Kan en förening vara öppen för alla och sakna geografisk punkt

Jakob Olars, jobbar som sjuksköterska sedan 8 år tillbaks och har ett brinnande intresse för långdistanslöpning. Han är ordförande och en av grundarna till LK Gränslöst.

Löparklubben som startade i slutet av 2015 och sedan successivt växt sig större består idag av ca 60 vuxna medlemmar fördelade på 22 orter från Malmberget i norr till Lund i söder.

______________________________________________________________________

Gränslöst, men även kravlöst. Kan en förening vara öppen för alla och sakna geografisk punkt?

 

LK Gränslöst startas
När vi skulle starta upp LK Gränslöst så såg jag initialt till att kolla intresset bland vänner/bekanta. Hade intresset inte funnits där i början så tror jag inte att LK Gränslöst funnit idag. Jag tror att det är viktigt att ha en grund att bygga vidare på och för oss har det dessutom gått smidigt då vi varit många som brunnit för löpning. Dessutom har flera haft kunskaper och talanger som kommit väl till pass vid uppstarten.

Gränslöst, men även kravlöst
Men hur har vi då gjort för att lyckas växa och att på en relativ kort tidsperiod bli en så utbredd och etablerad förening med medlemmar fördelade över hela Sverige? Många har såklart kommit till via personliga kontakter med redan befintliga medlemmar. Blir väl automatiskt så att om man är involverad i någonting man tycker är bra så blir man en god ambassadör, pratar om det och sprider det på så vis till sin omgivning och hittar då folk med liknande intressen som vill vara med. Men jag vill även tro att vi lyckats växa eftersom vi just valt att vara en öppen gränslös förening (vilket även klubbens namn pålyser) men också för att vi är aktiva och syns i nya sammanhang som exempelvis sociala medier.

Jag är övertygad om att en förening som är aktiv och attraktiv har mycket gratis i sin medlemsvärvning och att mottot ”vi finns, vi syns och vi hörs” kan vara det enklaste sätet att rekrytera nya medlemmar. Som nystartad förening i dagens samhälle ska man vara lättillgänglig på flera olika arenor och finnas på ställen vi besöker i vårt vardagliga liv. Om man är man öppen som förening och visar tydligt att alla är välkomna utan några motkrav så kommer fler att bli intresserade att gå med. Har man bara ett gäng som är villig och brinner för föreningen så brukar de nödvändiga uppgifterna lösa sig, och oftast brukar då fler erbjuda sig att hjälpa till, vilket är lättare om man får välja det själv utan att bli tvingad till det.

Sveriges föreningsliv är unikt i sitt slag.
Överallt i vårt avlånga land finns det föreningar och organisationer som samlar människor med gemensamma intressen under organiserade former. Detta är någonting som vi ska vara rädda om och aktivt arbeta för att bevara. Men då anser jag också att föreningslivet måste utvecklas tillsammans med det övriga samhället. Dagens samhälle ser inte ut som det gjorde för 100 år sedan medan föreningslivet i mångt och mycket är relativt oförändrat.
Detta är kanske det Svenska föreningslivets största utmaning då man de senaste åren har läst om ett minskande engagemang och om ett föreningsliv i kris som har svårt att locka nya, framförallt unga medlemmar. Detta samtidigt som det traditionella föreningslivet utmanas till viss del av olika former av digitala rörelser och gemenskaper på internet. Då är frågan hur gör vi föreningslivet attraktivt och meningsfullt igen? Hur får vi en löparklubb att bli så intressant och attraktiv att människor blir intresserade och blir medlemmar i ett samhälle som präglas av individualism och tidsbrist? Jag tror att svaret är en kravlös, inkluderande och lättillgänglig tillhörighet.

Längesedan konditionsidrott var så populärt i Sverige
Här upplever jag att LK Gränslöst ligger helt rätt i tiden och anser inte att en föreningsgemenskap måste begränsas av en geografisk tillhörighet så som de flesta föreningar har sett ut historiskt. Genom att erbjuda en gränslös föreningssamhörighet så exkluderar vi ingen utan alla har möjlighet att bli medlemmar i föreningen oavsett var man är bosatt, vilken ålder eller ambitionsnivå man har – alla får vara med och alla är välkomna i gemenskapen. Detta är ett tankesätt kring föreningsliv som känns nytänkande, spännande och attraktivt. Jag tror att detta är ett tänk kring föreningsliv som kommer att bli allt vanligare i framtiden och som många upplever som lockande och intressant.

Det finns otroligt många människor som idag motionerar och håller igång. Det var längesedan konditionsidrott var så populärt i Sverige som det är idag. Trots detta så står majoriteten av dessa motionsutövare utanför en förening. Detta är synd då man oftast går miste om en härlig gemenskap med folk som delar ens intresse. Att man väljer att stå utanför föreningslivet tror jag dels beror på att man förknippar det med en massa ansvar och krav på saker man måste göra och prestera för att få vara med. Har man då fullt upp med annat i livet så blir man då skrämd att lägga på sig mer saker i sitt redan fullspäckade livsschema. Exempel på detta kan vara träningstider som ska passas in i ett redan fullspäckat veckoschema, lotter eller annat ska säljas, att man förväntas ställa upp och vara funktionär vid föreningens arrangemang, delta i tävlingar, ta på sig olika ansvarsområden, ha olika uppdrag som exempelvis i föreningens styrelse etc. Jag tror att detta gör att färre i dag drivs av att vara medlemmar i en förening. Man vill gärna delta i verksamheten, men man vill ha ett mer spontant och flexibelt engagemang som man själv kan styra över.

Här anser jag att vi har en viss fördel i och med att vi inte några lokaler eller områden att se över och sköta som flera andra föreningar. Detta innebär även att vi inte har stora kostnader som vi måste finansiera med höga medlemsavgifter utan vi har medvetet försökt hålla nere våra medlemsavgifter för att alla ska ha råd att vara med. Vi anser inte att medlemsavgiften ska bekosta annat än kostnader som är måsten för föreningen. Dock får man istället stå för anmälningsavgifter och dylikt själv i samband tävlingar.

