Att få höra till eller att inte få göra det

De flesta av oss vet hur det känns. Särskilt den där känslan av att inte få vara med. Att stå bredvid gruppen, men inte vara med i den. Och det är ju så, det är svårt att vara med om du inte bjuds in. Idrotten kan göra enorm skillnad genom att just bjuda in. 

Ibland räcker det inte att lägga ansvaret på de som står bredvid, säga att det är bara att fråga så får alla vara med. Ibland måste vi som redan finns med därinne sträcka ut handen. Det kan handla om grupper i skolan, men det kan också vara ett större sammanhang som det svenska samhället där vi nu har många nyanlända sedan ett par år tillbaka. Nyanlända vänner som både kan och vill vara med i vårt samhälle och vår gemenskap, men inte vet riktigt hur. Där kan vi inom idrotten tydligt sträcka ut handen, visa vägen in men inte stanna bara vi det kanske. Inte räkna med att kulturkrockar försvinner genom att den goda viljan finns, utan bemöta det vi krockar. Prata om det. Vara tydliga med hur vi tänker, men också lyssna in och se vad vi kan lära.

Idrotten i Sverige växer och blir ännu starkare genom nya influenser, idéer och erfarenheter från andra länder och individer. Vi kan bli ännu bättre. Vi blir ännu bättre just nu!

I vår volleybollförening har jobbat mycket genom att aktivt bjuda in nyanlända. Familjer med små barn som kommer alla tillsammans och även bjuds på lite fika och andra svenska familjer där vi tänker att det inte alltid är så lätt att komma som ven men att möta svenska föräldrar kan öppna upp många nya dörrar och öka förståelsen från båda håll. Vi har nyanlända tjejer där vi ofta först lärt känna dem lite i något annat sammanhang och sedan bjudit in till en volleybollträning. Våra ungdomslag med tjejer är duktiga på att välkomna nya genom att träffas och till exempel fika.

Vi har också en stor grupp nyanlända killar som kommit utan sina familjer. Den första tiden när det kom så många nyanlända fanns ett stort behov av sysselsättning, men vi kände snabbt att det inte är väg till integration. Att erbjudas möjlighet att komma och träna när du vill och om du vill skapar inte öka delaktighet. Det kan till och med motverka integration. Därför var det viktigt att skapa sammanhang med tydliga förväntningar, att komma i tid eftersom det är viktigt i Sverige, hur vi är mot varandra på träningarna, att prata svenska och mycket annat. Men vi såg också behovet av ett annat sammanhang än bara träningar. Så vi har träffats och lagat mat.

Många bra samtal kommer till när man lagar mat, om könsroller och vad som är gott, hur man ska göra eller vänta, går det att laga ris på ett annat sätt som också blir gott?

Hur gör man då? Ni kan kontakta kommunen och få kontakt med boenden, det finns säkert privata aktörer som har boenden för asylsökande också. Det finns stödboenden för de som fått uppehållstillstånd, detta vet kommunen. Fråga om någon vill komma på en träning. Bjud in! Prata i er förening eller med berörda lag hur ni gör när ni välkomnar. Hur får vi nya spelare att känna sig välkomna?

Vi har mycket att lära av och mycket att ge till varandra. När vi möts som jämlikar, ger oss lite mer tid i möten som inte alltid är så självklara och vågar utmana våra förutfattade meningar och verkligen ser den andra människan.

//Emma Snelder

Volleybolltränare för barn och ungdomar i VK Westan, startade klubbens integrations-verksamhet och tränar idag både killar och tjejer från andra länder. Bedriver familjehem och eldsjäl för att arbeta aktivt med integration

 

Annonser

När jag var 15 år blev jag sexuellt ofredad av en svensk landslagstränare.

För några dagar sedan var jag på återbesök hos barnmorskan. Jag väntar mitt andra barn och är ca halvvägs gången. Otålig som jag är var jag bara tvungen att få veta könet på barnet i magen, det var väldigt svårt att avgöra från bilden på tvmonitorn men barnmorskan avslöjade att jag kommer att bli mamma igen, fast denna gången till en liten flicka.

Under graviditeten har jag varit helt övertygad om att Vincent skulle få en lillebror.

Oavsett kön eller nationalitet så börjar vi alla som simmare i mammas mage. Skillnaden för mig blev att jag fortsatte simkarriären efter att jag föddes. Redan som tvååring simmade jag 200 m, ironiskt nog blev 200 m min special distans genom simkarriären. Med en pappa som chefstränare i simklubben Triton i Staffanstorp blev simhallen mitt dagis.

Min karriär har innehållit jätte många framgångar och fantastiska ögonblick. Men karriären har självklart också innehållit många motgångar och jobbiga ögonblick.

