Att röra sig är ovärderligt!

Jonas Olsson är VD för Balticgruppen,grundare av Change the Game och har ett hjärta som klappar för idrott och rörelse.

 

 

 

 

 

 

_________________________________________________________________

Vi i Balticgruppen är en flitig sponsor till idrotten och vi samarbetar med många av Umeås mest framgångsrika föreningar och det gör vi för att vi tycker idrotten är viktig för invånarnas välbefinnande och för stadens utveckling.

Våren 2014 beslutade vi oss för att göra något med hjälp av de föreningar vi samarbetar med för att peppa barn och ungdomar att idrotta mera. Vi grundade då Change the game där även Idrottshögskolan vid Umeå universitet, och SISU Idrottsutbildarna anslöt som medspelare. Tillsammans utvecklade vi då Change the Game som blev en plattform och arena för att sprida ny kunskap och verktyg, främst till föräldrar och ledare inom idrotten.

Det har blivit en stor aktivitetsdag per år som varit välbesökta. Barn har fått testa på massor av idrottsaktiviteter och medverkande experter och idrottsstjärnor har på passionerat sätt delat med sig av värdefulla rön och erfarenheter. Mycket av innehållet dessa aktivitetsdagar har spridit sig och kommit till nytta resten av året.

Vi tycker att det har blivit en lyckad satsning som vi känner mottagits väl, både i och utanför staden. Och tyvärr så verkar såna här projekt behövas, för det verkar gå åt fel håll vad gäller fysiska aktiviteter och med den ohälsa som den medför.

Så vi har beslutat oss för att satsa mot 2019 till att börja med. Ett passande år att ta sikte mot då PWP (Pediatric Work Physiology meeting), den internationella konferensen för barn och ungdomsidrotts forskare, kommer arrangeras i Umeå.

Nu kommer Change the Game ta ett nytt avstamp och påbörjar ett långsiktigt arbete för att fler barn ska ha förmågan, förståelsen, motivationen och självförtroendet att röra på sig. Förmåga att röra sig är lika viktigt som att kunna räkna, skriva och läsa. Genom att sträva mot en verklighet där alla barn är rörelserika (physical literacy)* så tror vi att den fysiska aktiviteten kommer att öka och att barn och unga därför kommer må bättre. Enligt forskningen så är detta också ett bra recept för att få duktiga idrottare på seniornivå, så det bör gagnar idrotten i flera perspektiv att tänka och göra nytt.

Physical literacy betyder ordagrant ”fysisk kunskap” vilket inte ger innebörden rättvisa. Det handlar inte bara om att vara aktiv och ha förmåga att röra sig på olika sätt utan även om lusten, kunskapen och förståelsen. Därför lanserar nu Change the Game det mer passande svenska uttrycket ”rörelserik”. Kika gärna in denna filmsnutt från Sport Wales som förklarar physical literacy på enkelt och charmigt sätt.

Det sägs att det är ett paradigmskifte på gång inom idrotten, där många aktörer anammar nya insikter och utvecklar nya sätt att träna och tävla, för att fler ska idrotta och göra det så länge som möjligt. Förhoppningsvis ser vi samma utveckling framöver inom tex skolan.

Jag hoppas att Change the Game kan ge denna positiva utveckling en extra knuff framåt, att alla medspelare kan hitta fler sätt att samverka och att fler aktörer vill engagera sig. Välkommen att höra av er till oss om ni har några idéer!

Jag vill att våra barn i framtiden ska ge oss en klapp på axeln: ”Va bra att ni som då tog besluten tog tag i saken, det hade ju kunnat gå åt skogen med vår hälsa, helt i onödan”. Det omvända scenariot vill jag inte ens tänka på…

Vi är nu allt fler som jobbar engagerat tillsammans med Change the Game och vi vill att så många barn som möjligt ska ha lusten och förmågan att röra sig – så mycket som möjligt, så länge som möjligt. Jag hoppas du tycker detsamma och har lust och möjlighet att komma till aktivitetsdagen den 10/9, då hoppas jag att du får ännu mer pepp på att skapa förutsättningar för fler rörelserika barn och ungdomar.

// Jonas Olsson

*Rörelserik (physical literacy): Att med motivation, självförtroende, kunskap, förståelse och fysisk kompetens värdesätta och utveckla ett livslångt intresse för fysisk aktivitet.

Sommarblogg

Vi summerar en – som vanligt – intensiv och händelserik vår. Jag gläds åt att vi i organisationen alltid lyckas hålla ett högt tempo och ett lösningsfokuserat förhållningssätt. Även om vi ibland stöter på utmaningar – som att med kort varsel vara tvungna att lämna våra lokaler – lyckas vi inte bara lösa det utan också vända det till något positivt.

Som vanligt väljer jag att göra en liten avstämning och summering i sommarbloggform. Avsikten är inte att på något sätt vara heltäckande, det tenderar att bli långt ändå. Avsikten är istället att göra en rad små nedslag, både i det vi genomförd under våren, men också i det som kommer till hösten. Eftersom detta skrivs i planet på väg hem från Gotland blir det också några punkter reflektion från årets Almedalen.

Vi utbildar och utvecklar Idrotten i Västerbotten

Våren har varit full av spännande processer och vägledning; större och mindre.