Resultat och prestationer ska inte vara det primära målet med föreningsgemenskapen

Många tror och upplever att de måste prestera och vara på en viss nivå för att ”platsa” i en förening. Detta är oftast helt fel då de flesta föreningarna inte har några som helst nivåkrav för att vara medlem, men hur ska man visa att så faktiskt är fallet? Vi i LK Gränslöst vill medverka till att möjliggöra löpning och föreningsliv för alla. Det viktigaste i LK Gränslöst är gemenskap och löparglädje. Visst gläds vi när våra medlemmar lyckas prestera goda resultat, men det primära målet är inte att synas högt upp i resultatlistor utan att samlas kring det gemensamma intresset som löpning är och sprida löparglädje.

I det här sammanhanget tror jag att det är viktigt att som förening visa på och lyfta fram olika medlemmar och genom det visa på föreningens bredd, så att folk utanför inte bara ser de som presterar resultat på elitnivå, utan även de medlemmar som kämpar med egna mål. Detta är något vi i LK Gränslöst arbetar mycket med och som vi likt många andra föreningar har en bra bit kvar att jobba med. Men vi arbetar aktivt med att synliggöra bredden i vår förening eftersom det är grundfundamentet i vår förening och det är någonting som vi är stolta över och vill värna om. En konkret sak som vi har är att lyfta fram olika personer varje månad i ”månadens medlem” via vår hemsida och våra sociala medier.

Famtida utmaningar
Jag menar verkligen inte att vi som förening på något sätt är felfritt utan vi har saker att jobba på och där vi kan utvecklas, t.ex. hur vi ska få de medlemmar som inte känner någon i föreningen att ändå känna att de är en del av gemenskapen samt hur vi som förening kan bli bättre när det gäller integration. Hur ska vi få människor från andra kulturer att våga söka sig till våran förening och bli en del av vår gemenskap. För jag hoppas och tror att vi ska få växa både till antal och gemenskap med tiden.

//Jakob Olars
LK Gränslöst

 

 

NÄR TRIANGELN FLYTTAR IN I REKTANGELN


Anna Iwarsson
Ordförande Svenska Gymnastikförbundet
ledamot i:
Riksidrottsstyrelsen/Förbundsstyrelsen SISU och Stockholmsidrottens styrelse

Fotograf: Izabelle Nordfjell
______________________________________________________________________

Svensk idrott är på en utvecklingsresa med målbilden att bli en idrottsrörelse för så många som möjligt, så länge som möjligt. I ditt unika uppdrag har du möjlighet att bidra till detta. På så sätt kommer vi lyckas gemensamt. Det stora sker nämligen i detta lilla, i varje möte med dina föreningskompisar och med dem som framöver kommer att upptäcka hur kul och utvecklande det är att träna och tävla.

Vi vill inkludera fler. Men för att lyckas behöver vi också förstå hur olika svenska folket ser på att träna och tävla. De bakomliggande drivkrafterna varierar och motiven är många. Så här kan man dela upp svenska folkets synsätt på träning och tävling:

TRÄNING SOM LIVSSTIL
De allra flesta som är engagerade i en idrottsförening har träning som sin livsstil och kan inte tänka sig ett liv utan ”sin idrott”. Att träna är något helt naturligt och ses inte som att det tar tid från annat. Man prioriterar det för att må bra. Många tycker om att tävla mot andra, andra gör det inte eller nöjer sig med att få tävla mot sig själv. Barn till föräldrar som har en aktiv livsstil kommer med största sannolikhet att ha en aktiv livsstil som vuxna.

ELITEN
Den svenska eliten har träning, tävling och prestation som sitt yrke eller delar av sitt yrke. Kroppen och knoppen är ett redskap för att uppnå sitt individuella eller lagets fastställda mål och själva resan innehåller ett flertal delmål. Livet är anpassat efter att bygga och utveckla en fysiskt och mentalt stark kropp som ska kunna prestera på topp när det väl gäller.

SKULLE VLJA TRÄNA, MEN INTE JUST NU
Den vanligaste orsaken till att man inte tränar är upplevelsen av brist på tid. Samtidigt inspireras många av olika bloggare eller böcker som berättar om hur man kan träna, äta och leva för att må bra. Skulle vilja-gruppen läser magasinen, tittar på hälsoprogrammen, kollar på barnens matcher och elitens tävlingar, är trogen ”sitt lag” och pratar gärna med vänner om att träna. ”Inte nu, men sen”. Längtan finns men yttre faktorer gör att man inte upplever att man kan, orkar eller har tid. Andra upplever att det räcker med att titta på idrott för att känna sig som en som har en aktiv livsstil.

DE INAKTIVA
De helt inaktiva kan inte tänka sig att träna eftersom de inte ser nyttan med det. Troligen har de inte vuxit upp med att idrotta, träna eller röra på sig eller att de vid något skeende i livet slutat träna som en direkt motreaktion till en dålig förebild i skolan eller i hemmiljön. De inaktiva upplever det motbjudande att anstränga sig, särskilt tillsammans med andra. Gratis prova-på-erbjudanden eller gemensamma träningsaktiviteter på jobbet är helt ointressant. Idag befinner sig över en miljon svenskar i denna grupp.

ELITMOTIONÄRERNA
Elitmotionärerna är oftast i åldern 30-50 år och är en målgrupp som vill träna, äta och sova som en elitidrottare. Ett konkret mål är uppsatt och den stora träningsmängden är strukturerat upplagd. Många upplever att det är just själva strukturen kring träningen som bidrar till en bättre helhet för resten av livspusslet. För att kunna ligga på den träningsnivå som krävs behöver det finnas en struktur för att äta, sova, arbeta, familjeliv etc. Inom detta ramverk infinner sig en känsla av frihet. Ofta kopplar man elitmotionärerna till maraton, klassikern eller triathlon men målgruppen finns inom alla idrotter.

Fundera gärna på vem och vilka ni attraherar i din förening och vilka normer ni behöver förändra eller utveckla för att kunna inkludera fler. Det handlar om ledarskapskulturen, sättet att kommunicera och förmågan att bredda sina aktiviteter och erbjudanden. Det handlar inte i första hand om att sluta med det ena eller andra, utan snarare om förmågan att lägga till något bra. Det handlar om att låta triangeln flytta in i rektangeln.