För mig har kärleken till själva simningen alltid varit större än allt annat runt omkring. Jag ÄLSKAR att vara i vattnet. Många av mina värdegrunder jag står för idag har vuxit fram genom alla mina år inom det Svenska fantastiska föreningslivet. Det är något unikt som vi ska vara väldigt stolta över och värna om.

Enligt min personliga åsikt är det Svenska ideella föreningslivet något helt underbart, dock är det något som finns till för barnen och ungdomarna. Med andra ord är de vuxna där för att guida och utbilda våra barn/ungdomar. Vi som föräldrar ska känna oss trygga och utan att behöva tveka kunna lämna iväg våra barn till den idrottsförening som dom vill medverka i.

Tyvärr är jag en av många idrottare som utsatts för något som inte hör hemma någonstans på denna jord. Jag har svikits på ett av de grövsta tänkbara sätt. Några av dem som skulle guida mig igenom min karriär vände mig ryggen när jag hade det som tuffast.

När jag var 15 år blev jag sexuellt ofredad av en svensk landslagstränare. Efter att skammen lagt sig och modet vuxit fram efter att ha känt mig värdelös under en lång tid valde jag, med otroligt mycket stöd från min familj, att anmäla landslagstränaren.

Efter en otroligt jobbig tid frigavs han i tingsrätten för att sedan dömas i hovrätten för sexuellt ofredande. Inte en enda vuxen person, utanför familjen, sträckte fram en hjälpande hand till mig under denna tiden, som varit den jobbigaste i mitt liv. Jag vändes ryggen, 15 år gammal.

Efter att tränaren hade dömts valde Svenska simförbundet att skicka en bukett blommor hem till mig med en lapp där det stod något i stil med: Starkt jobbat Ida. Dom jäkla blommorna åkte direkt ner i soptunnan.

Den dömda landslagstränarens simförening valde att behålla honom som anställd. Han var anställd som tränare i flera år efter att han blivit dömd för sexuellt ofredande. Jag tvinades se/möta honom på alla större tävlingar runt om i landet. Som med mycket annat så rullar livet på och saker och ting glöms sakta men säkert bort. Tillslut var han halvt accepterad igen inom den svenska tränarkåren. Trotts att alla visste vad han gjort.

Jag har lovat mig själv att aldrig bli en av ”dom” vuxna. En av ”dom” vuxna som anser det vara viktigare att tysta ner än att tala högt för vad som är rätt. En av ”dom” vuxna som sätter sin egna karriär framför barnen/ungdomarnas rätt till att säkert kunna utöva den idrotten dom älskar.

Idag finns det inga krav på de vuxna som anställs i en idrottsförening. Riksidrottsförbundet anser att idrottsföreningarna ska klara av detta själva. Att en tränare som blivit dömd för sexuellt ofredande på en 15 årigflicka får lov att jobba krav av sin sim förening borde vara absolut förbjudet.

Lågt räknat är det statistiskt bevisat att var tredje skolelev någon gång i sitt liv blir sexuellt ofredad. Många av dessa blir tyvärr utsatta för det totalt förbjudna utanför skoltid. Cirka 90% av alla barn i Sverige kommer någon gång under sin uppväxt i kontakt med en svensk idrottsförening. Eftersom att det inte finns några regler för att anställa vuxna i en idrottsförening.

Jag hoppas att ni som läser detta går till er idrottsförening och kräver att dom ska skriva under idrottsbrevet. Vi som föräldrar ska ha rätten att veta vem det är som har hand om våra barn, även när dom inte är i skolan. Idrottsbrevet är det första konkreta för att undvika att era barn ska behöva gå igenom samma som jag gjort.

Jag är en av många stolta ambassadörer för ”TRE SKA BLI NOLL”.

//IDA MARKO-VARGA
_____________________________________________________________________________________
Ida Marko-Varga
Simmerska som deltagit vid 4 Olympiska spel (2004 Aten, 2008 Peking, 2012 London, 2016 Rio de Janeiro)
Flerfaldigt VM och EM medaljör
Medverkat i Svenska Senior landslaget i över 17 år

 

Årsmötet som lockar alla åldrar

Bestämma Trots Ålder

Barn- och ungdomsorganisationer riktar sig ofta till dem som är 6-25 år. Dock hålls det ofta årsmöten som inte passar dem yngsta medlemmarna, trots att medlemskapet är på lika villkor.

Att hålla årsmöten så som ”det alltid har gjorts” leder till att många medlemmar inte deltar. Det har vi inom projektet Bestämma Trots Ålder jobbat för att ändra på. Men vad är det då föreningar behöver förhålla sig till för att bättre inkludera de yngsta medlemmarna i föreningsdemokratin?

För det första är många nya på att läsa och skriva. Vissa kan inte det alls. Detta glöms ofta bort i årsmötesplaneringen. Det kan till exempel leda till att många inte har tagit del av förslag eller dagordning innan eller under mötet.