  • Vi gläds att vi i slutet av våren fått lokal representation på två ställen till, genom Carin i Lycksele/Södra Lappland och genom Lisbet i Robertsfors/Mellanbygden.
  • Det känns uppmuntrande att det börjat röra på sig i Nordmaling. De träffar vi slitit med under vintern verkar ha gjort nytta. Föreningarna är mer på tå än tidigare och dessutom intresserade av att samverka med varandra, något som varit önskat i år.
  • IFK Anderstorp är inne i en spännande omstart, där vi hoppas att Anderstorpsdagen och samverkan med Tuböleskolan ska ge ny behövlig energi till föreningen och dess styrelse.
  • Föreningssamverkan Väst på stan är på väg in i nytt spännande skede med en gemensam ungdomssportchef.
  • Vindelns IF har – tack vare ett mycket bra stormöte – lyckats hitta en väg fram för en ny föreningsstyrelse.
  • Boxning och brottning är två nya idrotter som är på gång i Malå. Vi hoppas att det kan ske i nära och tät samverkan med Malå IF.
  • Vi hjälper Lycksele GK att se över utbildningar, strukturer och rutiner i deras projekt – ”GOLF FÖR ALLA”.
  • Vi processar ett samarbetsprojekt mellan Byske IF och IK Vargarna.
  • Vi har hjälpt Bureå IF att utbilda 42st nya föreningsdomare.
  • Empowering coaching har fått en bra start under våren och beräknas nå över målsättningen om 100 utbildade coacher redan i höst.
  • Vi har fått väldigt bra fart i vårt intgrationsuppdrag, med satsningar i mer än 50 föreningar under ett drygt halvår. Vi har utarbetat ett arbetssätt som väl balanserar behovet av en objektiv och rättvis bedömning av de ansökningar som kommit in med behovet av ett arbetssätt som inte får vara för byråkratiskt. Vi har också lyckats väl med att docka detta uppdrag till Idrottskonsulenterna och deras ordinarie uppdrag. Det har också inneburit att vi genomfört integrationsträffar i de flesta kommuner under våren.
  • Vi har hjälpt några föreningar att utbilda nyanlända i Idrottens föreningslära, bland annat Rönnskärs IF och Malå IF. I den senare har arbetet skett i en mycket spännande samverkan med SFI, en modell som vi vill följa nära.
  • Vi har agerat bollplank i Åsele IK gymnastik och processat med Vilhelmina Judo, båda med inriktningen på Integration.
  • Vi har utarbetat ett nytt paket för evenemangsutbildning i tre steg, som också testades i en pilot i föreningen Bygdsiljumbacken.
  • På kurssidan fortsätter vi att hålla bra tryck, både med ÅFT och med Plattformen.

Vi företräder idrotten i Västerbotten

  • Vi har lämnat in ett nytt budgetäskande till regionen inför perioden 2017-2019. I äskandet lyfter vi behovet av att få en indexkompensation för VIF och att lyfta anslaget för SISU till en nivå som motsvarar övriga studieförbund i syfte att kunna hantera idrottens utmaningar med hjälp vår nya verksamhetsinriktning.
  • Vi har genomfört en utvärdering av vår överenskommelse med region Västerbotten för åren 2014-2016. Utvärderingen berör idrottens utveckling under dessa år bland annat när det gäller aktivitetsnivå, utbildning av ledare, samverkan med föreningar och mångfald. En slutsats av utvärderingen är att det mesta går åt rätt håll, men framförallt kan man konstatera att vi har genomfört oerhört mycket verksamhet för att stärka idrotten och länets föreningar. Här finns en länk till presentationen vi använde.
  • Björn Erikssons besök i länet blev inget annat än en succé. Vi lyckade verkligen maximera hans vistelse med ett fullständigt maraton av möten med politiker, tjänstemän, idrottsföreträdare och – inte minst – styrelse och personal.
  • Även detta år tog Idrotten ordentlig plats under Mötesplats Lycksele. Vi delade ut priset till årets ledare – Pepe från Clemensnäs – och till årets idrottsförening Tärna IK Fjällvinden. I båda prisklasserna fick vi i år in många och bra nomineringar. I synnerhet i årets idrottsförening var det mycket utmanande att utse en vinnare. Vi har fantastiska föreningar som gör mycket nytta, långt utanför sitt idrottande.

Almedalen

Västerbottensidrotten var i år representerades av Åsa S från styrelsen samt Niclas och Rikard. Några snabba reflektioner är:

Idrotten fick representera sociala perspektivet den hållbara platsen på Västerbottens varumärkesseminarium. Årets Idrottsförening i Västerbotten, Tärna IK Fjällvinden, presenterade några konkreta exempel på social hållbarhet inom idrotten. I en efterföljande panel deltog HP Carlsson (Fjällvinden), Kristina Sundin Jonsson (Skellefteå kommun) och Björn Eriksson RF. Hela vårt pass blev riktigt bra och går att se i efterhand här (sista 50 minuterna i klippet).

Arbetet med inkludering har inte bara stärkt positionen för civilsamhället och idrotten som helhet utan även specifikt för oss distriktsförbund. Det känns tydligt att fler och fler politiker, SF och RF företrädare lyfter fram oss, exemplifierar med oss osv.

I övrigt har mångfald, idrottsevenemang och idrottens plats i samhällsplanering och bostadsbyggande samt folkbildningens och civilsamhällets roll i framtidens samhälle varit återkommande teman under veckan.

Vi leder idrotten i Västerbotten

Projektkontoret har under Simons och Daniels ledning fått bra snurr under 2016. Vi är medsökare i en lång rad projekt med Europeiska samarbetspartners. Vi söker Bara lira! från Arvsfonden tillsammans med Lena från lekhagen.se. Vi har startat projektet Empowering coaching (enligt ovan). Vi har dessutom – inte minst – arbetat med att få genom SportRegion Västerbotten genom det ena nålsögat efter det andra. Något vi också till stor glädje lyckats med. I tillägg har vi som vanligt handlagt en lång rad Idrottslyftssatsningar.

Vi stödjer idrotten i Västerbotten

Idrottsservice har i början av sommaren inlett en sedan länge efterlängtad utvecklingsprocess i två steg. Dels har bolagsstyrelsen arbetat med ett nytt treårsperspektiv med massor av spännande utveckling, dels har personalen under Carinas ledning sett över rutiner och arbetssätt. Vi har en lång rad mycket nöjda kunder och känner att vi gör nytta varje dag, att vi ger mer tid för Idrott.

Inför hösten

  • Vi inleder hösten med att flytta vårt Umeåkontor. Under den första helgen i september räknar vi med att flyttlasset går. De nya lokalerna kommer att bli mycket bra. I anslutning till flytten kommer vi också att uppdatera såväl skrivare som bilar i Skellefteå och Umeå. Flytten innebär också att vi tar ett steg in i en ny IT-värld utan INA-uppkoppling mot RF. Det kommer att innebära avsevärt bättre kapacitet, men säkerligen innebära en del strul inledningsvis.
  • Äntligen får vi chans att starta upp arbetet med SportRegion Västerbotten. Inledningsvis kommer fokus att vara rekrytering och projektplanering, men det blir även viktigt att snabbt skapa kunskap och engagemang för projektet i hela organisationen.
  • Styrelsen kommer att genomföra en utbildningshelg i oktober tillsammans med en rad styrelser från idrottsdistrikt i Mälardalen.
  • Vi kommer också att starta arbetet med att skapa Fritidsbanker, till att börja med i Lycksele, Skellefteå och Umeå. Det är en satsning jag tror mycket på, men som kräver att vi får med oss kommunerna i. Det kommer att vara i huvudfokus i höst.
  • Satsningen Streetsports on tour rullar också igång i höst. Det är en uppföljning på SportsCamp med ett ”streetstuk” som genomförs i alla 15 kommuner. Victor Öberg (Röbäcks IF) är regional projektledare.
  • Det finns långt gångna tankar på att starta en styrelseakademi för Idrotten. En inriktning för akademin är i första hand arbeta med de målgrupper som just nu är underrepresenterade i våra föreningsstyrelser.
  • I slutet av oktober genomför vi en gemensam SDF-konferens och utbildningshelg med tema mångfald. Helgen blir ett viktigt avstamp för att ta nästa steg i arbetet för mångfald i ett bredare perspektiv.
  • Projekt för en starkare elitmiljö i länet startade trevande före sommaren, men kommer att ta bättre fart under hösten. Niclas leder en styrgrupp, Rikard en arbetsgrupp, som vi dessutom från och till kommer att dela upp på Skellefteå respektive Umeå.
  • Vi kommer med stor sannolikhet att avdela Simon för att arbeta upp till 50 procent med samverkan mellan idrottsdistrikten i norra Sverige (7-sam)
  • Idrottsministern har lovat att besöka varje distrikt. Vi behöver fundera när vi vill bjuda in honom, vad vi vill visa upp.