//Anna Iwarsson

Mer gnissel i orkestern!

Johan Norberg, professor
Ämnesföreträdare Idrottsvetenskap,
Malmö högskola
Utredare, Centrum för idrottsforskning

______________________________________________________________________________________________

Under de senaste åren har ”inkludering” blivit ett central ämne i svensk idrottspolitik. Begreppet syftar på principen att idrottsrörelsens verksamhet ska vara öppen och välkomna alla oavsett bakgrund, förutsättningar och ambitionsnivåer.

Att denna tillsynes självklara princip diskuteras beror framförallt på en ökad medvetenhet om att aspekter som inkludering och delaktighet är viktiga om idrottsrörelsen ska lyckas knyta till sig nya ungdomsgrupper – och samtidigt förmå de som redan är medlemmar att stanna kvar längre upp i åldrarna.

Principen om en inkluderande idrott kan på så sätt framstå som självklar – men jag vill trots detta påstå att inkludering är allt annat än enkelt. Jag vågar t o m påstå att det är en av idrottsrörelsens sämre grenar. Problemet är nämligen att idrotten i många avseenden är väldigt selekterande. I nästan alla sammanhang delar vi upp våra medlemmar efter kön, ålder och kunskapsnivå. Detta sker på lokal föreningsnivå i form av skilda lag och träningsgrupper och det gäller även på förbundsnivå i form av idrottsliga regelverk som fastslår vilka principer som ska gälla i tävlingssammanhang. Även om de allra flesta av oss således är försvarare av idén om att alla ska få vara med i idrotten och delta utifrån sina egna förutsättningar så är det i praktiken få klubbar eller idrotter som är beredda att bryta eller ifrågasätta dessa djupt rotade uppdelningslogiker.

Ett tydligt exempel på denna problematik kan hämtas från den pågående satsningen inom idrottsrörelsen att aktivera och integrerar nyanlända. Jag har mött många föreningar som gör fantastiska insatser på detta område. De drivs av ett stort engagemang som helt och fullt bygger på ideal om inkludering och delaktighet. Men jag har också sett många exempel på svårigheten att upprätthålla dessa ideal i praktiken.

Problem uppstår nämligen när föreningarna först erbjuder olika former av ”prova på”-aktiviteter för att välkomna nyanlända – men sedan får svårt att inlemma de ungdomar som vill fortsätta om de inte är tillräckligt duktiga. Eller som en fotbollstränare i nordöstra Skåne förklarade saken:

”Om vi har en skolorkester som har tränat tillsammans i sju-åtta år och så kommer det en som aldrig har spelat trumpet och säger ’Hej jag vill spela trumpet här’. Det blir inte särskilt vackert att lyssna på kan man säga.”

Det är lätt att förstå hur denna tränare tänker: att det blir svårare för laget att vinna matcher när oerfarna tillåts delta. Kanske är risken även att de andra spelarna i laget blir frustrerade om nybörjare ges speltid? Men vem har sagt att inkludering alltid ska vara enkelt? Och vem har sagt att en skolorkesters främsta uppgift är att spela väl? Kanske finns det andra värden som är viktigare, såsom att unga får en chans att komma samman, ha roligt och göra sitt bästa oavsett tidigare erfarenheter? Mitt råd till fotbollstränaren ovan är därför att se lite gnissel i orkestern som något positivt. Det är ett bevis på man har en verksamhet som är inkluderande på riktigt.

//Johan Norberg

 

 

Fotboll stärker tjejers rättigheter och möjligheter

Futebol dá força är en internationell organisation som genom fotboll stärker tjejers rättigheter och möjligheter, samtidigt som de förändrar strukturer och attityder i samhället som idag begränsar tjejer från att nå sin fulla potential utanför fotbollsplanen.
Futebol dá força (FDF) betyder ’fotboll ger styrka’,  grundades 2012 i Mocambique. Finns i Sverige där de utbildar och handleder ledare så att de kan skapa trygga mötesplatser för tjejer på fotbollsplanen där de kan växa och hitta sin rätta väg i livet. FDF tilldelades priset Årets Peppare på Idrottsgalan tidigare i år av Prins Daniel för sitt arbete med att tillgängliggöra idrott för tjejer och därmed stärka deras fysiska och psykiska hälsa.
Bild: Bella Frank
__________________________________________________________________

En vanlig förutfattad mening inom fotbollen är att tjejer ”tappar intresset för fotboll” när de kommer upp i tonåren då många slutar att spela. Kanske är det föreningarna som tappar intresset för tjejerna och deras behov.

De flesta barn och ungdomar i Sverige kommer i kontakt med det världsunika, svenska föreningslivet under sin uppväxt. Samtidigt blir allt fler barn stillasittande utan att idrotta på sin fritid, och de som faktiskt idrottar specialiserar sig ofta på en idrott i tidig ålder som de slutar med i tonåren. Fotboll har flest utövare bland elva- och tolv-åringar, och därefter avtar intresset succesivt. I nuläget är det allt eller inget.

Du behöver börja spela fotboll när du är fem-sex år, träna tre gånger i veckan och spela match – eller så får du välja att sluta i en viss ålder. Satsa eller sluta. Samtidigt finns det otroligt många barn och ungdomar som inte börjar med föreningsidrott i ung ålder som känner att det är för sent att börja spela fotboll när de är 10-12 år om alla andra i laget började som femåringar. De känner helt enkelt inte att de platsar eller är tillräckligt bra för att få vara med, även om Riksidrottsförbundets policydokument Idrotten Vill talar om alla barns lika värde och rätt att vara med.

Det svenska föreningslivet är fantastiskt samtidigt som vi står inför en rad utmaningar för att kunna inkludera alla de barn och unga som vill vara med och spela även om de inte började i rätt ålder, bodde i rätt bostadsområde eller hade föräldrar som kunde skjutsa till träning och match. Föreningslivet har funnits i över hundra år och under de åren har vi haft gott om tid på oss att skapa strukturer för vem som kan och får (och inte kan eller får) vara en del av föreningslivet. Det är dags att se över hur föreningslivets strukturer ser ut – och vad de gynnar!