Unga är även mer sannolikt på sitt allra första årsmöte. Vad årsmötet är och hur det praktiskt går till är då svårt att få grepp om. Speciellt om det inte finns någon som kan förklara vad som händer på ett enkelt sätt.

Det kan även finnas olika sorters förväntningar eller fördomar i en förening, till exempel att unga medlemmar är ointresserade eller inte har något att bidra med under årsmötet. Sådana typer av förväntningar kan hindra ungas engagemang.

5 tips för roligare och mer rättvisa årsmöten

  • Använd enkla ord – till exempel ”pausa” istället för ”ajournera”
  • Håll en mötesutbildning – det gör att fler kan hänga med i mötet
  • Utgå från att alla inte kan läsa och skriva – läs till exempel upp möteshandlingar och ha någon utomstående som kan hjälpa till att skriva förslag
  • Minska ner på debatten och satsa istället på samtal – använd metoder som uppmuntrar alla att formulera och dela sin åsikt
  • Prata om årsmötet året om – påminn om vilka beslut som togs och koppla ihop dessa med verksamheten

På hemsidan Bestämma Trots Ålder finns allt material som tagits fram inom projektet samlat, allt i från tips på hur man bjuder in till metoder för samtal under själva mötet. Allt är fritt att använda och tipsa andra om.

Där finns även vår bok Maxa mötet digitalt. Den ger djupare insikter om till exempel åldersmaktsordningen och hur ungas inkludering kan hänga samman med en organisations värdegrund och framtida utveckling.

Hoppas just du vill vara med och förändra!

//Jill Johansson Vennelin
projektledare för Bestämma Trots Ålder.

_____________

Jill har erfarenheter från bland annat RFSU, Volontärbyrån, Amnesty International, Sveriges Elevkårer och Förbundet Vi Unga drömmer hon om ett föreningsliv där fler engageras, kommer till sin rätt och trivs.

Sluta fokusera på resultatet när du arbetar med barn!

Sluta fokusera på resultatet när du arbetar med barn uppmanar Fredrik Weibull som arbetar med prestations-psykologi.

Grundläggande syften som alltid borde finnas när man arbetar med barnidrott är att skapa en miljö där;
1. barnen utvecklas, trivs och mår bra och
2. de får med sig verktyg och färdigheter som hjälper dem hantera livet (till exempel skolan, jobbet och relationer), så kallade livsfärdigheter. Det kan handla om att samarbeta med andra barn och vuxna, ha en förståelse för vad man kan och inte kan påverka, planering, stötta andra, hantera känslor/tankar och vikten av att göra sitt bästa.

 

Barn lär sig inte livsfärdigheter i idrotten på ett naturligt sätt. Vissa färdigheter får de givetvis med sig mer eller mindre oavsett hur miljön ser ut men om de ska få ut mycket av idrotten och om idrotten ska utgöra en god fostringsmiljö gäller det att fundera på hur och varför man gör saker på det sätt man gör.

För att idrottsmiljön ska bli riktigt bra och hållbar är det viktigt att alla arbetar åt samma håll. Det blir svårt för en duktig tränare att ensam kämpa åt rätt håll om föreningen och föräldrar jobbar i motsatt riktning. Oavsett om man är en elitinriktad förening eller inte så är det viktigt att inse att det är fokus på barnens välmående, processen och deras utveckling som gäller. Värderingsarbete är jätteviktigt och det behöver genomsyra hela idrottsmiljön. Föräldrar har en given plats i barns idrottande och det är därför nödvändigt med tydliga roller och en bra dialog mellan föräldrarna och föreningen.

I arbetet med barn är det viktigt att tidigt att rikta huvudfokus på processen och utveckling snarare än resultat. Det enda som egentligen ligger inom ens kontroll är ansträngningen och vart man riktar den. Fokus på rätt saker kan leda till att prestationsångesten minskar, de utvecklas bättre, de får det roligare och att de presterar bättre.

Några andra saker jag vill lyfta när det gäller arbetet med idrottande barn är:

 

  • Sträva efter att göra dem delaktiga och ge dem ansvar, det skapar engagemang och förståelse.
  • Arbeta med få instruktioner och många frågor.
  • Hjälp dem träna på att uttrycka vad de känner och tycker.
  • Ge dem verktyg för att hantera jobbiga situationer, visa hur de kan hantera misstag och frustration på ett bra sätt. Genomför övningar som syftar till att träna på det.
  • Visa hur de kan stötta andra.
  • Hjälp dem ta fram saker de vill fokusera på och få ut av dagens träning/tävling.
  • Var närvarande och gör ditt bästa för att lyssna på dem och se dem.
  • Fokusera på vikten av ansträngning, inställning, glädje, utveckling, kreativitet och att vara en god vän.
  • Föregå med gott exempel.

