En berättelse om att flytta gränser – ironman

Drömmen om Ironman Hawaii
Mitt namn är Mikael Kjellander och min passion är triathlon. Min uppväxt präglades av fotboll men med inslag av andra sporter såsom innebandy, skytte och löpning. Min första stora fysiska utmaning mötte jag under värnplikten som Fjälljägare i Arvidsjaur. Efter 15 månader hade jag flyttat mina fysiska och mentala gränser långt längre än vad jag trodde var möjligt. Det väcktes en nyfikenhet för hur långt jag kunde pressa mina gränser.

De kommande åren ägnade jag mig främst åt styrketräning och löpning. Jag tävlade i allt ifrån bänkpress till hinderbana och genomförde löptävlingar och uthållighetslopp. Jag kände mig aldrig helt tillfredsställd och så småningom kom en tid med småbarn och en omfattande husrenovering. Träningen lades åt sidan tills en dag då jag klev upp på badrumsvågen som visade tresiffrigt. Jag bestämde mig för ta mig tillbaka och satte upp målet att kunna springa 5 km. Det tog tid, det var jobbigt och det gjorde ont. Det gick inte fort men till slut hade jag sprungit 5 km igen! Gränsen flyttades till 10 km och senare till ett halv marathon.

Mitt första triathlon
Sex månader och 15 kilo senare genomförde jag mitt första triathlon! Jag hade för första gången simmat, cyklat och sprungit i en följd och jag kände direkt att det här var min grej. Året var 2013 och jag var nyss fyllda 30. Senare samma år genomförde jag en halv Ironman, genom att simma bröstsim, cykla mountainbike och med en banan i fickan som enda energi. Jag kom nästan sist men kände ännu starkare att det här var min grej! Jag hade hittat det jag sökt så länge, ett sätt att flytta gränser.
Jag hade funnit nästa gräns, Ironman i Kalmar.1120_013355-434x650

Jag var anmäld till en av världens tuffaste tävlingar utan att förstå hur det ens var möjligt att i en följd simma nästan fyra km, cykla 180 km och därefter löpa ett marathon. Knappt ett år senare sprängde jag den gränsen när jag efter 10 timmar och 52 minuter kunde titulera mig Ironman.

Triathlon och Ironman hade allt jag behövde och nu när jag visste att jag kunde, ville jag vet hur fort det kunde gå. Var det möjligt att genomföra en Ironman under 10 timmar? Det tog ytterligare två år men i min tredje Ironman sprängde jag tiotimmars gränsen. Nu spände jag bågen hårdare än någonsin och siktade på den mest ikoniska tävlingen i världen, VM i Ironman på Hawaii. Är det möjligt att bli en av de bästa i åldersgruppen och därmed ta en kvalplats?  Sedan dess har jag tränat hårdare än någonsin och genomfört ytterligare två Ironmantävlingar där jag kommit allt närmare min målsättning och min nästa gräns.

Under hela min resa har familjen stått vid min sida. De har alltid varit viktigare än allt annat och trots att träningen många gånger har varit tuff så har balansen mellan familj, arbete och träning varit den stora utmaningen. Jag har alltid anpassat träningen efter mitt liv och inte livet efter träningen. Jag har lärt mig mycket på den här resan men det finns en sak jag fortfarande inte vet, var går gränsen?

// Mikael
____________________________________________________________________________________________
MG_2537-422x650Mikael Kjellander bor i Katrineholm med sambo och två barn.
Håller sakta på att närma sig sin senaste satta gräns – att genomföra en ironman på Hawaii

Annonser

Tänk om idrott verkligen var för alla

Kunskapen finns – vi vet att fysisk aktivitet främjar både den fysiska och psykiska hälsan. Som psykiatrikern och författaren till boken Hjärnstark Anders Hansen säger, att hålla på med idrott gör inte att man bara blir bättre på idrott, man blir faktiskt bättre på matte och svenska också.

Vi vet det här och ändå finns det alltid för lite resurser att satsa. Frågan är – har vi råd att låta bli?

Vi har i Sverige en jättefin idrottsrörelse, en verksamhet till stor del driven av ideella krafter. Idrottsrörelsen har som mål att ha kvar sina aktiva hela livet. Idag slutar många barn att idrotta vid 10–12 års ålder. Det behöver idrottsrörelsen arbeta på. Men ännu viktigare är – hur når vi de som aldrig kommer in?

Barn som växer upp i familjer utan tradition av att vara aktiva inom idrott eller friluftsliv, kommer med stor sannolikhet inte heller att bli aktiva. Studier har visat att i områden där resurserna är begränsade, är antalet aktiva färre. Skillnaden är stor beroende på vilket område man bor i. Ska det få vara så?

Vi vet att idrott och friluftsliv gärna vill nå alla, men när det väl kommer till kritan så är det heltidsarbetande föräldrar som på sin fritid skjutsar, planerar träningar, säljer fika, sitter i sekretariatet och redan lägger hundratals ideella timmar på att våra barn och unga ska kunna idrotta. Kan vi verkligen förvänta oss att de ska arbeta uppsökande och strategiskt för att nå fler? Det är inte realistiskt.