Utmaningarna vi står inför kan bara mötas med ledarskap. Vi behöver ledare som är utbildade och som tänker normkreativt. Vi behöver ledare som öppnar upp för olika alternativ och möjligheter. En vanlig förutfattad mening inom fotbollen är att tjejer ”tappar intresset för fotboll” när de kommer upp i tonåren då många slutar att spela. Kanske är det föreningarna som tappar intresset för tjejerna och deras behov? Det verkar som om många föreningar glömmer bort att de ska finnas där för tjejerna och istället låter de tränaren köra på som de alltid gjort, utan att stämma av med tjejerna att det är vad de vill. Att erbjuda Futebol Aberto, öppna träningar, för tjejer är ett sätt att göra fotbollsföreningar mer inkluderande. Det är en träning en gång i veckan dit tjejer får komma helt förutsättningslöst oberoende av ålder, förkunskap eller fotbollsutrustning. Tillsammans med våra samarbetsföreningar har vi Futebol Aberto-lag från Piteå i norr till Malmö i söder som lockar hundratals tjejer varje vecka att spela fotboll och spridningen i ålder mellan de olika träningarna varierar från sex till femtioåtta år.

Vanliga kommentarer vi får höra från unga tjejer när de kommer till öppna träningar med ledare i vårt nätverk är ”Det är så kul, jag älskar fotboll men slutade för att det blev en sådan press”, ”Jag älskar fotboll men, jag har aldrig spelat fotboll i ett lag för föreningen här har inga tjejlag”. Så nästa gång ni hör att det är svårt, krångligt och nästintill omöjligt att locka eller behålla tjejer inom fotbollen, så tänk ett varv till. Hur inkluderande är föreningen? När frågade ni senast vad tjejerna själva vill? Eller killarna för den delen? Ofta glömmer vi barnens egna röster.

Vi är helt säkra på att om föreningar valde att arbeta med medskapande, inflytande och delaktighet från barn och unga skulle fotbollssverige se helt annorlunda ut. Fråga era barn och unga hur de mår, vad de tycker är roligt och hur de vill ha det i sin förening. Och det viktigaste av allt, kom ihåg att lyssna och ta deras svar på allvar.

Futebol dá força Sverige
genom Cecilia Andrén Nyström

 

Svemo ett exempel på svensk idrott i takt med framtiden

Håkan Leeman är sedan 5 år ordförande i Svenska Motorcykel- och Snöskoterförbundet, Svemo. Sedan 2015 sitter han också i Riksidrottsstyrelsen och SISU Förbundsstyrelse.

Håkan har sedan 1990-talet arbetat med idrott, bl. a i marknadsavdelningen för OS i Lillehammer, som projektledare för Swedish Match Whitbreadprojekt och med strategisk utveckling för diverse förbund och ligor. Idag är han kommunikationsrådgivare till större företag.

________________________________________________________________________________

Det kommer att bli ett spännande Riksidrottsmöte i Karlstad i maj! Hur kommer idrotten att resonera när den strategiska planen 2025 ska brytas ner i verksamhetsplaner och i ett antal utvecklingsresor? Kommer vi att få kvotering i förbunden? Hur kan SOK och RF samverka kring elitutveckling?

Som ordförande för Svemo är det faktiskt en annan fråga som engagerar mig mest – nämligen frågan om vad idrott egentligen är och i förlängningen hur ett framtida RF ska se ut. Idag har RF 71 specialidrottsförbund av skiftande storlek – från den stora fotbollen till andra som kämpar med att leva upp till kravet på minst 1 500 medlemmar och 25 föreningar. Nio förbund har denna gång skickat in en ansökan om medlemskap i RF. Samtliga dessa nio anser att de lever upp till RF:s krav på medlemskap – nämligen att de utövar idrott.

Svemo är egentligen lite av ett RF i miniatyr. Vi organiserar i runda slängar 25 olika idrotter fördelat på 8 sektioner. Det finns egentligen väldigt få likheter mellan våra grenar förutom att redskapet är en motorcykel (eller snöskoter). Däremot delar våra sporter många externa utmaningar och möjligheter. Vi arbetar gemensamt med frågor som säkerhet och miljö, digital utveckling, gemensamma utbildningsplattformar, etc. I samtliga övergripande frågor vinner våra grenar och idrotter på att vi är en samlad rörelse som i kraft av sin storlek och ekonomi kan driva utvecklingen mer effektivt.

Det ger oss också möjligheter att utveckla och utvecklas när nya möjligheter dyker upp. Vi har till exempel en stor öppenhet för nya idrotter, vi är på väg att lansera en egen TV-kanal (digitalt) för MC-idrott och vi har ett ömsesidigt medlemskap med Sveriges Motorcyklister (SMC). SMC är vad man tidigare kallat ”gatåkare”, men vi tror tillsammans med SMC att gränserna mellan att åka hoj på gatan och på en tävlingsanläggning är på väg att suddas ut. Det skapar dessutom möjligheter till nya verksamheter – något som jag vill kalla framtida idrotter. För mig är allt detta exempel på att vi i Svemo både lever upp till, och jobbar aktivt med, idrott hela livet – kanske svensk idrotts viktigaste strategiska område.

Det paraply av idrotter och verksamheter som Svemo står för är jag mäkta stolt över. Vi visar dagligen att det går att samarbeta mellan olika grenar och att det samarbetet skapar möjligheter och styrka. Jag tror att detta är framtiden för svensk idrottsrörelse. Jag tror att många små idrotter skulle tjäna mer på att samarbeta med liknande idrotter för att i kraft av ökad storlek kunna utveckla verksamheten mer professionellt.

Alltför små förbund saknar förmåga att skapa utveckling vid sidan av den rena idrottsverksamheten. De enskilda förbunden måste i dagens samhälle mer aktivt välkomna nya verksamheter som formas efter moderna människors krav på föreningar, förbund och verksamhet. Det ger möjligheter, men fordrar muskler och storlek för att kunna agera. I alltför små förbund går intäkterna i alltför hög grad till att administrera befintlig verksamhet istället för utveckling. Det gynnar inte långsiktig överlevnad.