//Fredrik Weibull
___________________________________________________________

Fredrik Weibull arbetar med prestations-psykologi inom idrotten och näringslivet (Imagine that AB).

 

 

Han har skrivit boken Träna tanken – en bok om mentala föreställningar inom idrotten och driver podcasten Hjärnskrynklarna och en blogg om idrottspsykologi.

 

Frilufsande är alldeles för snubbigt

 

AngeliqaMejstedt_©LouiseForslyckeGarbergs_webb

Angeliqa Mejstedt – Vandringsinspiratör och Friluftskonsult

Driver Vandringsbloggen som är Sveriges största blogg om vandring sedan 2013. Förra året lämnade hon den trygga tillvaron som HR-specialist för att frilansa på heltid med att sprida vandringsglädje genom blogg, sociala medier och krönikor. Hon vill visa att naturen är en plats för alla oavsett mål och förutsättningar.

Foto: Louise Forslycke Garbergs
——————————————————————————————————————————————————–
Naturen är mitt andrum

När jag började skriva om vandring upptäckte jag snart hur svårt det var att göra rätt. Jag fick ofta frågor om hur långt jag gick, hur mycket jag packade i väskan. Vad som var nästa mål? Varför jag gick så sakta? Om jag kunde vandra med min muffinsmage och kärlekshandtag? Varför jag hade glasögon? Om min pojkvän bar min packning?

Det ingen frågade mig om var hur det kändes för mig att vara ute. Vad som var min drivkraft med att vandra. Och därför började jag skriva mer och mer om förutsättningarna kring det här med att vandra och vistas i naturen. Enligt SCB är det inte skillnad mellan hur många kvinnor och män som ägnar sig åt vandring.

Däremot ser man en signifikant skillnad mellan arbetare och tjänstemän. De med hög inkomst och flextid kommer ut oftare. Jag har stort fokus på att prata om naturen som en plats för alla. För oavsett ekonomiska förutsättningar och social tillhörighet så kommer det regna spik och blåsa stormvindar på oss alla. Där är vi alla lika. Därför måste vi alla hjälpas åt att prata om friluftsupplevelser som kan hända runt hörnet. Det behöver inte handla om att bära tungt, år av fysiska förberedelser, höga toppar, adrenalin och prestation.
Det kan handla om kolbullar vid strandkanten och timmars stirrande i en eld.
Det kan handla om nakna fötter i mossan vid kanten av leden och att stanna upp där nånstans i mitten av början och slutet och njuta av det som är mittendelen i kanelbullen.

Varför skynda till den torra kanten på andra sidan?

Naturen är mitt Andrum
För mig har vistelsen i naturen aldrig handlat om att komma fram. Naturen har alltid varit som ett extra vardagsrum. Tillsammans med min mormor och mamma har jag följt årstiderna. Så länge jag kan minnas har det varit en plats för glädje och gemenskap.

Idag blir jag tre knop lugnare bara av att knyta på mig vandringskängorna – känslan av harmoni är så betingad i kroppen att jag andas djupare, släpper ned axlarna och landar av den enkla saken. Sätta kniven i bältet. Knyta kängorna. Känna doften av föregåenda eldrökar i vandringsjackan. Naturen gör mig hel som människa och mina månadslånga pilgrimsvandringar har lärt mig utvecklas som människa. Kanske finns det ingen annanstans idag när vi går bredvid varandra tills samtal klingar ut i tystnad. Där främlingar delar inre tankar med varandra. Där visitkortstitlar och bilmärkesägande är oväsentligt. I naturen är vi alla lika.

Därför vill jag inte höra mer om min kroppsform, om mitt utseende eller att jag inte skulle platsa som frilufsare för att jag går för sakta. Vi behöver ta bort mansnormen som fortfarande på många vis ekar bland friluftsfotografering, varumärkeskommunikationen och bilden i övrigt.

Vandring finns där genom hela livet. Knyt på dig sköna skor och packa med matsäck och ge dig ut nära hemma. Ta med någon du gillar eller som du vill känna bättre. En kollega. En vän.

Jag väljer att vandra för det finns ingen annanstans som jag så snart känner att kroppen och hjärnan hinner ikapp med varandra. Där de snurrande tankarna i hjärnan ebbar ut och jag hamnar i ett tillstånd av att bara vara. Det finns inget då och inget sen. Bara här och nu. Och den insikten tar jag med mig till stan och försöker implementera mer och mer i hela min vardag.
När jag borstar tänderna så borstar jag bara tänderna – jag springer inte runt och städar lägenheten, hänger tvätt och planerar matlista. För det skulle jag aldrig göra ute på leden för då skulle jag ju inte uppleva närvaron i naturen så därför gör jag det inte hemma heller

//Angeliqa Mejstedt
Vandringsbloggen

 

Bedriva utifrån ett barnrättsperspektiv

Jenny N Nordhall
Jobbar till vardags vid Umeå Universitet

Driver föreningen Semäj för den jag är
tillsammans med Anna-Rosa Perris ,
NPF anhörig, initiativtagare till
Idrottsskola för barn med autism.