Utmaning
En annan utmaning är att det faktiskt kostar ganska mycket pengar att idrotta. Det är så klart olika för olika idrotter, men sanningen är att en familj med tre barn som alla håller på med aktiviteter, läger ner flera tusen kronor per år i aktivitets- och medlemsavgifter. Ibland finns inte de pengarna. Många idrottsföreningar erbjuder betalningsplaner eller stödfonder som föräldrar kan söka bidrag ur. Fina initiativ, men hur tillgängligt är det? Som förälder behöver du ta kontakt med någon i föreningen och be om att få anstånd eller be om att få dela upp betalningen för att du inte har råd, alternativt komma med mössan i handen och be om att få söka pengar ur fonden för de som behöver. Det sitter nog ganska långt inne.

När tandhälsan i Sverige orsakade mycket sjukfrånvaro och lidande hos barn, tillsattes en nationell utredning som utmynnade i att Folktandvården bildades 1938. En socialreform som bidragit till att svenska barn idag har bäst tandhälsa i Europa enligt Eurobarometern.

Tänk om en liknande insats skulle göras för att främja den fysiska hälsan? Tänk om idrottande var gratis för barn upp till 18 år. Att arbeta med att nå fler handlar om att ta bort trösklarna. Det är det vi gör i En Frisk Generation och det funkar. Våra aktiviteter är gratis, du kan ta med dig hela familjen, dessutom fixar vi mat efteråt. Det enda du behöver göra är att komma. Då når vi de som behöver det mest.

Företagen har förstått det här. Många företag idag ger sina anställda friskvårdbidrag och möjliggör för medarbetare att träna på arbetstid. Det gör man för att man vet att om medarbetarna är fysiskt aktiva, så presterar de bättre och håller sig friskare. Det tjänar alla på. Borde inte alla barn i Sverige få ha samma möjlighet?

Låt oss införa Folksport. Låt alla barn och unga idrotta kostnadsfritt, en samhällsinsats som främjar folkhälsan och sätter hela Sverige i rörelse!

// Anja & Janna
___________________________________________________________________________________________

Anja Nordenfelt, verksamhetschef En Frisk Generation
Janna Hellerup Ulvselius, ordförande En Frisk Generation

När karriären är slut – vill jag leva vidare

Jag hade länge funderat på hur det skulle se ut om jag inte kunde hålla på med kampsport.

Det var en återkommande skräckblandad fantasi. Om jag drabbades av någon allvarligare skada gick fantasin på repeat innan jag fick besked om utgången. Jag har nämligen aldrig gillat träning i sig. Det har alltid varit kampen som drivit mig. Genom åren har jag träffat många som behövt lägga av oftast pågrund av slitage så rädslan över att behöva ge upp kampen var obeskrivligt stor.

2008 började jag få domningar i armen. Det hände oftare och oftare. Alltifrån att jag vaknade mitt i natten till att jag under uppvärmning (oftast springandes runt mattan) drabbades av att ”kolsyran” i armen. Periodvis fick jag avstå från träning pga av att jag, som jag trodde, sträckte mig mellan skuldrorna och med det blev helt orörlig. Gick i långa perioder med smärta. 2011 hade det gått så långt att jag fick som enkelstötar med varje hjärtslag. Med hjälp av Hammarby fotboll’s sjukgymnast Mikael Klotz fick jag kontakt på Spinecenter. Prognosen såg inte bra ut så jag började ställa in mig på slutet.

I början av 2012 skulle jag opereras. Jag hade fått möjligheten att tänka så mycket på de allra värsta scenarierna att jag var helt lugn inför slutet. Jag hade t.om. funderat på om jag inte skulle vilja leva vidare. Hade kommit överens med mig själv om att jag hade haft ett så bra liv fram tills den här tidpunkten att jag kunde vara glad över vad jag fått. Det var nyttigt att få tänka i de här banorna. Att känna glädje över hur bra jag hade haft det.

Men nu var det slut.

Det visade sig inte vara så dramatiskt. Jag sprang en halvmara 11 veckor efter operationen och några veckor innan det hade jag hoppat några språng på ryttarstadion med en häst över fasta hinder. Dumt kan man tycka men just då verkade det som en bra idé. Bara några år tidigare öppnats upp som ett alternativ för mig.

12743927_10153804743076041_3466881262301285044_n
Ridningen. Märkligt kan jag tycka nu i efterhand med tanke på att jag var så övertygad om att halva anledningen till att jag valt kampsport handlade så mycket om aggression och hävdelsebehov. Men med ridningen var det som bortblåst. Det visade sig att allt jag behövde göra något som höll mig sysselsatt. Helst i sällskap av en annan individ. Och det hittade jag i ridningen.