Jag hoppas att årets RIM leder till att vi når enighet kring att färre men större Specialidrottsförbund är framtiden. Om vi förändrar RF:s och specialidrottsförbundens egna organisationer, så kommer föreningarna att tjäna på det och bidra till att utvecklingen fortsätter även på lokal nivå. Det kommer dessutom att stärka och tydliggöra våra DF och SISU-distrikt.

Om det inte framkommit tidigare i texten, så är jag alltså för en bredare syn på vad idrott är. Idrott ska innehålla fysisk verksamhet, men den kanske inte behövs i själva utövandet. Jag ser gärna att fler verksamheter får inträde i RF, men först sedan RF och de befintliga SF förändrat sin egen organisation för att bli starkare, modernare och mer utvecklingsbenägna.

//Håkan Leeman

 

Min värld är ett kaos – NPF

Rikard Johansson lever själv med NPF. Han jobbar som IT-ansvarig på Leia företagshotell och som utbildare i KFUM Umeås LEV-projekt.

Vill du läsa mer om LEV? Gör det här >> >>>>>>

________________________________________________________________________

Mitt namn är Rikard Johansson och min värld är ett kaos. Ett hav av information som flyger runt. De flesta kan sortera allt detta, bryta ner det, ignorera, tolka den bild som uppstår och låta intuitionen göra resten i hur de sedan agerar i svar med/mot sin omgivning. Kan du dock inte detta så infinner sig ett kaos utan liknelse.

Alla detaljer står ut lika mycket, är tusentals, lika viktiga och inget är konkret. Det du då har att lita på är din omgivning, en strategi och dig själv. Antingen att omgivningen ser din förvirring, eller att du utrycker den och vet att här kommer jag bli rätt bemött när jag väljer att uttrycka en sårbarhet att inte förstå. Eller snarar att inte veta. För allt går att förklara och därmed förstå. Speciellt idrott.

Här är en situation där du redan från början, har tydliga regler för vad som får göras och inte. Linjer är uppdragna. Rollerna är satta. Det måste givetvis förmedlas men du kan med andra ord som individ vara helt fokuserad på att tolka den lilla värld som nu är idrottsplanen. Det lilla oförutsägbara som finns mellan två linjer. Det var här jag fick skina. Jag vet nu att min hjärna går i ett långsammare tempo generellt sett och behöver en tydligare vardag än vad som generiskt erbjuds, men på planen var jag snabbare, starkare och intelligentare. Som målvakt i handboll, var det nu ovärderligt att se detaljerna i allt som hände.

Styrkor och svagheter framträdde hos mina med- och motspelare när jag lärde mig deras kroppsspråk och rörelser över planen. Jag fick äntligen känna mig i kontroll, mitt sinne fick slappna av och ett liv som till vardags kändes som jag inte ville fortsätta leva var nu så optimalt som jag behövde för att erövra mina rädslor och destruktiva sätt att se på mig själv. Den insikten har jag nu med mig på alla planer.

Det var en plan, men efter träningen eller tävlingen var klar så rörde jag mig nu in i ett annat territorium, en annan plan, den sociala. Det var här det blev extra svårt, för här finns det som sagt inga uppenbarligt tydliga regler, roller eller linjer. Som jag sa dock, allt går att förklara och därmed förstå. Då hade jag inte kunskapen som jag nu har om mig själv, så jag räknade med att min omgivning skulle plocka upp där min förvirring startade, men vare sig det var brist på kunskap eller engagemang så vet jag nu att det finns verktyg som individ och för er som finns runt i kring den med NPF, det vi på KFUM Umeås LEV-projekt kallar supporter, att inte stanna i landet ingenstans, utan utvecklas.

Att kunna brygga upplevelsen mellan de olika planerna. Föreningsliv erbjuder som ni ser en ovärderlig och unik plattform av båda världarna. Båda världarna är dock inte självklara vart än du lägger ansvaret, individ eller supporter. Så här finns det rum att växa. Så genom att båda kanalerna ger vägen till utbildning om sig själv och omgivning på dess respektive sätt så finns det oanade möjligheter.

Det vi på KFUM Umeå via LEV-projektet nu utvecklar är en konkret modell för att tolka det dolda och kaosartade i världen. Så här långt på ett drygt halvår så ser vi individer som gått från att knappt kunna säga något till varandra till att ta plats, sätta mål, följa sin vilja, sina drömmar. Aktivt söka social kontakt med andra och påverka sin omgivning. Allt för att de nu ser linjerna som de inte såg förut. För att fortsätta denna utveckling så behöver de fler planer att testa allt de lärt sig och det är där föreningar och idrottsplanen kommer in i dess unika läge.

Så vad handlar det om? Igenkänning. Det är oftast A och O för de individer med NPF och går det att erbjuda genom ett homogent konkret tänkande kring hur vi presenterar verkligheten för dem på och utanför planen så finns det ingen plan/rum som dessa individer inte kan tackla. Mitt namn är Rikard Johansson och min värld är ett kaos men nu kan jag bryta ner det i konkreta delar och tackla allt, på ett schysst sätt.

//Rikard Johansson

Vad är problemet med jämställdhet inom idrotten?

 

Sophie Linghag är ekonomie doktor och s.k. Flexit-forskare med ett 3-årigt forskningsanslag från Riksbankens Jubileumsfond för att studera
jämställdhetsarbetets förutsättningar i ideella organisationer.

Sophie är knuten till Ersta Sköndal Bräcke högskola och arbetar som in-house forskare vid Svenska Golfförbundet där hon följer och medverkar i förändringsinitiativet Vision 50/50.
________________________________________________________________________

-Du pratar om fel saker, tycker jag. Jag skulle vilja ha reda på varför flickor inte vill träna och spela golf? Det är helt obegripligt. En gåta. Jag förstår inte. Det hade jag velat höra mer om! Varför pratar du inte om det – om varför flickorna inte vill?