_____________________________________________________________________

En dörr på glänt, eller om jag får önska, en vidöppen dörr. Ett idrottssverige där dörren är öppen för alla och där barn och ungdomar får möjlighet att idrotta på sina egna villkor och utifrån sin egen funktion. Får möjlighet att känna glädje, träffa vänner, ges möjlighet att kanalisera frustration, får ett självförtroende och även möjlighet att kunna sig duktiga.

Alla barn har enligt FNs barnkonvention rätt till idrott på sina egna villkor, så även barn med någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF.  Riksidrottsförbundet i Sverige säger att idrotten är en viktig del av barns liv och att ca 90 procent av alla barn idrottat under sin uppväxt. Vidare att de har ett väldigt stort ansvar för att idrottsverksamhet bedrivs utifrån ett barnrättsperspektiv där verksamheten utgår ifrån barnets eget behov och att alla ska få vara med på lika villkor.

Men vad betyder lika villkor, hur lyder definitionen på vad lika villkor innebär? Är det så att lika villkor innebär samma villkor och vad får det för konsekvenser vad gäller barn- och ungdomsidrott? Barns rätt till lika villkor betyder att vi behöver utgå ifrån barns olikheter och unika funktioner.

 Tyvärr finns det idag väldigt lite statistik angående hur många barn och ungdomar med någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som är engagerade i idrottsföreningar, dock det är långt ifrån 90 procent av dessa barn, mer troligt det omvända förhållandet.  Runt sju procent av Sveriges befolkning har någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF och andelen barn i Sverige idag uppgår till drygt 20 procent av befolkningen. Det finns alltså väldigt många barn med behov av en anpassad idrottsverksamhet.

Studier visar också att barn och ungdomar med NPF inte mår bra, de får sällan den anpassning de behöver i skolan, de deltar inte i skolidrotten, de är inte engagerade i någon form av fritidsverksamhet i samma utsträckning som andra barn och både barnen och deras föräldrar är generellt mindre fysiskt aktiva än andra. (Folkhälsoinstitutet) Om vi på allvar ska skapa en idrottsverksamhet där vi utgår ifrån att barn är olika och att barn har olika behov och funktion så behöver vi också anpassa den idrottsverksamhet som finns idag.

Det räcker inte med att säga att alla är välkomna. Om vi säger ja till att det är ok att vara olika så säger vi också med automatik ja till att vi måste skapa förutsättningar och möjligheter för just våra olikheter. Att vi måste utbilda oss, lyssna, kasta våra egna glasögon för en stund och ta på oss dessa barn och ungdomars glasögon och succesivt bygga upp en kunskap som gör att vi på allvar kan säga att alla ska få vara med på lika villkor. Att vi anpassar idrotten så att olika barn och olika behov tillmötesgås. Då kan vi ärligt säga att alla barn kan vara med på lika villkor.

För två år sedan kontaktade jag SISU i Umeå och frågade om de ville lyssna på mig och en ide som gick ut på att skapa en idrottsverksamhet för barn och ungdomar med autism. En idrottsverksamhet utan tävlingsmoment, stor tydlighet och där rörelseglädjen skulle vara central. Med god hjälp av andra så startade vi ca ett år senare en idrottsskola inom ramen för Röbäcks IF. Initialt ett pilotprojekt där barn mellan 8-12 år inskrivna vid habiliteringen i Umeå bjöds in för att vara med. Idrottsledare från olika klubbar i Umeå engagerades och utbildades och barnen fick under ett års tid möjlighet att prova på 10 olika idrottar, tre gånger per idrott.

Det unika i upplägget är alltså strukturen, tydligheten och förutsägbarheten och det centrala är att vi säger vad vi gör och att vi gör som vi säger. Att barnen och föräldrarna under hela året vet vad som ska hända, i vilken ordning, på vilket sätt, vilken ledare som är aktuell, var de ska vara, och alltid i god tid innan varje träning. Informationen till de anhöriga är central och att barnen kommer till aktiviteten bygger på att de redan innan har en väldigt tydlig bild av vad som kommer att hända.

Ett år har nu gått och det har varit ett väldigt händelserikt, lärorikt och roligt år. Barnen har lärt oss otroligt mycket, både om vad som är viktigt i idrottssammanhang och även om oss själva.