 

2013 fick jag möjligheten att jobba med en produktion där jag skulle ta amatörjockeylicens på tio veckor. Så med det började jag rida regelbundet. Kom fram till att jag faktiskt har gjort det här tidigare i livet. När jag slutade satsa Ju-Jutsulandslaget hittade jag submission wrestling och MMA. Började om med något nytt helt enkelt. Tillät mig att bli nybörjare. Det gjorde övergången lättare.

Nu rider jag allt jag kommer över. Dessutom har jag aldrig behövt säga att jag slutat med kampsport trots att jag mycket sällan tränar eftersom det alltid straffar sig på olika sätt. Men ibland går jag ner och kör. Det blir oftast stökigt och okontrollerat, från min sida i alla fall, men det är värt det trots bieffekter.

//Musse Hasselvall
—————————————————————————————————————————————–

Musse Hasselvall

Per Michael Carl Musse Hasselvall, född 30 augusti 1972 i Nacka, är en svensk passare, skådespelare, regissör, kampsportsprofil och programledare. Hasselvall har fem SM-guld i jujutsu bakom sig, samt brons från både världs- och europamästerskap.

 

Tillgänglighet, anläggningar som föreningar – fokus för oss alla

Alla barn och ungdomars rätt till rörelse på olika sätt. Många idrottsföreningar slänger sig lite vårdslöst med att alla är välkomna in i föreningen men flertalet vet inte vad det innebär. Är en transperson välkommen, en rörelsehindrad, en med psykisk sjukdom, från ett annat land etc. Hur ser du på tillgänglighet och allas rätt till idrott? Ibland begränsas vi med att det finns får få anläggningar men om man ser till den lilla föreningen. Vad borde göras? Vad är din vision 2030?

Något som jag kämpar för i min roll som vice ordförande i Idrotts- och föreningsnämnden i Göteborg är att politiker ska lägga sig i föreningarnas verksamhet så lite som möjligt. Annars hamnar vi i en situation där föreningslivet börjar detaljstyras med en massa politiska mål.

Så kan vi inte ha det – och för mig spelar det ingen roll vilken ideologi det handlar om. Oavsett riskerar det att sluta med att organisationer tvingas göra helt andra saker än vad de själva tänkt sig, och kanske något helt annat än vad de vill göra.

Det skulle tära mycket hårt på engagemanget hos organisationerna och innebära en katastrof för hela samhället. Därför måste vi stå upp för civilsamhällets oberoende och mångfald.

Samtidigt skulle det knappast bli bra om vi lät bli att ha några krav alls. För de flesta av oss är det självklart att föreningslivet ska vara till för alla – oavsett sexuell läggning, hudfärg eller funktionsnedsättningar. Men så vet vi att det inte ser ut överallt, och det är inget som kan accepteras.

Därför är det oerhört viktigt att landets kommuner ser till att alla föreningar – som på något sätt bryter mot värdegrunden om alla människors lika och skattbara värde, grundläggande etiska värden och demokratiska principer – nekas föreningsbidrag och möjligheten att hyra lokaler.

Självklart krävs det noggranna uppföljningar, kontroller och granskningar för att detta ska bli verklighet, och jag vet att detta är något som de flesta föreningarna frågar efter.

Visst finns det föreningar och personer som missköter sig och där måste vi agera, men samtidigt får vi inte glömma att föreningslivet många gånger ligger långt före samhället i stort när det gäller att skapa större integration och tillgänglighet.

Föreningslivet har gjort så mycket för funktionsnedsatta. Det har på ett helt unikt sätt gett en röst för en stor grupp människor, som annars har svårt att synas och höras i samhället, och gett dem plats på arenorna – inte bara på läktarna.

Jag minns själv hur det var när jag reste i Kina innan 2008 och Paralympics i Peking – innan parasport fick någon större medial uppmärksamhet i Sverige. Då brukade folk titta ned i marken när de mötte mig på gatan, men efter Paralympics började jag märka en skillnad. Människor började titta mig i ögonen när de såg mig och gav mig ett leende.

Vi ser också hur föreningarna gör fantastiska insatser för att möjliggöra arrangemang som för samman barn och ungdomar med olika hudfärger och religioner över nationsgränser men också över stadsdelsgränser. I Göteborg har vi bland annat Gothia Cup, Partille Cup, Basketfestivalen och Världsungdomsspelen i friidrott, som alla skapar fantastiska upplevelser och ökar förståelsen för andra kulturer.

Här finns det mycket för politikerna att lära av föreningarna. Jag är övertygad om att föreningslivet, med den kraft som finns där, har samma möjlighet att göra stora insatser även för transpersoner, människor med psykiska funktionsnedsättningar och många fler – på samma sätt som de har gjort för att inkludera och stärka människor med fysiska funktionsnedsättningar och människor med olika kulturell bakgrund.

Det är min förhoppning och min vision.

//David Lega

__________________________________________________________

dtygccrucmfpbfewiban

 

David Lega
är en svensk politiker, föreläsare, entreprenör och före detta idrottare. Lega är kommunalråd i Göteborg sedan januari 2011

 

 

Bio
David Lega föddes 1973 i Göteborg, Sverige, med alla odds emot sig. Han föddes med ett gravt handikapp som innebar att han var förlamad i båda armarna och saknade muskler i benen. Läkarna informerade hans föräldrar att det troliga var att han aldrig ens skulle kunna klara att sitta upp utan stöd.