Med detta vill jag tacka för ett fantastiskt första halvår. Jag har kanske världens bästa jobb, med stöttande och engagerad styrelse och med personal som ständigt imponerar.

Jag kommer att jobba någon enstaka dag under nästa vecka, för att fånga upp halvårsbokslut, men sedan gå på semester. Jag är tillbaka den 18 augusti.

Trevlig semester!

6tag_260715-130640

/Niclas

Äntligen får vi chansen!

Emma Pantze är projektledare för genomförandeprojektet SportRegionemmaprofil Västerbotten. Tidigare har hon arbetat som idrottskonsulent för SISU Idrottsutbildarna i Skellefteå.
_________________________________________________________________

Äntligen får vi chansen att göra SportRegion Västerbotten på riktigt. Västerbottens Idrottsförbund har arbetat hårt för att få genomföra detta projekt. Hårt och länge för att få beslutsfattarna och tjänstemännen att förstå sportnäringens potential. Och kanske har det ändå varit positivt att vi har varit tvungna att vänta på starten av projektet. För nu känns det verkligen som att tiden är mogen för en satsning på en jämställd sportnäring. Att vår målgrupp är redo. Redo för satsningen med SRV och för att åstadkomma innovationer och tillväxt inom sportnäringen.

Västerbotten har en gedigen kompetens inom informations- och kommunikationsteknologi samt digitalisering och teknikutveckling. Länet har också en stor folkrörelse kring sport, en befolkning med stort engagemang för idrott och folkhälsa samt en tradition av att arbeta gränsöverskridande och multidisciplinärt.

I den nyligen publicerade innovationsagendan för framtidens sport som är framtagen av Gymnastik- och Idrottshögskolan i Stockholm (GIH) samt Swedish ICT, framgår det att det finns fyra satsningar som behöver göras för att Sverige ska kunna ta tillvara på den stora tillväxtpotential som finns inom sportnäringen:

  • En nationell oberoende samverkansplattform. För att kunna driva på innovationer kopplade till sport behöver idrottsrörelsen tillsammans med centrala aktörer inom akademi, näringsliv och den tillväxtdrivande delen av offentlig sektor skapa nätverk och struktur.
  • Ökad digitalisering och förbättrad digital infrastruktur. Ökad satsning på digitalisering av sporten och sportupplevelser är en nödvändighet för att ligga i framkant internationellt både inom prestation, evenemang och folkhälsa.
  • Multidisciplinär kunskapsutveckling. Fler innovationsmiljöer, både fysiska och virtuella inkubatorer och mötesplatser.
  • Internationell exponering. Den process som genomgås i samband med att ansöka om ett större internationellt evenemang skapar unika möjligheter att marknadsföra Sverige, våra produkter och kompetens till en global publik.

SportRegion Västerbotten är satsningen som vill göra just ovanstående med utgångspunkt i de styrkor och möjligheter som finns i vår region. Projektet vill skapa struktur för samverkan och resurser för att stärka och utveckla en jämställd sportnäring i Västerbotten. Projektet ska bidra till starkare sportföretag, fler tillväxtföretag inom sportnäringen, ökad sysselsättning, ökad utveckling och export av sportrelaterade produkter/tjänster från länet, fler och bättre evenemang, en starkare idrottsrörelse och mer attraktiva boendemiljöer i hela länet.

Närmast i höst kommer vi att återuppta de uppskattade nätverksträffarna och starta arbetet med att tillsammans med Uminova Innovation stötta sportföretag som vill utveckla sitt företag samt utveckla nya produkter och tjänster. Dessutom fortsätter vi arbetet med att stärka varumärket SRV och uppfattningen om att Västerbotten är en attraktiv region för evenemang, innovation och företagande inom sport. Att vi längtar till september månad är ingen hemlighet. Men först – en välförtjänst semester och en härlig sommar.

//Emma Pantze

Varför behövs våra idrottsföreningar?

Madelaine Jakobsson är kommunalråd i Nordmaling. Till yrket är hon lärare i MadelaineJsvenska, engelska och sfi. Hon har tre barn och bor i Mullsjö, Nordmaling.

 

 

_________________________________________________________________

I Nordmalings kommun spelar våra idrottsföreningar en mycket stor roll. Dels låter de våra barn och unga utvecklas, de lär dem hur man fungerar i grupp, hur man är en bra lagspelare och det är förmågor som man har nytta av hela livet. De ser också självklart till att aktivera våra barn rent fysiskt och de är måna om att alla ska få vara med. Nu när situationen i världen ser ut som den gör och många människor är på flykt, så fyller våra föreningar en väldigt viktig funktion när vi i kommunen tar emot många personer från andra länder. När det kommer till integration som är så oerhört viktig för att människor ska känna sig som en del i samhället, så tar verkligen våra idrottsföreningar ett ansvar. Idrotten förenar och även med bristfällig svenska kan de nyanlända få en plats i laget och i kompisgruppen. Jag vill också ge en eloge till alla duktiga ledare i Nordmalings kommun, de som i ur och skur, dag in och dag ut oförtrutet kämpar på för barnen och ungdomarna i just deras lag och förening – vilka hjältar!