Nästan alla barn som börjat idrottsskolan vill också fortsätta, vilket är det bästa betyg som man kan få i dessa sammanhang. Mer vanligt är att barnen är med någon gång och sedan inte kommer mer då man inte tar hänsyn till de behov som finns.

Dörren till en given plats i idrottssammanhang är långt ifrån öppen, men vi har ställt den på glänt och jobbar nu vidare för att öppna så många dörrar som möjlighet i olika idrottssammanhang. Genom att sprida goda exempel, utbilda och fortsätta öka kunskapen så hoppas jag och tror att fler dörrar succesivt kommer att öppnas och att en genuin förståelse för vad lika villkor innebär i idrottssammanhang växer fram.

// Jenny N Nordhall

Våldet bortom horisonten eller på fotbollsträningen varje onsdag?

Sofia B. Karlsson
Resurs jämställdhet och hbtq-frågor Riksidrottsförbundet och SISU Idrottsutbildarna

När vi pratar om våld i fotboll pratar vi ofta om huliganer. Om hur huliganer slåss och hur illa det är. Vi kan förfasas över att de vill slåss. Vad är det som lockar i våldet? Vilka är de?

Jag har just skrivit en bok om lagidrott och manlighet och våld och har gjort en del intervjuer om den och påminns återigen om hur enkelt det är att lägga fokus och ansvar någon annanstans. Våldet begås av någon annan. Någon vi inte har ansikte på. Som vi är rädda för och kanske fascineras av. Våldet mellan män är fortfarande inte tabubelagt, det finns fortfarande med i uppfostran av pojkar, att inte vika ner sig och att få med sig att inte spela som en kärring eller bög. Men vilket våld är det egentligen vi ska fokusera på? Vilket våld är det vi själva kan bidra till att undvika? Det är det vi själva står för. Våld i en bred definition handlar om att tillföra emotionell eller psykisk skada till någon annan, och när vi pressar våra barn eller inte låter dem vara de de vill vara är det just detta vi gör. Det våldet tänker vi inte lika ofta på.

Ingen vill vara våldsverkare, nästan inte i alla fall, och ingen vill se sig själv som ond (jag har dock tränat och blivit lite van vid det eftersom jag kallades Ondskan under en period, testa, det är uppfriskande).

Men för att komma åt de begränsande normer som idrotten delvis bygger på är det viktigt att börja med sig själv. Det kan låta klyschigt med det är sant, att prata om våld på andra ställen, som utförs av andra män, i ett annat format är bekvämt. Men att fundera över vilka värderingar vi själva för vidare och hur vi själva kan börja med att se över vårt språk eller hur vi värderar andra människor inför våra barn, det är där vi måste börja.

När vi värderar människor olika genom att kalla dem bögjävel eller ni spelar som tjejer så bygger vi upp något som följer med barnen resten av livet. I idrotten, skolan och på jobbet. I relationer till familj och vänner.

Tränare och ledare inom lagidrotten har en enorm möjlighet att vara med och påverka unga här, vilka bilder de kommer ta med sig in i alla livets skeenden och rum. Vilka människor runt de unga kommer de att värdera högt? Lågt? Vilka känslor kommer att premieras, beror det på vem som visar dem? Hur kommer de att tänka om att söka hjälp vid fysisk eller psykisk skada? Är det okej att vara svag (om bara för en stund)?

Våldet kan kännas stort och långt bort. Men vi vet att våld inte börjar med sparkar eller slag utan språk, jargong och stereotypa bilder av kön som förstärks. Därför kan alla som är tränare och ledare bidra till att detta förändras i framtiden. Och det är det som är så bra, alla kan vara med och förändra. Normerna som finns handlar om att skapa och återskapa, och förhålla oss till dem.

Många är trötta på den här jargongen och gör redan massa saker för att verka för en öppen miljö utan homofobi och våld. Vi borde uppmuntra det mer och se till att det är en självklar del av ledarskapet.

//Sofia B. Karlsson

Boken heter Stå upp när det blåser- hur lagidrotten kan verka för inkludering mot homofobi och våld (Pintxo förlag) 

Rörelsen med mig sedan barnsben

 

Caroline Waldheim

Politiskt sakkunnig hos folkhälso-,
sjukvårds- och idrottsministern, och med förflutet i Korpen.

________________________________________________________________________________________

I rörelse.
Då är jag i mitt rätta element. Jag känner mig som mest fri när jag får röra på mig.

Det kan vara allt från cykelturen till jobbet till veckolånga vandringar i fjällen. Jag mår som bäst när jag tränar, inte nödvändigtvis när det är klart. Och jag önskar varje gång att jag hade ett jobb som innebar att jag fick gå i träningskläder hela dagarna. Då mår jag bra. Då är jag mig själv.