En engagerad juniortränare kommer fram efter att jag avslutat ett föredrag på temat Genus och idrott på en konferens. I det här fallet handlade det om golf, men frågan är bekant och det hade lika gärna kunnat vara en tränare i tennis, brottning eller någon annan idrott, där män och pojkar är i majoritet och som uttryckt samma förbryllelse över problemet med flickorna.

Tränaren berättar om hur han under lång tid har utvecklat sin träningsverksamhet med juniorerna. Det är hårda och tuffa träningspass som nu visat sig ge goda resultat. Och flickorna som deltar är minst lika bra som pojkarna, ibland bättre. Men flickorna är få. Så varför vill inte flickorna?

Okej. Vi tar det igen.

Synen på problemet ger olika lösningar
Inte sällan talar vi om olika saker när vi pratar om ojämställdhet. Handlar det främst om representation och en ojämn fördelning av flickor och pojkar? Eller handlar det om problem i organisationen, en exkluderande kultur i föreningen, om jargongen och vilka som trivs där? Fördelning av pengar och andra resurser? Eller handlar det om något annat? När vi är otydliga med vad vi menar, döljs att jämställdhet fylls med olika innehåll av olika människor i ett visst sammanhang. Ofta handlar talet om jämställdhet om ”flickor” och där flickor betraktas som en homogen grupp som har ”samma vilja” eller ”samma intressen”. Medan pojkar och deras beteenden blir osynliga och inte problematiseras. Pojkarna blir självklara och tas för givet. Och medan flickor ofta framställs som ”problem” i relation till jämställdhet görs pojkar samtidigt till ”normala”.

Hur ett problem definieras, avgör vad som uppmärksammas. Det är betydelsefullt att ha klart för sig vad som utesluts eller lämnas outtalat när problem i relation till jämställdhet definieras.

I två föreningar beskrevs samma fenomen, nämligen en skev könsfördelning bland juniorerna där nästan 80 procent var pojkar och 20 procent flickor. I den ena föreningen betraktades problemet vara att flickorna inte ville utöva idrotten, framförallt mot bakgrund av det var så få flickor och att idrotten förknippades med pojkar och män. För att förändra situationen skapades träningsgrupper för enbart flickor och det anställdes en kvinna som tränare. Tanken var att stimulera till en roligare idrottsupplevelse för flickorna där de kunde ”ta för sig” på egna villkor. På sikt var förhoppningen att det skulle leda till att flickorna stannade kvar i föreningen och att snedfördelningen justerades.

Även i den andra föreningen ställdes frågor kring hur man skulle få fler flickor till föreningen. Första tanken var att införa riktade satsningar med särskilda flickgrupper. Sedan började man fråga sig vilka de bakomliggande problemen var som gjorde att pojkar och flickor sökte sig till föreningen i så olika utsträckning. Hur upplevdes kulturen? Hur lät jargongen? Och hur var idrottslokalerna utformade? Vilka trivdes att vara där? Tränarna uppfattade att det ibland kunde bli ”rörigt” och att det förekom ”skojbråk” som barnen benämnde det. Förändringar inriktades på kulturen och på att skapa en inkluderande och ”vänlig” atmosfär. Man skapade en slogan som förmedlade vänlighet mot varandra. I all verksamhet betonades att ”alla är olika, alla är lika”. Det infördes nolltolerans mot skojbråk för att skapa en trygg miljö. På sikt var förhoppningen att könsnormer inom idrotten skulle vidgas och förändras och att idrotten skulle intressera fler, flickor och pojkar i samma utsträckning.

Sättet som problemet definierades fick betydelse för vem som ansågs vara bärare av problemet. I den första föreningen lades problemet i flickornas uppfattningar. Det innebar krav på att förändra flickors beteende. I den andra föreningen ansågs bakomliggande orsaker, kulturen, jargong, trivsel och normer kopplat till bråk och otrygghet spela roll. Det ställde krav på alla i föreningen att förändras.

En balansgång på slak lina
I praktiken är det ofta knepigt att navigera mellan de olika strategierna som exemplen med de två föreningarna visar. Att som i den första föreningen med flicksatsningar förmedla att ”flickor kan”, kan riskera att samtidigt säga att det inte är självklart att flickor kan och att flickor behöver ”särskild hjälp”. Normer om kön riskerar att bli ännu tydligare och befästas istället för att vidgas och förändras. Skillnader betonas och maktfrågor undviks. Flickor bjuds in att delta men den ordinarie verksamheten förblir oförändrad.

Men riktade satsningar till flickor kan även ses som en fruktbar väg fram för att hantera en minoritetsproblematik. Att skapa sammanhang där minoriteten får vara majoritet skapar förutsättningar för avvikaren att vara norm. Även flickor får känna normens privilegium i att få definiera sin idrottsutövning och att vara självklar, ”rätt” och att få vara en individ med unika förmågor (och slippa reduceras till kategori). Att tillmäta kön betydelse, genom riktade satsningar i en förening, kan på kort sikt vara en lösning för att på lång sikt nå målet om att kön inte ska spela roll. Men det kan också beskrivas som en balansgång på slak lina.

Här behövs nämligen kommunikation som förmedlar ett syfte och en långsiktig plan. Det handlar om att belysa att den riktade satsningen är en del av en större plan som syftar till att förändra villkoren för alla att delta i föreningen. Det handlar om att jobba med båda strategierna samtidigt, både de bakomliggande problemen i kultur och könsnormer och att förbättra villkoren för minoriteten med riktade satsningar. Otydlighet och bristfällig kommunikation riskerar annars att förstärka föreställningar om minoriteten, flickor som avvikande och pojkar som normala, dvs. förstärka stereotyper och föreställningar om könsskillnader.

Sammanfattningsvis är uppmaningen att granska och ifrågasätta den rådande verksamheten i föreningen; kulturen och könsnormerna. Inte flickorna.

-Vad tror du, frågar jag tränaren? Vad är det för rådande normer i din verksamhet som gör att pojkar, men inte flickor, uppfattas och ser sig som självklara i sin idrottsutövning?