Samhället förändras dock och idrotten med den. Det är fortfarande de stora idrotterna som hockey, fotboll och handboll som dominerar men det dyker också upp nya idrotter och nya former att idrotta på. Jag tror att spontanidrottandet kommer att fortsätta växa och att det behöver skapas fler spontanidrottsanläggningar. Man ska kunna idrotta utan att boka en hall i förväg. Alla vill inte ägna sig åt traditionellt idrottande på bestämda tider med ett lag och en ledare. Idrottsföreningar måste se till att fånga upp dessa andra idrotter som parkour, free running och skate för att nämna några.

Idrott i alla dess former är livsviktigt, den moderna människan blir mer och mer stillasittande. Även våra barn och unga sitter mer stilla, mycket på grund av den tekniska utvecklingen och vi vuxna måste föregå med gott exempel. Som med så mycket annat så tittar barn och unga mer på vad vuxna gör än vad de säger och jag vill se ett livslångt idrottande. Det viktigaste är att vi får alla människor -ung som gammal – att röra på sig, gärna tillsammans. Under vilka former och vilken idrott man väljer spelar mindre roll. Jag tror att det också behövs mer fysisk aktivitet i skolan. Det finns forskning som visar på att elever inte bara mår bättre rent fysiskt av det men att de även presterar bättre i skolan. Jag ser gärna att vi i Nordmaling testar mer fysisk aktivitet i skolan, i projektform eller liknande till att börja med.

Sedan tror jag också att man i föreningarna måste jobba mer för att alla ska kunna vara med. Det kan ju vara så att man kommer på när man är 15 eller 50 år att man vill testa att spela fotboll, hur möjliggör vi det? För att få till ett livslångt idrottande måste det finnas plats för alla åldrar, oavsett tidigare erfarenhet. Det måste också finnas möjlighet för de som inte vill elitsatsa att ändå fortsätta med den idrott man gillar. En större flexibilitet och ett nytänkande tror jag behövs för att möta den nya generationens idrottande.

// Madelaine Jakobsson

Idrotten gör Västerbotten starkare – hela dan varje dag

Idrotten gör Sverige starkare

Mötesplats Lycksele har just genomförts, så också utdelningen av Årets idrottsförening i Västerbotten. Priset instiftat i Börje Sandgrens namn som är inne på sitt andra år. Redan nu slås jag av hur många helt fantastiska föreningar vi har i vårt län. Att välja ut top-5 och att utse en vinnare har varit en riktig pärs båda åren. Samhällsnytta är centralt i priset, man ska bidra till mer än ”bara” sitt idrottande med sin förening. Inte nog med att vi i alla dessa fall jämför på en väldigt hög nivå, vi jämför ibland helt olika storheter i form av helt olika samhällsnyttor. För det är precis så jag ser på idrotten och även på civilsamhället som helhet.  Vi är idéburna. Vi bärs av idéen. Eftersom idéerna varierar, precis som förutsättningar behov och engagemang kommer rollerna som idrottsföreningen spelar att bli ungefär lika många som vi har idrottsföreningar (681 i Västerbotten and counting). Ryktet om idrottsrörelsens död är helt enkelt starkt överdrivet!


Vi engagerar oss mer än någonsin

Faktum är att vårt ideella engagemang aldrig varit större än nu. Jag möts ofta av myten att det skulle vara annorlunda. Att ledarrekrytering skulle vara svårt, något som jag snabbt slår ifrån mig. Det räcker att besöka vilken fotbolls- innebandy eller skidträning som helst för att inse detta. Jämför med antalet ledare som fanns runt varje träningsgrupp för 20 år sedan så får ni ett tydligt svar. De är avsevärt fler idag. Vi brukar slänga oss med att fler än 21 000 Västerbottningar är engagerade som ledare inom Idrotten i länet, men det baseras på mer än 10 år gamla siffror. Jag är övertygad om att om vi är nära en fördubbling idag. Men det finns så klart utmaningar, kanske fler än någonsin. Jag återkommer till dem.

Idrotten välkomnar

Efter ett år som 2015, då kriget i Syrien skapade en flyktingström av sällan skådat mått  är idrottens nytta inom integrationsområdet högt i mångas medvetande. Det är bra. Det är något vi vetat om i många år och där Idrotten redan gjort mycket. Det är bra att det är fler som vet om det. Regeringens uppdrag till Idrotten är ett tydligt tecken på detta. Det är häftigt att se hur Idrotten runt om i länet rustar sig för att bidra. Vissa med särskilt projektstöd, många utan. Frågan om inkludering  och mångfald i en vidare mening har verkligen kommit upp på agendan i många föreningar. Och det är bara början. Det är en utveckling som har så många vinnare. Bortsett från den omedelbara effekten av inkludering för både nyanlända och de som redan finns i föreningen, har arbetet långsiktiga effekter. Att nå barn, unga, vuxna och gamla på deras fritid – mitt i passionen till just sin idrott – har nämligen det.

En grund för hälsa genom hela livet

Västerbottens befolkning är Sveriges mest aktiva om vi mäter aktivitetstillfällen per capita i den organiserade idrotten (ålder 7-25). Detta är barn och ungdomar som tidigt får lära sig att uppskatta rörelse och som dessutom fått verktyg för ett livslångt idrottande. Folkhälsoeffekten av detta är stor och kommer alla Västerbottningar till gagn då det bidrar till att sänka vårdkostnaderna på sikt. Forskningen är dessutom entydig att det har en rad andra positiva effekter som är samhället – och oss alla – till gagn. Bättre skolresultat, lägre andel riskbeteenden, social inkludering. På detta område vill vi dock bli ännu bättre. För mycket fokus har tidigare legat på barnen och en konsekvens av detta är bland annat en ökad drop out bland ungdomarna. Det har också bidragit till att en stor andel av motionsidrottandet i samhället sker utanför idrottsföreningarna. Det är så klart bra att människor motionerar oavsett vilken form det sker i men samtidigt finns en risk för att motionsidrott utanför rörelsen, i kommersiella alternativ, bidrar till att öka hälsoklyftorna. Det är inte alla som har råd att idrotta under de premisserna. Vi tror dessutom att det finns en massa sociala effekter av att idrotta tillsammans i förening samt – inte minst – att föreningarna stärks av det.

Vad är det som skapar livskvalitet?