Redan några månader gammal började David träna hårt och klarade att sitta upp innan han var två år gammal. Under hela sin tidiga skolgång i vanliga skolor i Göteborg, tränade David och varvade sjukgymnastik med alla former av handikappidrott. 1986, när David var 12 år, var han åskådare när VM i simning för handikappade avgjordes Göteborg. Där föddes ett intresse som David sedan aldrig släppt.

En silvermedalj vid junior-VM i St. Etienne 1990, följdes av en sjätteplats vid VM på Malta 1994. 1996 kom det stora genombrottet vid Paralympics i Atlanta. Tack vare bland annat två världsrekord under spelen fick David ta emot ”Triumph of the Human Spirit”, de paralympiska spelens Bragdguld. Fram till och med Paralympics i Sydney 2000 blev det totalt tre VM-guld, fyra EM-guld och 14 världsrekord för David innan han beslutade sig för att avsluta sin framgångsrika karriär.

 

Hur andra personer i u-länderna har det

För mig är det lätt att vara tacksam över fotbollen när jag har en bra form, kroppen känns fräsch och jag har roligt med mina lagkamrater. Jag har dock inte lika lätt att vara tacksam över fotbollen när jag har en formsvacka, kroppen känns sliten och det är fullt upp i vardagen. 

Inte så konstigt kanske. det är lätt att vara tacksam när det går bra och svårare när det går dåligt. Däremot om jag kan hitta något att vara tacksam över trots att det går dåligt, då har jag allt att vinna. Till exempel att jag är hel och frisk nog att kunna spela, jag har grymma lagkamrater och möjlighet att utöva min favoritidrott på regelbunden basis.

Det kryllar av vetenskapliga argument för att använda ordet tack mer, exempelvis är tacksamma personer mer tillfredsställda med livet, sover bättre, mer energiska, glada och uppmärksamma osv. Kortfattat finns det både psykiska, fysiska och sociala fördelar som borde vara åtråvärda för idrottare, men också för alla övriga såklart (1, 2, 3, 4).

Visst kan det vara svårt att alltid vara tacksam hela tiden, det enklaste som finns är att ta saker för givet. Jag tror att det är svårare för vissa och lättare för andra att vara tacksam eftersom vi alla är så olika. En av de svåraste sakerna är troligen att få in det som en vana. Men samtidigt behöver det inte va så svårt heller. Alla har någonting att vara tacksam över.

När jag reflekterar över hur andra personer i u-länderna har det, får jag perspektiv. Tänk på alla de miljontals som inte har rent vatten, mat för dagen eller tak över huvudet. Jag lever i lyx utan att uppskatta det. Med personerna i U-länder i åtanke bör jag inte vara otacksamma en enda sekund. Någonsin. Även inom idrotten finns det alltid någon som har det värre än jag. Som har gjort fler missar, suttit mer bänk, gjort fler självmål eller som till och med har tvingats sluta på grund av en skada. Hjärnan har en tendens att bara fokusera på sig själv, emellertid när jag breddar mitt självfixerade perspektiv är det lättare att vara tacksam. Om jag inte hade kunnat utöva min idrott på ett år, hade jag helt klart saknat det. Sålunda, försöker jag njuta så mycket jag kan varje gång jag idrottar.

Här är några olika övningar jag rekommenderar för att öka tacksamheten:

  • Att skriva ner 5 saker jag är tacksam för i en journal, dagbok eller liknande. Går även att reflektera över 5 saker utan att skriva ner om det känns lättare.
  • Att säga ordet tack 100 gånger på 100 sekunder, dvs 1 tack i sekunden. Går att ta hjälp av tidtagaruret i telefonen om det behövs.
  • Att skicka ett brev/meddelande till någon jag uppskattar alternativt att säga tack till någon jag uppskattar och berätta varför jag gör det.
  • Att fylla en burk med lappar om händelser jag är tacksam över under ett år. Sen kan jag titta igenom min tacksamhetsburk på nyårsafton och minnas tillbaka.
  • Att bära med mig en fin sten i fickan som påminner mig om att vara tacksam under hela dagen.

Jag riktar inte mina tack till någon speciell när jag tackar, men vill man det så går det såklart bra. Att avsätta tid varje dag har hjälpt mig få in tacksamheten som en vana. Att inte praktisera det dagligen leder ofta till att en dag här och där skippas vilket minskar chansen att en vana ska byggas. För mig visar tacksamhet att det finns bra saker i livet. Tacksamhet förnekar inte att det finns dåliga eller jobbiga saker, det säger bara att det finns något som är bra.

