då fler erbjuda sig att hjälpa till, vilket är lättare om man får välja det själv utan att bli tvingad till det.

Sveriges föreningsliv är unikt i sitt slag.
Överallt i vårt avlånga land finns det föreningar och organisationer som samlar människor med gemensamma intressen under organiserade former. Detta är någonting som vi ska vara rädda om och aktivt arbeta för att bevara. Men då anser jag också att föreningslivet måste utvecklas tillsammans med det övriga samhället. Dagens samhälle ser inte ut som det gjorde för 100 år sedan medan föreningslivet i mångt och mycket är relativt oförändrat.
Detta är kanske det Svenska föreningslivets största utmaning då man de senaste åren har läst om ett minskande engagemang och om ett föreningsliv i kris som har svårt att locka nya, framförallt unga medlemmar. Detta samtidigt som det traditionella föreningslivet utmanas till viss del av olika former av digitala rörelser och gemenskaper på internet. Då är frågan hur gör vi föreningslivet attraktivt och meningsfullt igen? Hur får vi en löparklubb att bli så intressant och attraktiv att människor blir intresserade och blir medlemmar i ett samhälle som präglas av individualism och tidsbrist? Jag tror att svaret är en kravlös, inkluderande och lättillgänglig tillhörighet.

Längesedan konditionsidrott var så populärt i Sverige
Här upplever jag att LK Gränslöst ligger helt rätt i tiden och anser inte att en föreningsgemenskap måste begränsas av en geografisk tillhörighet så som de flesta föreningar har sett ut historiskt. Genom att erbjuda en gränslös föreningssamhörighet så exkluderar vi ingen utan alla har möjlighet att bli medlemmar i föreningen oavsett var man är bosatt, vilken ålder eller ambitionsnivå man har – alla får vara med och alla är välkomna i gemenskapen. Detta är ett tankesätt kring föreningsliv som känns nytänkande, spännande och attraktivt. Jag tror att detta är ett tänk kring föreningsliv som kommer att bli allt vanligare i framtiden och som många upplever som lockande och intressant.

Det finns otroligt många människor som idag motionerar och håller igång. Det var längesedan konditionsidrott var så populärt i Sverige som det är idag. Trots detta så står majoriteten av dessa motionsutövare utanför en förening. Detta är synd då man oftast går miste om en härlig gemenskap med folk som delar ens intresse. Att man väljer att stå utanför föreningslivet tror jag dels beror på att man förknippar det med en massa ansvar och krav på saker man måste göra och prestera för att få vara med. Har man då fullt upp med annat i livet så blir man då skrämd att lägga på sig mer saker i sitt redan fullspäckade livsschema. Exempel på detta kan vara träningstider som ska passas in i ett redan fullspäckat veckoschema, lotter eller annat ska säljas, att man förväntas ställa upp och vara funktionär vid föreningens arrangemang, delta i tävlingar, ta på sig olika ansvarsområden, ha olika uppdrag som exempelvis i föreningens styrelse etc. Jag tror att detta gör att färre i dag drivs av att vara medlemmar i en förening. Man vill gärna delta i verksamheten, men man vill ha ett mer spontant och flexibelt engagemang som man själv kan styra över.

Här anser jag att vi har en viss fördel i och med att vi inte några lokaler eller områden att se över och sköta som flera andra föreningar. Detta innebär även att vi inte har stora kostnader som vi måste finansiera med höga medlemsavgifter utan vi har medvetet försökt hålla nere våra medlemsavgifter för att alla ska ha råd att vara med. Vi anser inte att medlemsavgiften ska bekosta annat än kostnader som är måsten för föreningen. Dock får man istället stå för anmälningsavgifter och dylikt själv i samband tävlingar.

Resultat och prestationer ska inte vara det primära målet med föreningsgemenskapen

Många tror och upplever att de måste prestera och vara på en viss nivå för att ”platsa” i en förening. Detta är oftast helt fel då de flesta föreningarna inte har några som helst nivåkrav för att vara medlem, men hur ska man visa att så faktiskt är fallet? Vi i LK Gränslöst vill medverka till att möjliggöra löpning och föreningsliv för alla. Det viktigaste i LK Gränslöst är gemenskap och löparglädje. Visst gläds vi när våra medlemmar lyckas prestera goda resultat, men det primära målet är inte att synas högt upp i resultatlistor utan att samlas kring det gemensamma intresset som löpning är och sprida löparglädje.

I det här sammanhanget tror jag att det är viktigt att som förening visa på och lyfta fram olika medlemmar och genom det visa på föreningens bredd, så att folk utanför inte bara ser de som presterar resultat på elitnivå, utan även de medlemmar som kämpar med egna mål. Detta är något vi i LK Gränslöst arbetar mycket med och som vi likt många andra föreningar har en bra bit kvar att jobba med. Men vi arbetar aktivt med att synliggöra bredden i vår förening eftersom det är grundfundamentet i vår förening och det är någonting som vi är stolta över och vill värna om. En konkret sak som vi har är att lyfta fram olika personer varje månad i ”månadens medlem” via vår hemsida och våra sociala medier.

Famtida utmaningar
Jag menar verkligen inte att vi som förening på något sätt är felfritt utan vi har saker att jobba på och där vi kan utvecklas, t.ex. hur vi ska få de medlemmar som inte känner någon i föreningen att ändå känna att de är en del av gemenskapen samt hur vi som förening kan bli bättre när det gäller integration. Hur ska vi få människor från andra kulturer att våga söka sig till våran förening och bli en del av vår gemenskap. För jag hoppas och tror att vi ska få växa både till antal och gemenskap med tiden.

//Jakob Olars
LK Gränslöst