//Sophie Linghag

 

En bög i omklädningsrummet

 

Linus Berg anordnar tillsammans med Christoffer Smitz föreläsningar och samtal avseende hur det är att vara HBTQ inom idrotten och hur det går att göra organisationer och föreningar mer inkluderande.

___________________________________________________________________________


”Jag sover hos en kompis inatt.” Mamma fick höra det ofta det året. Och hon förstod säkert att det fanns något mer bakom det, men precis som jag inte kunde övervinna rädslan förmådde hon inte se vad jag slogs emot. Och jag klandrar henne inte. Den sanning ingen skulle tillåtas se var begravd under många lager förnekande och motstånd.

 

Jag heter Linus, är 27 år gammal – född och uppvuxen i Sundsvall – och har haft fötterna på fotbollsplanen sedan jag var 6 år. Min resa inom fotbollen har inte tagit mig speciellt högt upp i divisionerna, men den har bjudit på många skratt och framgångar, liksom tårar och motgångar. Det är sådant varje match kan innehålla, oavsett ålder och nivå. Samtidigt var den match jag spelade mot mig själv den som varit allra tuffast.

Den kompis jag sa att jag sov hos var inte bara en vän. Det var min första pojkvän, Andreas. Jag var 19 år, och hade vågat ta ett litet steg in i en ny värld. Ett steg närmare mig själv. Samtidigt drev det mig ifrån min familj. Istället för att berätta valde jag att distansera mig. Rädslan att bli förskjuten var för stark.

Andreas bodde längre ifrån min skola, och jag var tvungen att ta en tidig buss. I hörlurarna spelade ”Hold my hand” med Michael Jackson och Akon på repeat. Och fan vad jag hade behövt en hand att hålla. Lutad mot den kalla rutan på bussen och blicken fokuserad på ingenting räknade jag gatljusen som passerade, och hur varje ljus förde mig närmare ett sammanhang där jag var tvungen att bli någon annan. En annan Linus.

Så ensam som jag var på de bussresorna borde ingen behöva vara.

this life don’t last forever
so tell me what we’re waiting for

Jargonen i de fotbollslag jag spelade var hård och tuff. Det handlade om vem som varit med vilka tjejer, ackompanjerat av sexistiska kommentarer och en grabbighet där den svage inte hörde hemma. Och bögar var svaga. Detta samtidigt som ledare och styrelse alltför ofta än idag proklamerar att problemen inte finns. För att det inte är något de sett. Och det var säkert sant. Det var ingen som såg mig heller.

Där idrotten kunde visat vägen genom att glänta på dörren till acceptans och inkludering gjorde den tvärtom, genom att sätta några extra spikar i garderobsdörren. Och ändå har jag alltid älskat fotbollen. Både som domare och spelare. Ibland tänker jag på vad det hade betytt om någon ledare inom idrotten visat för mig att det var okej att vara den jag var. Att killar faktiskt får bli kära i andra killar. Att det inte är svaghet, att det inte sätter käppar i hjulen. Kanske hade det hjälpt mig i min kamp.

but together we can be all right
cause when it gets dark and when it gets cold
we hold each other ’til we see the sunlight

När jag flyttade ner till Stockholm hade jag slutat spela fotboll, men hade istället börjat döma och bland annat fått möjligheten att döma en final i Gothia Cup. Idrotten var alltjämt en bärande del i min tillvaro, och jag pendlade mellan Stockholm och Sundsvall för att döma. I samband med min flytt ville en nyfunnen vän i Stockholm att jag skulle följa med på fotbollsträning med hans lag.

”Kom igen, det är träning på söndag – klart du ska med!” Men det fanns inte på världskartan för mig. Att behöva ”komma ut” en gång till. Jag hade redan gjort den resan och jag kände mig rätt nöjd över att hanterat den situationen och andras reaktioner. För så var det. Min familj fick till slut veta sanningen, och med lite tid fann de sig i en för dem ny situation och accepterade mig fullt ut. De flesta vänner stod också kvar. Det fanns en grupp killkompisar jag däremot tappade kontakten med. Jag kan än idag inte riktigt förklara varför, om det handlar om min egen osäkerhet inför vad de tänkte om mig, eller om det var ett avståndstagande från dem.

I det nya laget behövde jag dock aldrig komma ut på nytt. Min vän såg min tveksamhet och la snabbt till att det var ett HBTQ-lag. ”Nästan alla är bögar Linus!” Så jag åkte hem och packade min väska, och min längtan, förväntan och nervositet inför detta gjorde tiden fram till träningen flera ljusår lång. När träningen väl var avklarad visste jag direkt att jag skulle sluta pendla för att döma fotboll. Det var här, i det nya fotbollslaget, jag hörde hemma inom idrottsrörelsen.

Och jag tänker nu på all den glädje, gemenskap och framförallt vänner fotbollen innebär för mig. Och jag tänker på hur många det är som inte har samma möjlighet som jag har. Och jag blir förbannad. Är det verkligen rätt att jag ska känna mig bortskämd för att jag har möjligheten att spela fotboll i ett lag som accepterar mig för den jag är? För oavsett om problemen syns eller inte så är de högst verkliga. Problem vi måste erkänna. Problem vi måste ta i, oavsett hur obekvämt det är. Problem vi måste lösa, för att få fler ungdomar att fortsätta eller ens överväga att börja med idrott.

När vi har nått dit kommer idrotten blomstra. Och jag vet hur mycket det betyder. För mig är fotbollen en oas, ett andningshål där jag kan vara mig själv och göra det jag tycker allra mest om. Vi vill inte beröva ungdomar den känslan – det krävs bara att vi välkomnar alla på riktigt, och det är väl inte för mycket begärt?

Ibland tänker jag på de där bussresorna, när jag ser gatljusen flämta förbi på väg till träningarna med mitt nuvarande lag. Jag tänker på hur jag lyssnade på ”Hold my hand” och på den kalla bussrutan och på min blick ut mot ingenting. Och jag tänker att jag aldrig behöver känna mig så ensam igen.

so why make our lives harder
by fighting love
hold my hand

/Linus Berg, fotbollsspelare och föreläsare

Östersunds FK dansade in i allsvenskan

”Folk är mer rädda för att stå på en scen än att dö” Martina Haags ord träffar Östersunds Fotbollsklubbs ordförande Daniel Kindberg mitt i hjärtat. Kan det verkligen vara sant?