Jag menar inte att jag själv är tacksammast i världen, för det är jag inte. Däremot har jag blivit betydligt mycket mer tacksam sen jag började vanan att tacka varje dag för allt fantastiskt som faktiskt finns i mitt liv – morgon och kväll. Det i sin tur har gett mig otroligt mycket glädje, energi och ro, samtidigt som jag fortfarande har lika mycketk driv kvar. Jag vet inte hur tacksam eller otacksam du är. Men oavsett så kan vi alla bli mer tacksamma, det finns ingen övre gräns på hur tacksam man kan vara. Så tänk på det, diskutera det med din flickvän/pojkvän/kompis och testa några av de övningarna ovan och se vilken som passar dig bäst. Det är inte så att du har något att förlora på det.

Tack för att du läste.
//Emil Andersson

 

 

Emil Andersson driver företaget Peak of Mind, som jobbar med idrottspsykologi.
För mer information se; Peak of Mind
eller  Peak of Mind på Facebook eller twitter.

Att få höra till eller att inte få göra det

De flesta av oss vet hur det känns. Särskilt den där känslan av att inte få vara med. Att stå bredvid gruppen, men inte vara med i den. Och det är ju så, det är svårt att vara med om du inte bjuds in. Idrotten kan göra enorm skillnad genom att just bjuda in. 

Ibland räcker det inte att lägga ansvaret på de som står bredvid, säga att det är bara att fråga så får alla vara med. Ibland måste vi som redan finns med därinne sträcka ut handen. Det kan handla om grupper i skolan, men det kan också vara ett större sammanhang som det svenska samhället där vi nu har många nyanlända sedan ett par år tillbaka. Nyanlända vänner som både kan och vill vara med i vårt samhälle och vår gemenskap, men inte vet riktigt hur. Där kan vi inom idrotten tydligt sträcka ut handen, visa vägen in men inte stanna bara vi det kanske. Inte räkna med att kulturkrockar försvinner genom att den goda viljan finns, utan bemöta det vi krockar. Prata om det. Vara tydliga med hur vi tänker, men också lyssna in och se vad vi kan lära.

Idrotten i Sverige växer och blir ännu starkare genom nya influenser, idéer och erfarenheter från andra länder och individer. Vi kan bli ännu bättre. Vi blir ännu bättre just nu!

I vår volleybollförening har jobbat mycket genom att aktivt bjuda in nyanlända. Familjer med små barn som kommer alla tillsammans och även bjuds på lite fika och andra svenska familjer där vi tänker att det inte alltid är så lätt att komma som ven men att möta svenska föräldrar kan öppna upp många nya dörrar och öka förståelsen från båda håll. Vi har nyanlända tjejer där vi ofta först lärt känna dem lite i något annat sammanhang och sedan bjudit in till en volleybollträning. Våra ungdomslag med tjejer är duktiga på att välkomna nya genom att träffas och till exempel fika.

Vi har också en stor grupp nyanlända killar som kommit utan sina familjer. Den första tiden när det kom så många nyanlända fanns ett stort behov av sysselsättning, men vi kände snabbt att det inte är väg till integration. Att erbjudas möjlighet att komma och träna när du vill och om du vill skapar inte öka delaktighet. Det kan till och med motverka integration. Därför var det viktigt att skapa sammanhang med tydliga förväntningar, att komma i tid eftersom det är viktigt i Sverige, hur vi är mot varandra på träningarna, att prata svenska och mycket annat. Men vi såg också behovet av ett annat sammanhang än bara träningar. Så vi har träffats och lagat mat.

Många bra samtal kommer till när man lagar mat, om könsroller och vad som är gott, hur man ska göra eller vänta, går det att laga ris på ett annat sätt som också blir gott?

Hur gör man då? Ni kan kontakta kommunen och få kontakt med boenden, det finns säkert privata aktörer som har boenden för asylsökande också. Det finns stödboenden för de som fått uppehållstillstånd, detta vet kommunen. Fråga om någon vill komma på en träning. Bjud in! Prata i er förening eller med berörda lag hur ni gör när ni välkomnar. Hur får vi nya spelare att känna sig välkomna?

Vi har mycket att lära av och mycket att ge till varandra. När vi möts som jämlikar, ger oss lite mer tid i möten som inte alltid är så självklara och vågar utmana våra förutfattade meningar och verkligen ser den andra människan.

//Emma Snelder

Volleybolltränare för barn och ungdomar i VK Westan, startade klubbens integrations-verksamhet och tränar idag både killar och tjejer från andra länder. Bedriver familjehem och eldsjäl för att arbeta aktivt med integration

 

När jag var 15 år blev jag sexuellt ofredad av en svensk landslagstränare.

För några dagar sedan var jag på återbesök hos barnmorskan. Jag väntar mitt andra barn och är ca halvvägs gången. Otålig som jag är var jag bara tvungen att få veta könet på barnet i magen, det var väldigt svårt att avgöra från bilden på tvmonitorn men barnmorskan avslöjade att jag kommer att bli mamma igen, fast denna gången till en liten flicka.

Under graviditeten har jag varit helt övertygad om att Vincent skulle få en lillebror.