Det sociala kittet som idrott och föreningsliv bygger kan inte överskattas. Det bidrar till livskvalitet, attraktiva boendemiljöer och stolthet. Kanske är detta mest tydligt utanför våra stora städer. Vi har många exempel runt om i vårt län där idrottsföreningar bidrar till att bära hela bygder. Just på landsbygden, som brottas med befolkningsminskning och kompetensbrist i urbaniseringens spår, är frågan om attraktiva livsmiljöer särskilt viktig. Vad är det som får människor att vilja stanna kvar, flytta dit eller komma tillbaka? Jag tror att idrott och föreningsliv är en viktig anledning, mer viktig än den kanske får erkännande för. Tillväxtanalys pratar om att den viktigaste målgruppen för orter som vill växa är kvinnor i åldern 27 – 33. Forskning visar också att det är kvinnor i större utsträckning än män som fattar beslut om flytt. Vilka värden är särskilt viktiga för den målgruppen? Vad är livskvalitet för dem? Jag är övertygad om att ett fungerande civilsamhälle i stor utsträckning bidrar till dessa värden. Det går således att argumentera att det finns tydliga kopplingar mellan ett fungerande föreningsliv och kompetensförsörjning till företagen i länet. För att citera Hans Lindberg, kommunalråd i Umeå; ”Attraktiva livsmiljöer, med ett starkt utbud av kultur, idrott och fritid, kommer först. Jobben kommer sen.”

Sportnäringen skapar möjligheter

Idrott bidrar också till tillväxt i mer direkt mening. Den går att även definiera som näring. Faktum är att få näringar i Europa växer lika fort. I SportRegionen Västerbotten har vi  unika förutsättningar för att bli framgångsrika inom denna nya tjänsteintensiva kunskapsnäring, oavsett om det handlar om evenemang eller utveckling av helt nya tjänster och varor. Med Riksidrottsuniversitetet i Umeå i spets har vi tre akademier representerade i länet. I alla våra kommuner har vi lång tradition och väldigt spetsig kompetens inom en lång rad idrotter. Vi har också flera kommuner som börjat inse att detta är en näring som kan bidra på helt nya sätt och komplettera de traditionella basnäringarna.

Låt föreningarna göra det de är bäst på – att idrotta

Det ideella engagemanget har som sagt aldrig varit större. Samtidigt är det annorlunda än tidigare. För om det är lätt att rekrytera tränare till barn och ungdomar är det avsevärt svårare att hitta en kassör eller en ordförande. Idrotten är därför på många sätt utmanad och behöver utvecklas, precis som samhällets stöd behöver utvecklas. Vi jobbar hårt med vårt sociala företag Idrottsservice för att avlasta det som föreningslivet upplever som tyngst, för att bidra till bättre ordning och reda och för att – förhoppningsvis – sänka trösklarna för rekrytering till våra styrelser. Vi tänker att det är enklare att ta på sig ett uppdrag som kassör om man vet att bokföringen är i ordning. Grundtanken är att man ska kunna lägga mer tid där passionen och engagemanget finns – mer tid till idrott. Föreningarna behöver också stöd med att sortera och tydliggöra sina uppdrag. Det nya engagemanget kräver det. Väldigt få är beredda att ta på sig ett uppdrag som inte är avgränsat vare sig i tid eller i rum, men vi ser många exempel på föreningar som lyckas bra med sin rekrytering då de kan beskriva vad uppdraget är, vad som förväntas och under vilken tid man förväntas lösa det.

I vissa fall gäller ”more is more”

Vi tror att starka flersektionsföreningar är lösningen på många håll runt om i länet. Det ökar andelen idrottande per förtroendevald som är den trånga sektorn. Det ger tillräcklig volym för att skapa ett bra stöd inom föreningen. Det skapar förutsättningar för att även mindre idrotter klarar av att leva utanför våra städer. Om idrottsrörelsen ska kunna attrahera och behålla ungdomarna måste vi säkerställa att mångfalden av idrotter finns kvar. Vi har sett att den snabbt urholkas under ett antal år och vill bidra till att vända trenden. Där spelar den starka flersektionsföreningen en särskild roll. De blir en tydlig lokal motor, ofta till mer än bara idrottandet, precis som vi också efterfrågar till priset Årets Idrottsförening.

Idrott ska vara idrott – inte leverantörer av samhällsnytta

Samtidigt som jag i inledningen radar upp ett antal aktuella exempel på samhällsnytta så måste utgångspunkten för hela rörelsen vara engagemanget, passionen, idéen. Utan den är föreningen förlorad. Våra idrottsföreningar behöver ges möjlighet att vara just idrottsföreningar som utövar idrott. Sen får vi lita på att effekterna kommer, när de kommer. Starka stödorganisationer runt föreningarna ser till att rätt förutsättningar finns, både för det rent idrottsliga men också för samhällsnyttan. Givet utmaningarna ovan och givet förväntningarna på samhällsnytta kan man argumentera för att behovet av ett aktivt stöd aldrig varit större. Då rimmar det illa att Landstingets/Region Västerbottens stöd till Idrotten inte växlats upp sedan 1993. Urholkningen som inflationen bidragit till är nästan 30 procent. När vi egentligen har behov av en offensiv satsning – en reell ökning – får vi istället börja med att kämpa för att bara återställa värdet av stödet till det ursprungliga. Lika märkligt är det att regionala stödet till idrottens eget studieförbund SISU per utbildningstimme är mindre än hälften av vad snittet är för övriga studieförbund.

Det blev förresten Tärna IK Fjällvinden som blev vinnare av Årets Idrottsförening i Västerbotten. Övriga nominerade i topp-5 var Lövånger Uttersjöbäckens AIK, Obbola IK, Soo-Shim Taekwondo Skellefteå samt Sävar IK. Dessa föreningar föll på målsnöret detta år, i ett beslut där det krävdes målfoto. Vi hoppas att dessa föreningar fortsätter att vara stolta över sin fantastiska verksamhet och återkommer med en nominering till nästa år.

/Niclas Bromark

Stolt Länsidrottschef

Kommer parkouren börja sträcka på vristerna och förlora sin själ?

Ahmed Al-Breihi är idrottskonsulent för Parkour & Tricking (del av SvenskaAhmed Gymnastikförbundet SvGF). Han har tidigare arbetat för SISU Idrottsutbildarna Dalarna och med flera års erfarenhet av både parkour och föreningsliv i stort.

 

 

 

_________________________________________________________________

Under 2012 fick spontanidrotten det största ekonomiska stödet till ett projekt någonsin via Riksidrottsförbundet. Genom Idrottslyftet finansierades en satsning på spontanidrott i samverkan med Svenska Gymnastikförbundet. Utgångspunkten var att se om spontanidrotten kunde passa in i den organiserade idrottsrörelsen. För att se om parkour – som är en ny form av rörelse med målet att bli stark, smidig och forcera de hinder man kommer i kontakt med – kunde bli en del av den strikta gymnastiken.