Vi har precis haft vårt första möte med kulturen. Under två dagar har vi fått träffa författare, dansare, musiker och se på teater. Intressant och spännande men utan långsiktiga effekter på klubben.

Med Martinas ord i bakhuvudet tar Daniel vår idé om hur vi kan vinna fler fotbollsmatcher genom att utvecklas kulturellt vidare. Vi ska göra en teater och alla ska vara med! Alla ska stå på scenen. Alla ska göra det vi är mest rädda för.

I maj 2013 gör vi det. Kansliet har satt ihop monologer, ungdomsakademin en revy med en miljard klädbyten och A-laget gör en metaföreställning som slutar i en stor manskör. Lokalmedia tycker att vi ska sluta tramsa och börja spela fotboll i stället. Men vi har vunnit. Vi har vunnit över våra rädslor och är vinnare. Vår tränare Graham Potter har senare sagt att det var den här vinsten vi behövde för att gå vidare och även vinna på fotbollsplanen.

Sedan dess har vi dansat Svansjön, lärt oss mer om konstens roll i samhället, skrivit en bok och tagit ställning för dem som just nu flyr genom Europa. Som första elitidrottsklubb genomförde vi nyligen en HBTQ-certifiering och i år ska vi lära oss mer om samisk kultur under ledning av rapparen och människoaktivisten Maxida Märak. Genom att öka vår kunskap om vårt urfolk vill vi få mer empati för våra medmänniskor. Vi tror att vi vinner fler fotbollsmatcher genom att ta ansvar för hela människan. Genom att utvecklas, idrottsligt, socialt och kulturellt. Och vi har bevisat att vi har rätt.

När vi började 2012 trodde ingen på detta ”trams”.  En fotbollsklubb i Norrlands inland kan inte ha som mål att spela europeisk tävlingsfotboll.

Idag låter det annorlunda. Vår väg till framgång är eljest och det är vi stolta över.

Genom att gå vår egen väg har vi skapat en klubb där talanger kan utvecklas. Genom att ta ansvar för hela individen och ständigt utmana våra rädslor ger vi våra spelare och medarbetare grogrunden att nå sin fulla potential. Det är vi stolta över.

I september är det dags för årets föreställning. En fet hiphop-show med inspiration av den samiska kulturen. Hantverk och samisk mat. Vi kommer att vara livrädda men vi kommer att klara det och vi kommer att bli ännu bättre, både på och utanför planen.

Vad gör du för att utmana och utveckla dig och din klubb?

//Daniel Kindberg, ordförande Östersunds Fotbollsklubb
Karin Wahlén, kulturcoach Östersunds Fotbollsklubb

Jag hjälper människor att förlora

Igor Ardoris är grundare av Inner Toughness Training – mental träning för hantering av svåra situationer. Han är mental tränare, författare, föreläsare och pedagogisk konsult. Sedan 2007 har Igor utbildat bland annat elitidrottare, lärare, polis, ambulans, sjukvårdare och företagsledare i att agera utifrån lugn och balans i pressade situationer.

Igor har direkt erfarenhet av högrisksituationer genom att sedan sina tidiga tonår ha tävlat i kampsport på elitnivå, arbetat som dörrvakt i Malmös nattliv, men framför allt, genom upplevelsen av att vara en civil och utsatt ung man mitt i inbördeskriget på Balkan. Dessa erfarenheter har permanent sporrat honom att ägna den största delen av sitt vuxna liv åt att studera, förstå och utveckla kompetensen att hantera det mänskliga psyket under stressande och skrämmande omständigheter.

_________________________________________________________________________

Det händer att folk frågar mig vad mitt arbete som mental tränare egentligen går ut på. Mitt svar är alltid att jag hjälper de jag jobbar med att lära sig förlora. ”Vinna klarar de att göra själva”, lägger jag till ibland. Att lära sig hantera förluster är förutsättningen för att vi ska kunna bygga upp ett starkt psyke.

Det finns de som betraktar framgångsrika tävlingsresultat inom idrott som en väg till ett bättre självförtroende hos de unga idrottarna. Jag är dock av en annan åsikt och ser detta snarare som än väg till högmod. Man kan känna sig oövervinnelig efter en stor seger, bara för att känna sig helt värdelös nästa gång man förlorar. Denna typ av en känslomässig berg och dalbana kostar enorma mängder energi och berövar idrottarna mycket av deras idrotts – och livsglädje.

Det är min fasta övertygelse att man inte är en värdig vinnare innan man har lärt sig att bli en värdig förlorare. Det är klart att alla vill vinna, att alla vill lyckas. Men livet är både ljus och mörker, både dalar och toppar, både skratt och tårar.

Det finns åtminstone tre svåra motståndare som vi aldrig kan besegra. Dessa är åldrande, sjukdom och död. Och detta gäller om vi enbart begränsar oss på vårt eget liv. Om vi dessutom breddar vårt fokus så att det innefattar våra nära och kära blir även deras förluster samtidigt våra förluster.

Fysisk styrka definieras som kroppens förmåga att fungera under fysisk belastning. Ju tyngre belastning vi klarar av att hantera desto starkare är vi. Jag förhåller mig på samma sätt till den mentala styrkan. Ju högre grad av mental belastning vi orkar hantera och ändå fortsätta fungera, desto starkare är vi mentalt.

Både fysisk och mental styrka kan byggas upp genom regelbunden, långsiktig och systematisk träning.

Att träna upp den mentala styrkan går ut på att träna upp förmågan att möta både medgångar och motgångar med en ökad grad av känslomässig stabilitet, inre trygghet och självdistans.

Det främsta syftet med att träna mentalt är därför inte att utvecklas till en person som alltid vinner, utan att utvecklas till en person vars inre trygghet och mentala mognad utvecklas in i det sista: även när man förlorar.

//Igor Ardoris
Inner Toughness Training