Oavsett kön eller nationalitet så börjar vi alla som simmare i mammas mage. Skillnaden för mig blev att jag fortsatte simkarriären efter att jag föddes. Redan som tvååring simmade jag 200 m, ironiskt nog blev 200 m min special distans genom simkarriären. Med en pappa som chefstränare i simklubben Triton i Staffanstorp blev simhallen mitt dagis.

Min karriär har innehållit jätte många framgångar och fantastiska ögonblick. Men karriären har självklart också innehållit många motgångar och jobbiga ögonblick.

För mig har kärleken till själva simningen alltid varit större än allt annat runt omkring. Jag ÄLSKAR att vara i vattnet. Många av mina värdegrunder jag står för idag har vuxit fram genom alla mina år inom det Svenska fantastiska föreningslivet. Det är något unikt som vi ska vara väldigt stolta över och värna om.

Enligt min personliga åsikt är det Svenska ideella föreningslivet något helt underbart, dock är det något som finns till för barnen och ungdomarna. Med andra ord är de vuxna där för att guida och utbilda våra barn/ungdomar. Vi som föräldrar ska känna oss trygga och utan att behöva tveka kunna lämna iväg våra barn till den idrottsförening som dom vill medverka i.

Tyvärr är jag en av många idrottare som utsatts för något som inte hör hemma någonstans på denna jord. Jag har svikits på ett av de grövsta tänkbara sätt. Några av dem som skulle guida mig igenom min karriär vände mig ryggen när jag hade det som tuffast.

När jag var 15 år blev jag sexuellt ofredad av en svensk landslagstränare. Efter att skammen lagt sig och modet vuxit fram efter att ha känt mig värdelös under en lång tid valde jag, med otroligt mycket stöd från min familj, att anmäla landslagstränaren.

Efter en otroligt jobbig tid frigavs han i tingsrätten för att sedan dömas i hovrätten för sexuellt ofredande. Inte en enda vuxen person, utanför familjen, sträckte fram en hjälpande hand till mig under denna tiden, som varit den jobbigaste i mitt liv. Jag vändes ryggen, 15 år gammal.

Efter att tränaren hade dömts valde Svenska simförbundet att skicka en bukett blommor hem till mig med en lapp där det stod något i stil med: Starkt jobbat Ida. Dom jäkla blommorna åkte direkt ner i soptunnan.

Den dömda landslagstränarens simförening valde att behålla honom som anställd. Han var anställd som tränare i flera år efter att han blivit dömd för sexuellt ofredande. Jag tvinades se/möta honom på alla större tävlingar runt om i landet. Som med mycket annat så rullar livet på och saker och ting glöms sakta men säkert bort. Tillslut var han halvt accepterad igen inom den svenska tränarkåren. Trotts att alla visste vad han gjort.

Jag har lovat mig själv att aldrig bli en av ”dom” vuxna. En av ”dom” vuxna som anser det vara viktigare att tysta ner än att tala högt för vad som är rätt. En av ”dom” vuxna som sätter sin egna karriär framför barnen/ungdomarnas rätt till att säkert kunna utöva den idrotten dom älskar.

Idag finns det inga krav på de vuxna som anställs i en idrottsförening. Riksidrottsförbundet anser att idrottsföreningarna ska klara av detta själva. Att en tränare som blivit dömd för sexuellt ofredande på en 15 årigflicka får lov att jobba krav av sin sim förening borde vara absolut förbjudet.

Lågt räknat är det statistiskt bevisat att var tredje skolelev någon gång i sitt liv blir sexuellt ofredad. Många av dessa blir tyvärr utsatta för det totalt förbjudna utanför skoltid. Cirka 90% av alla barn i Sverige kommer någon gång under sin uppväxt i kontakt med en svensk idrottsförening. Eftersom att det inte finns några regler för att anställa vuxna i en idrottsförening.

Jag hoppas att ni som läser detta går till er idrottsförening och kräver att dom ska skriva under idrottsbrevet. Vi som föräldrar ska ha rätten att veta vem det är som har hand om våra barn, även när dom inte är i skolan. Idrottsbrevet är det första konkreta för att undvika att era barn ska behöva gå igenom samma som jag gjort.

Jag är en av många stolta ambassadörer för ”TRE SKA BLI NOLL”.

//IDA MARKO-VARGA
_____________________________________________________________________________________
Ida Marko-Varga
Simmerska som deltagit vid 4 Olympiska spel (2004 Aten, 2008 Peking, 2012 London, 2016 Rio de Janeiro)
Flerfaldigt VM och EM medaljör
Medverkat i Svenska Senior landslaget i över 17 år

 

Årsmötet som lockar alla åldrar

Bestämma Trots Ålder

Barn- och ungdomsorganisationer riktar sig ofta till dem som är 6-25 år. Dock hålls det ofta årsmöten som inte passar dem yngsta medlemmarna, trots att medlemskapet är på lika villkor.