Jag var 2012-2014 projektledare för det parkour-projektet som satsningen gav förutsättningar för.  År 2003 startade jag upp Sveriges första organiserade parkour- och trickingförening i Falun. När jag valde att gå in i parkour-projektet såg jag en möjlighet att inkludera fler i idrottsrörelsen, hjälpa föreningar att utvecklas genom att ge dem tillgång till utbildningar, redskap och halltider i gymnastikhallar. Men vägen dit är inte så lätt som man kan tro.

De första frågorna som dök upp i samtal med parkour och tricking-communityn och gymnastikföreningarna var:

Är parkour/tricking en livsstil eller idrott? En grabbsport? Kommer vi sätta disciplinerna i ett fack? Hur ska kommersiella intressen påverka projektet? Rättvist eller orättvist med en friare disciplin bland OS- discipliner?

Frågorna som ställdes kom främst från communityn själva. Det fanns en rädsla över att parkouren skulle börja sträcka på vristerna och en oro att parkourens själ skulle försvinna inom gymnastiken.

Under fyra månaders tid utförde jag ett fyrtiotal samlingar och möten med både communityn och gymnastik-Sverige. För att ta reda på “om man vill bli en del av idrottsrörelsen, hur vi ska då utforma för att parkouren/trickingen ska passa in och vad för kompromisser man måste göra från båda hållen”. Temat som skulle genomsyra projektet blev Att skapa möjligheter, där jag tillsammans med alla inblandade hittade lösningar, nyckelfaktorer och verktyg som skulle göra det möjligt. Med jämna mellan rum protesterade communityns mest konservativa grupper.

Resultatet av projektet blev efter två år PKTR, en sektion under Svenska SvGF, med 24 kommittémedlemmar som styr genom en nationell PKTR-kommitté och åtta regionala kommittéer med representanter från hela landet. Det blev två nya discipliner med cirka 13 000 utövare i över 125 föreningar – som växer för varje dag. Men även två nya tävlingsdiscipliner, där Sverige är först i världen med att erkänna disciplinerna som tävlingsdiscipliner. Sverige var även med och startade det internationella parkourförbundet The Mouvment, tillsammans med grundarna av sporten. Svenska SvGF lyssnade in och utformade sedan konceptet tillsammans med utövarna – en förutsättning för att göra det möjligt.  En fortsättning på projektet blev ett nytt projekt under namnet Naturparkour där SvGF och Friluftsfrämjandet ska underlätta uppbyggnad av mötesplatser (parkourparker) för parkour utomhus.

Idrottsrörelsen är en stor mekanism som ställde upp för parkouren, men som ändå är trögrodd och utformad efter lagidrotten. När man pratar om spontanidrott ska man skilja på organiserad spontanidrott och spontant idrottande. Inom idrottsrörelsen är det den organiserade spontanidrotten som kan jacka in.  En helt spontan idrott där individer kommer och går utan att “registreras” kommer inte att locka föreningar då de kommer att få det svårt att redovisa sammankomster till LOK-stödet – något som är grundläggande för idrottsföreningar. Själv tror jag att nyckeln är för idrotten är att lyssna, att våga börja om och att testa nytt.

Vad tror du?
Vad kan vi göra för att öppna upp?
Hur ser det ut utomlands?
Är vi beredda att förändra för oss för att få fler att passa in?

//Ahmed Al-Breihi

Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon

Stina Hildingsson arbetar på Korpen Umeå och är pedagog, personlig tränare samt Stina -15instruktör. Hon gillar att träna själv och att få människor att må bättre genom rörelse. Hon har haft många ledaruppdrag inom föreningslivet genom åren, och upplever det berikande och utvecklande att möta olika människor med varierande bakgrund.

 

 

 

_________________________________________________________________

Oroligheterna i världen för människor till vårt land. Människor med behov av bostad, mat, trygghet, sociala relationer, fysisk och psykisk hälsa. Precis som vi.

Korpen Umeå är en förening som arbetar med folkhälsa på många olika sätt. Förutom vår ordinarie verksamhet med lagidrott, gruppträning och hälsa på arbetsplatser jobbar vi med olika folkhälsoprojekt.

Vi har senaste åren erbjudit tjejer och kvinnor med invandrarbakgrund att prova fotboll, gymträning och olika gruppträningspass. Behovet av rörelse och motion är stort men kräver ibland en specifik miljö som är avgränsad och trygg. Vi har bidragit med ledare, lokaler och kunskap. Tillbaka har vi fått nya erfarenheter, ny kunskap och nya kontakter.

I dagsläget är vi i uppstart av olika aktiviteter för asylsökande kvinnor och ensamkommande tjejer. Vi försöker finna vägar att göra deras tillvaro bättre. Vad behöver de? Vad vill de göra? Vilka hinder finns? Vilka möjligheter finns? I detta arbete behövs en stor portion ödmjukhet, nya samarbeten, relationsbyggande och mycket tålamod. I många fall finns inget gemensamt språk förutom kroppsspråk. Rörelse är dock universellt och fungerar oftast bra.

I möten med kvinnor som har en helt annan bakgrund än vi själva får man ibland omvärdera och anpassa sin verksamhetsidé. Exempelvis när någon har med sig sin 5-åring på gymmet för att kunna träna. Det är farligt för ett litet barn att vistas bland hantlar och viktplattor. Tycker vi. Dessa människor har vandrat från Mellanöstern i månader. Det är farligt. På riktigt.

Det är en utmaning att hitta aktiviteter, lokaler och tidpunkter som gör det möjligt för många kvinnor att komma och träna. Det finns många hinder. Men vi kanske ska fokusera på de som faktiskt dyker upp. När Z från Afghanistan kramar mig hårt och länge efter ett svettigt pass på gymmet, där vi tillsammans på knagglig svenska, räknat repetitioner, skrattat och svettats tillsammans, tänker jag att vi båda förstärkt vår fysiska, psykiska och sociala hälsa.”Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon.

Vill du göra något?

Vän i Umeå www.vaniumea.se
Röda Korsets Fritidsguider www.umeakretsarna.se
Umebygdens Etableringscentrum UBEC www.ubec.se
Korpen Umeå www.korpenumea.se

//Stina Hildingsson

Det finns alltid en lucka

Robert Lindberg är 40 år, bor i Innertavle och jobbar som lärare i Idrott och Hälsa på Robert LindbergMariebergsskolan. Han tävlar i Multisport/Adventure Racing runt om i världen med laget Team Haglöfs Silva. Tävlingarna är ofta mellan 4-7 dygn nonstop och laget tar sig fram till fots, cyklandes eller paddlandes.Robert blev 2:a i VM i november. Han vann också ”Årets Idrottsman” och ”Årets Prestation” på Umeås Idrottsgala 2016.