Jag har rörelsen med mig sedan barnsben. Spontanlek utomhus sena sommarkvällar till fotbollsträningen på grusplanen en regnig höstkväll. Jag tror att det betyder något. Det är av stor betydelse att ha med sig rörelseglädje och träning från barndomen. Inte på något sätt tidig elitidrott och utslagning utan glädjen att röra sig. Tillsammans med andra på sina egna villkor. Vuxenvärlden och idrottsrörelsen har ett stort ansvar för att skapa möjligheter för barn och unga att röra på sig, både spontant och i föreningsidrotten. För det behövs goda förutsättningar.

Statens stöd till idrotten är först och främst ett sätt att skapa möjligheter för barn och unga att idrotta tillsammans. Men statens stöd till idrotten, som fördelas av Riksidrottsförbundet, räcker inte. Det behövs fotbollsplaner, skateboardramper och andra anläggningar, ytor för spontan rörelse och inte minst ideella krafter i föreningarna som är tränare och ledare. Här krävs både stöd och initiativ från kommuner och landsting.

Jag är övertygad om att vi ska satsa på barnen. Idrottens nya strategi för idrott hela livet och triangeln som ska bli rektangeln är bra och viktig. Men barnen först. Det är hos barn och unga vi skapar nya goda vanor och en rörelseglädje som håller i sig långt upp i åldrarna. Då är mycket vunnet från början, så att säga. Förskolan och skolan har nyckelroller när det gäller att skapa goda rörelsevanor för barn och unga. Det står utom allt tvivel att fysisk aktivitet bidrar till bättre hälsa och även bättre skolresultat.

Den fysiska aktiviteten måste öka i skolan och under våren kommer regeringen få ta del av flera uppdrag som har till uppgift att se hur den fysiska aktiviteten kan öka. Men redan i dag finns många goda exempel skolor där barnen får röra på sig dagligen och där resultaten i skolan blivit bättre. Jag ser fram emot många bra förslag under våren, men det går redan nu att göra skillnad!

Jag är också övertygad om att det handlar om att skapa glädje, rörelseglädje. Därför blir jag glad när jag läser om idrottsföreningar och specialförbund som går i bräschen för att förändra barn- och ungdomsidrotten och tar bort måsten och tvång. Glädje, frivillighet och idrott på egna villkor kommer också bidra till framtidens världsmästare och OS-gulmedaljörer. När vi skapar en stödjande och tillåtande miljö kommer viljan, energin och vinnarskallen på köpet.

Jag blev inte världsmästare eller OS-guldmedaljör, men glädjen att röra på mig kommer jag ha hela livet. Det kommer jag må bra av, både fysiskt och psykiskt. Jag är glad och tacksam för att de vuxna i min barndom gav mig rörelseglädje. Att de gav mig förutsättningar att få känna mitt rätta element. Vi ses på cykelbanan, i gymmet eller på någon vandringsled i fjällen!

//Caroline Waldheim

Hur får vi in mer pengar i föreningen

Magnus Forslund är universitetslektor i företagsekonomi vid Linnéuniversitetet i Växjö och forskar och undervisar kring utveckling av ledare och organisationer, med förkärlek för just idrottsföreningar.

Han är också anlitad som konsult och föreläsare. Förutom att ha spelat fotboll har han varit anställd i samt suttit i styrelser i idrottsföreningar på olika nivåer. Magnus har skrivit boken Ledning av idrottsföreningar – berättelser från gräsrotsnivå.

____________________________________________________________________________________________

Det är svårt att få intäkter och kostnader att gå ihop och (allt för) många idrottsföreningar hamnar i ekonomisk kris.  Hur gör man då om man vill öka intäkterna (till skillnad från att minska kostnaderna)?

Givetvis finns det många sätt att göra det på. Det finns fem rekommendationer jag oftast ger. För det första bör man klargöra vad den verksamhet man vill ha faktiskt kostar. Här ska man särskilt uppmärksamma det där som man får ”gratis” av sponsorer eller andra. Även om ni just nu slipper betala för detta så kan det komma en tid när detta förändras. Då kan det vara försent att ordna intäkter som täcker dessa kostnader.

När väl totala kostnader är kända behöver man fördela ut kostnaderna på de olika verksamheter man har, till exempel olika sektioner. Hur mycket av klubbstugans kostnader ska belasta respektive sektion? Observera att man ska räkna med allting: kostnader för el, vatten, städning, gräsklippning, kopieringsmaskin, etc. Detta är inte helt enkelt och man kan behöva lite hjälp med att hitta det ekonomer kallar ”fördelningsnycklar”. Ska vi till exempel fördela kostnader utifrån antal utövare eller antalet timmar som utrustningen används? Klubbchefens lön kanske vi ska fördela utifrån vad hen lägger mest tid på (ungdom eller senior till exempel).