Att hålla årsmöten så som ”det alltid har gjorts” leder till att många medlemmar inte deltar. Det har vi inom projektet Bestämma Trots Ålder jobbat för att ändra på. Men vad är det då föreningar behöver förhålla sig till för att bättre inkludera de yngsta medlemmarna i föreningsdemokratin?

För det första är många nya på att läsa och skriva. Vissa kan inte det alls. Detta glöms ofta bort i årsmötesplaneringen. Det kan till exempel leda till att många inte har tagit del av förslag eller dagordning innan eller under mötet.

Unga är även mer sannolikt på sitt allra första årsmöte. Vad årsmötet är och hur det praktiskt går till är då svårt att få grepp om. Speciellt om det inte finns någon som kan förklara vad som händer på ett enkelt sätt.

Det kan även finnas olika sorters förväntningar eller fördomar i en förening, till exempel att unga medlemmar är ointresserade eller inte har något att bidra med under årsmötet. Sådana typer av förväntningar kan hindra ungas engagemang.

5 tips för roligare och mer rättvisa årsmöten

  • Använd enkla ord – till exempel ”pausa” istället för ”ajournera”
  • Håll en mötesutbildning – det gör att fler kan hänga med i mötet
  • Utgå från att alla inte kan läsa och skriva – läs till exempel upp möteshandlingar och ha någon utomstående som kan hjälpa till att skriva förslag
  • Minska ner på debatten och satsa istället på samtal – använd metoder som uppmuntrar alla att formulera och dela sin åsikt
  • Prata om årsmötet året om – påminn om vilka beslut som togs och koppla ihop dessa med verksamheten

På hemsidan Bestämma Trots Ålder finns allt material som tagits fram inom projektet samlat, allt i från tips på hur man bjuder in till metoder för samtal under själva mötet. Allt är fritt att använda och tipsa andra om.

Där finns även vår bok Maxa mötet digitalt. Den ger djupare insikter om till exempel åldersmaktsordningen och hur ungas inkludering kan hänga samman med en organisations värdegrund och framtida utveckling.

Hoppas just du vill vara med och förändra!

//Jill Johansson Vennelin
projektledare för Bestämma Trots Ålder.

_____________

Jill har erfarenheter från bland annat RFSU, Volontärbyrån, Amnesty International, Sveriges Elevkårer och Förbundet Vi Unga drömmer hon om ett föreningsliv där fler engageras, kommer till sin rätt och trivs.

Sluta fokusera på resultatet när du arbetar med barn!

Sluta fokusera på resultatet när du arbetar med barn uppmanar Fredrik Weibull som arbetar med prestations-psykologi.

Grundläggande syften som alltid borde finnas när man arbetar med barnidrott är att skapa en miljö där;
1. barnen utvecklas, trivs och mår bra och
2. de får med sig verktyg och färdigheter som hjälper dem hantera livet (till exempel skolan, jobbet och relationer), så kallade livsfärdigheter. Det kan handla om att samarbeta med andra barn och vuxna, ha en förståelse för vad man kan och inte kan påverka, planering, stötta andra, hantera känslor/tankar och vikten av att göra sitt bästa.

 

Barn lär sig inte livsfärdigheter i idrotten på ett naturligt sätt. Vissa färdigheter får de givetvis med sig mer eller mindre oavsett hur miljön ser ut men om de ska få ut mycket av idrotten och om idrotten ska utgöra en god fostringsmiljö gäller det att fundera på hur och varför man gör saker på det sätt man gör.

För att idrottsmiljön ska bli riktigt bra och hållbar är det viktigt att alla arbetar åt samma håll. Det blir svårt för en duktig tränare att ensam kämpa åt rätt håll om föreningen och föräldrar jobbar i motsatt riktning. Oavsett om man är en elitinriktad förening eller inte så är det viktigt att inse att det är fokus på barnens välmående, processen och deras utveckling som gäller. Värderingsarbete är jätteviktigt och det behöver genomsyra hela idrottsmiljön. Föräldrar har en given plats i barns idrottande och det är därför nödvändigt med tydliga roller och en bra dialog mellan föräldrarna och föreningen.

I arbetet med barn är det viktigt att tidigt att rikta huvudfokus på processen och utveckling snarare än resultat. Det enda som egentligen ligger inom ens kontroll är ansträngningen och vart man riktar den. Fokus på rätt saker kan leda till att prestationsångesten minskar, de utvecklas bättre, de får det roligare och att de presterar bättre.

Några andra saker jag vill lyfta när det gäller arbetet med idrottande barn är:

 

  • Sträva efter att göra dem delaktiga och ge dem ansvar, det skapar engagemang och förståelse.
  • Arbeta med få instruktioner och många frågor.
  • Hjälp dem träna på att uttrycka vad de känner och tycker.
  • Ge dem verktyg för att hantera jobbiga situationer, visa hur de kan hantera misstag och frustration på ett bra sätt. Genomför övningar som syftar till att träna på det.
  • Visa hur de kan stötta andra.
  • Hjälp dem ta fram saker de vill fokusera på och få ut av dagens träning/tävling.
  • Var närvarande och gör ditt bästa för att lyssna på dem och se dem.
  • Fokusera på vikten av ansträngning, inställning, glädje, utveckling, kreativitet och att vara en god vän.
  • Föregå med gott exempel.