 

_________________________________________________________________

Att tävla sju dygn i sträck, dag som natt, i Brasiliens djungel är ingen lek. Det är bland det tuffaste man kan ge sig in på i tävlingsväg, alla kategorier. Värmen, snårig djungel, vätan, supersvår navigering (kartor från 1967), att allt sticks och otrevliga djur (klev till och med på en alligator) är bara några av faktorerna att ta sig igenom. Sömn och energibrist är andra faktorer som ska behärskas.

Men jag ska inte klaga. Ingen tvingade dit mig, jag for till och med dit för att jag ville dit och tävla. Det var trots allt VM och vi är ett riktigt tufft lag som även behärskar djungelmiljöer och fick med oss en silvermedalj hem som vi är stolta över.

Att berätta om alla strapatser som inträffar när vi tävlar under 5-7 dygn i vildmarken runt om i världen skulle ta alltför lång tid här, det får bli en annan gång. Däremot kan jag dela med mig av min syn på träning och vad som krävs för att ta sig an de riktigt tuffa tävlingarna och hur man trollar in träningen i vardagen.

Jag jobbar heltid, har fru och två barn som är fem och sju år, två jakthundar på det. Det är alltid ett pusslande att få ihop det hela. Jag har tränat nästan hela mitt liv och är kraftigt beroende. Jag vet vad som krävs för att prestera i de stora tävlingarna vi kör och vill inte åka och tävla oförberedd. Därför vet jag att jag är riktigt bra när jag kan få ihop 2,5-3 timmars träning per dag fem-sex veckor innan tävling. Samtidigt vill jag vara med mina barn så mycket som möjligt, plus lösa alla andra åtaganden man tagit på under åren. Ni vet hur det är, det är alltid något möte eller barnträning på kvällarna.

Men hur det än är så finns det fantastiskt mycket tid varje dag för träning om man bara letar lite. Det absolut viktigaste är att ha kort ställtid. När luckan uppstår gäller det att hugga direkt – ett effektivt intervallpass på träningscykeln i garaget, lite hivande av järnskrot i förrådet eller en snabb repa löpintervaller. Funderar man för länge eller velar rinner tiden iväg osannolikt fort och luckan är borta. Den bästa träningen är trots allt den som blir av. Det finns alltid en lucka, om inte annat kan träningen ske framför tvn.

Pendlingen till och från jobbet är utsökt ”gratisträning”. Ibland hinner jag med ett pass på lunchen och sen på kvällen när barnen lagt sig. Trots att jag tävlar upp till sju dygn i sträck tränar jag sällan mer än två timmar i stöten, luckorna är ofta inte större än så. På helgerna brukar jag försöka komma iväg tidigt för att vara tillbaka lagom till att barnen sett bolibompa-tv färdigt. Har svårt att offra en helgdag för ett långpass.

Sen tror jag stenhårt på att gammalt hederligt kroppsarbete ger en stabil grund att stå på. Försöker jobba i skogen så ofta jag kan och ett rejält pass i skogen med motorsågen eller på vedbacken kan också räknas in i grundträningen.

Ett tips är även att inte krångla till det så mycket. Dagens teknik gör att det går att mäta precis allt man gör. Kan det locka folk att komma ut och röra på sig är väl det jättebra. Men själv har jag aldrig kört med pulsklocka (jag känner när jag blir trött), för ingen dagbok, klockar aldrig mina pass, äter ofta det jag själv skjutit och tar mig en stänkare då och då. Man behöver inte göra det så avancerat eller följa dieter och liknande, det funkar ändå. KISS är mitt melodi (Keep It Simple Stupid).

Så spana efter luckor i vardagen och se träningsmöjligheterna när de dyker upp, fundera inte så mycket utan kör bara. Kanske ses vi därute!

//Robert Lindberg

Se upp för svartskallen!

tatiana

Foto: Rinki Hulth

Tatiana Håkanson läser sista terminen på idrottsvetenskapliga linjen med inriktning management. Hennes kandidatuppsats kommer att handla om idrotten som integrationsfält för barn och ungdomar med invandrarbakgrund, med fokus på idrottsmiljön. Vid sidan av studierna driver Tatiana eget företag som samhällsdebattör och föreläser landet runt i ämnen som adoption, normkritik och rasism. Tatiana nominerades nyligen till en av Västerbottens framgångsrikaste kvinnor inom kategorin organisation.
_________________________________________________________________

Jag blev adopterad från Brasilien till Sverige 1997, hela sex år gammal. Skoltiden började mycket knackigt då mina språkfärdigheter i svenska var obefintliga och jag för det mesta hamnade i bråk då missförstånd mellan mig och övriga elever alltid kom i centrum. Det bästa med skolan var rasterna, för då kunde jag få briljera i fotboll.

Detta uppmärksammades ganska snart av en fotbollsspelande klasskamrat som bjöd in mig att komma med i det lokala flicklaget. Till att börja med kunde jag inte tänka mig att spela med i ett lag med en massa regler som jag inte förstod och tränare som pratade ett språk jag inte behärskade fullt ut. Jag ville inte att min glädje till fotbollen skulle dö bort och var rädd att allvaret skulle bli för stort när jag skulle spela i ett lag. Till slut gick jag med på att testträna med laget EN gång. Det räckte för att tränarna skulle erbjuda mig en plats och möjlighet att redan efter en vecka spela min första match. Där började min fantastiska fotbollsresa!

Vänta nu! Var det en sån fantastisk fotbollsresa?

Jag fick tidigt veta att jag hade talang för fotboll, fick smeknamn som Dribbeldrottningen och Brassen. Dessa smeknamn kom från mina lagkamrater, tränare och andra föräldrar som hade döttrar i samma lag.

MEN jag fick också helt andra namn av motspelare, deras tränare och föräldrar. Det var rent rasistiska namn som n***r och svartskalle. Öknamnen följde mig genom hela min fotbollsresa. Det som gjorde mest ont var sveket från vuxna som inte stod upp för mig när dessa rasistiska ord regnade över mig. Jag hade ändå tur – mina tränare såg till att jag kunde känna mig trygg på fotbollsplanen, och varje gång något rasistiskt hände var de snabba att ta tag i problemet.