//Fredrik Weibull
___________________________________________________________

Fredrik Weibull arbetar med prestations-psykologi inom idrotten och näringslivet (Imagine that AB).

 

 

Han har skrivit boken Träna tanken – en bok om mentala föreställningar inom idrotten och driver podcasten Hjärnskrynklarna och en blogg om idrottspsykologi.

 

Frilufsande är alldeles för snubbigt

 

AngeliqaMejstedt_©LouiseForslyckeGarbergs_webb

Angeliqa Mejstedt – Vandringsinspiratör och Friluftskonsult

Driver Vandringsbloggen som är Sveriges största blogg om vandring sedan 2013. Förra året lämnade hon den trygga tillvaron som HR-specialist för att frilansa på heltid med att sprida vandringsglädje genom blogg, sociala medier och krönikor. Hon vill visa att naturen är en plats för alla oavsett mål och förutsättningar.

Foto: Louise Forslycke Garbergs
——————————————————————————————————————————————————–
Naturen är mitt andrum

När jag började skriva om vandring upptäckte jag snart hur svårt det var att göra rätt. Jag fick ofta frågor om hur långt jag gick, hur mycket jag packade i väskan. Vad som var nästa mål? Varför jag gick så sakta? Om jag kunde vandra med min muffinsmage och kärlekshandtag? Varför jag hade glasögon? Om min pojkvän bar min packning?

Det ingen frågade mig om var hur det kändes för mig att vara ute. Vad som var min drivkraft med att vandra. Och därför började jag skriva mer och mer om förutsättningarna kring det här med att vandra och vistas i naturen. Enligt SCB är det inte skillnad mellan hur många kvinnor och män som ägnar sig åt vandring.

Däremot ser man en signifikant skillnad mellan arbetare och tjänstemän. De med hög inkomst och flextid kommer ut oftare. Jag har stort fokus på att prata om naturen som en plats för alla. För oavsett ekonomiska förutsättningar och social tillhörighet så kommer det regna spik och blåsa stormvindar på oss alla. Där är vi alla lika. Därför måste vi alla hjälpas åt att prata om friluftsupplevelser som kan hända runt hörnet. Det behöver inte handla om att bära tungt, år av fysiska förberedelser, höga toppar, adrenalin och prestation.
Det kan handla om kolbullar vid strandkanten och timmars stirrande i en eld.
Det kan handla om nakna fötter i mossan vid kanten av leden och att stanna upp där nånstans i mitten av början och slutet och njuta av det som är mittendelen i kanelbullen.

Varför skynda till den torra kanten på andra sidan?

Naturen är mitt Andrum
För mig har vistelsen i naturen aldrig handlat om att komma fram. Naturen har alltid varit som ett extra vardagsrum. Tillsammans med min mormor och mamma har jag följt årstiderna. Så länge jag kan minnas har det varit en plats för glädje och gemenskap.

Idag blir jag tre knop lugnare bara av att knyta på mig vandringskängorna – känslan av harmoni är så betingad i kroppen att jag andas djupare, släpper ned axlarna och landar av den enkla saken. Sätta kniven i bältet. Knyta kängorna. Känna doften av föregåenda eldrökar i vandringsjackan. Naturen gör mig hel som människa och mina månadslånga pilgrimsvandringar har lärt mig utvecklas som människa. Kanske finns det ingen annanstans idag när vi går bredvid varandra tills samtal klingar ut i tystnad. Där främlingar delar inre tankar med varandra. Där visitkortstitlar och bilmärkesägande är oväsentligt. I naturen är vi alla lika.

Därför vill jag inte höra mer om min kroppsform, om mitt utseende eller att jag inte skulle platsa som frilufsare för att jag går för sakta. Vi behöver ta bort mansnormen som fortfarande på många vis ekar bland friluftsfotografering, varumärkeskommunikationen och bilden i övrigt.

Vandring finns där genom hela livet. Knyt på dig sköna skor och packa med matsäck och ge dig ut nära hemma. Ta med någon du gillar eller som du vill känna bättre. En kollega. En vän.

Jag väljer att vandra för det finns ingen annanstans som jag så snart känner att kroppen och hjärnan hinner ikapp med varandra. Där de snurrande tankarna i hjärnan ebbar ut och jag hamnar i ett tillstånd av att bara vara. Det finns inget då och inget sen. Bara här och nu. Och den insikten tar jag med mig till stan och försöker implementera mer och mer i hela min vardag.
När jag borstar tänderna så borstar jag bara tänderna – jag springer inte runt och städar lägenheten, hänger tvätt och planerar matlista. För det skulle jag aldrig göra ute på leden för då skulle jag ju inte uppleva närvaron i naturen så därför gör jag det inte hemma heller

//Angeliqa Mejstedt
Vandringsbloggen