Jag minns en gång när jag stod målvakt i en bortamatch och några ungdomar på runt 15 år stod och kastade sten på mig och skrek rasistiska okvädningsord till mig. Efter matchen berättade jag vad som hänt för en av mina tränare som tog upp händelsen med motståndarlagets tränare. Motståndarlagets ”supportrar” fick skäll efter noter och jag kände äntligen hopp för min situation som svart fotbollsspelande tjej.

Fotbollen banade väg för mig för att förstå svensk kultur, språket och god kamratskap. Genom fotbollen kunde jag förstå Sverige som inte alltid ville förstå mig i min utsatthet. Dock saknar arbetet mot rasism inom idrotten en tydlig aktionsplan, och det är fortfarande väldigt mycket upp till varje enskild tränare och engagerad vuxen att på sitt eget sätt ta tag i den problematik man allt oftare möter. Det är därför jag är ute landet runt för att synliggöra och problematisera den rasism som fortfarande finns, och som nu ökar med den stora flyktingströmmen i hela samhället – även inom idrotten.

Många goda krafter behövs för att göra idrott i alla dess former tillgänglig och attraktiv, se till att den blir inkluderande, motarbetar rasism och utanförskap. Grunden finns – nu måste vi se till att redskap utvecklas och blir tillgängliga för alla eldsjälar som är engagerade.

//Tatiana Håkanson, avenir.nu@gmail.com

Veteran med guldvittring

Jag var i mitt livs form, medelålders och hade vittring på guldmedalj. Steg in på Lisbetarenan och drog in doften av rubtanbana*, sockar och liniment.

I min ungdom upptäcktes jag på skolan vid friidrottsutövandet. Min stora besvikelse var att jag aldrig lyckades lyfta tillräckligt mycket för att få till varken höjd eller längd i hoppgrenarna. Kändes som om min ringa längd och rätt så stora bak (min brors personliga analys) orsakade uppbromsningen. Men jag hade någon slags fallenhet att få iväg en kula utan att ha problem med grundtekniken. Syrran hade varit drottning på att kasta slungboll och lånat hem en som jag vid högtidliga tillfällen fick använda. En av lärarna som iakttog skolmästerskapen pratade med mig och lockade mig till friidrottsträning.

Jag minns att hoppandet på ett ben uppför lilla backen på skolan kändes påfrestande och när det gällde kastgrenarna blev jag väldigt ensam. Vi hade inte en tillstymmelse till någon slags idrottsanläggning utan bara tillgång till skolans knapphändiga utrustning. När någon där gav mej ett spjut och försökte få mig att slänga det stillastående tändes en gnista. Otaliga gånger hade jag kastat sten med brorsan över Storbäcken och fått till handledssnärten. Och även om snärten ställde till så spjutet störtdök, så fick jag iväg det. På grund av denna snärt sattes det en diskus i handen på mig och helt plötsligt blev jag en stor fara för såväl liv och skolans fönster några meter bort. Denna tingest blev en utmaning som jag aldrig kunde bemästra och jag kan än i dag höra tränaren jag fick på distriktsnivå upprepa ”En del styrka, en del teknik och en del fart. Tar farten över fungerar det inte!” Tog jag inte i av kung och fosterland så var jag så snabb att tekniken helt förlorades och diskusen for lite åt alla håll.

Friidrott dominerade i alla fall livet under en längre tid. Vi var många duktiga idrottare från kommunen som vann runt hela länet utan att ens ha en egen anläggning. Resultaten pressade slutligen fram en liten friidrottsanläggning vid fotbollsplanen, men då hade de flesta av oss redan flyttat därifrån. Vi gick gymnasiet och tränade på andra orter. Mitt intresse för friidrott falnade allt mer men min iver att hålla sig i form försvann inte. Så småningom återvände jag hem, började jobba på tung industri utan kroppsliga besvär, något jag förknippade med den träning som jag fortsatt med. Det resulterade i att jag utbildade mig inom idrott, mer och mer mot friskvård och höll det spåret på min arbetsplats. Efter att ha jobbat med andra människors hälsa under många år ledsnade jag och blev istället sugen på att gå tillbaka till kastgrenarna som veteranfriidrottare.

Det var en rätt lång väg tillbaka att träna upp styrka, hållfasthet och smidighet. Samtidigt hade idrottsanläggningen blivit eftersatt – spjutbanan användes som avfart för bilar och kulringen hade växt igen. Dock fanns 100-metersbanan och hopphöjdsplatsen kvar och där fann jag träningsro. Visst, spjutspetsarna blev inte vackra av att landa på grusplan och nåde den som satte sin spets i fotbollsplanen. Men av en slump provade jag nu den teknikkrävande släggan. Det visade sig inte vara några större problem. Även om jag inte fick till några längder blev jag snabbt en favorit. Samtidigt blev tekniken i spjutkastning en rejäl utmaning då jag återgick till att dra ned spjutet i utkastmomentet.

Vid Veteran-SM i Eksjö var jag i alla fall i mitt livs form och visste att jag kunde prestera bra. Jag hade guldvittring. Fyra kastgrenar under tre dagar med början fredag eftermiddag. Det drog ut på tiden och vid 19-tiden började vi värma upp för spjut. Då började daggen lägga sig på rubtanbanan. Vid mitt första utkast gled jag lite på den blöta banan. Alla niomillimeterspikarna högg tag i rubtanet och det blev tvärstopp. Spikarna gav ej vika, inte heller rubtanbanan utan den svagaste länken brast – min inre vadmuskel! Men jag fick i alla fall silver på det kastet.

I dag inser jag att hade jag inte fått möjlighet att testa på skolans gympatimmar och bli upptäckt av en tränare, så kunde jag lika gärna ha börjat med något helt annat. Men något föddes där hos mig – glädjen att utvecklas i gemenskap med andra ungdomar. Och att jag accepterades som den bonnläpp som jag var, uppväxt i en by med tio hus utan jämnåriga – jag fick vänner inom idrotten. För mig öppnades en ny värld med andra möjligheter. Som jag ser det handlar idrott hela livet om vad vi håller på med som unga, hur mycket glädje vi upplever och hur stora möjligheter vi har att prova olika idrotter. I dag älskar jag att se människor ha roligt i sin idrott, även om jag själv numera håller mej till gymmet och snöskottning.

//Lisbet Olofsson, idrottskonsulent SISU Idrottsutbildarna

*rubtan är gummimaterialet överst på friidrottsbanor