När man gjort detta kan man gå ett steg till och det är att dividera dessa kostnader med antal utövare. Resultat blir en kostnad för exempelvis en tioåring som spelar fotboll.  Räkna sedan fram de ”säkra” intäkterna för tioåringen: bidrag, avgifter och andra intäkter vi med hög säkerhet vet att vi får in. Då får vi på individnivå en tydlig bild av hur mycket som saknas. Förvånansvärt få föreningar har en klar bild över detta. Då blir det också svårt att motivera åtgärder för att öka intäkterna. Inte sällan behöver ju en satsning på ökade intäkter att föreningens medlemmar involveras, antingen genom att de betalar högre avgifter eller gör fler arbetsinsatser.

Jag vet att en del föreningar drar sig för att göra en sådan här beräkning. Det kan finnas en rädsla för att faktiskt visa vart pengar går och att det blir ”jobbiga diskussioner”. För mig är det enkelt: vill styrelsen minska på sin börda är öppenhet den bästa vägen, hur smärtsam den än kan te sig inledningsvis. Det är diskussionerna som bidrar till en bättre grund att öka intäkterna.

Den andra rekommendationen är att tydliggöra värdet med er verksamhet. Vilken nytta har medlemmarna, samhället eller företaget av det som ni nu vill ha (mer) pengar till? Använd gärna information från exempelvis RF för att hitta generella argument. De räcker dock inte. Ni behöver knyta det till just er verksamhet. Här kan ni ha användning av nästa rekommendation.

Den tredje rekommendationen är att formulera satsningen de kommande åren som ett projekt med tydliga mål. ”Om tre år ska vi ha ….”. Det är ofta lättare att sälja in specifika projektsatsningar till sponsorer och andra finansiärer. Det blir då som en slags resa de kan vara med på.

Den fjärde rekommendationen är att komma ihåg de ”lätta” intäkterna. Kan man höja kioskpriserna utan ta ut oskäliga priser? Är kiosken öppen varje gång det skulle vara möjligt? Kan vi ha merförsäljning genom exempelvis billiga skraplotter?

Den femte rekommendationen är att hitta en tydlig modell kring hur intäkterna man drar in ska fördelas. Även om man gör insatser för föreningens bästa är det bra att ge en mer direkt belöning. I en del föreningar går det alltid en viss procent till lagkassan, i andra inte. Det viktigaste är att modellen är tydlig och konsekvent tillämpad. Annars tappar vi lätt engagemanget från medlemmarna. Och det engagemanget är det absolut viktigaste för att lyckas öka intäkterna.

//Magnus Forslund

Dåliga på matte – lägg in mer idrott på schemat

Martin Tunhag
Driver egna företaget Multifit, med gym i Halmstad. Personlig tränare till vardags. Utbildar nya personliga tränare som lärare hos The Academy. Träningsresor, event & teambuilding, föreläsningar. Det mesta inom träning kort och gott

____________________________________________________________________________

”Lösningen på allt”

Måla upp bilden av att alla politiker i Sverige tränar regelbundet. Vissa mer och andra mindre. En hel del har anlitat personliga tränare samtidigt som många går på gruppträningar. Politikerna tränar på arbetstid, tillsammans med sina kollegor och partikamrater. Kanske tränas det även tillsammans över parti- och blockgränserna. När du ser denna bild framför dig – Tror du att samhället, skolan & sjukvården hade sett annorlunda ut? Det tror jag.

Studier visar tydligt att skolklasser som har haft mer idrott under skoltid presterar bättre inom övriga skolämnen, vilket leder till bättre snittbetyg över lag. Utöver dessa studier, som visar på hur bra det är med idrott under skoltiden, så har väl vi alla upplevt hur träning & rörelse påverkar våra kroppar positivt? Om vi nu har både forskningsunderlag samt många personers positivt upplevda känsla – Hur kan det då komma sig att Sverige, jämfört med övriga EU-länder ligger näst intill i botten på listan över hur många idrottstimmar skolan erbjuder per år? För mig är detta obegripligt. Hårddrar vi det hela – så är det svårt att lära sig B (t ex historia) om vi inte har gjort A (idrott) innan. Ekvationen går inte ihop utan idrotten. ”Våra skolungdomar är för dåliga på matte” = lägg in mer idrott på schemat så de får möjlighet att ta in något av det läraren säger på mattelektionerna! Vi kan inte lära oss B om vi inte har haft A först.

Tänket att få in mer träning & rörelse för barn & ungdomar skulle gynna hela vårt land. Inte bara gällande skolbetygen, utan framförallt hälsan i sin helhet. Psykisk ohälsa och framförallt depression ett sjukdomstillstånd som växer oerhört snabbt i Sverige. Samtidigt visar senaste forskningen att träning visar sig vara lika bra, samt i många fall mycket bättre som behandling mot depression än all medicin vi kan erbjudas. När vi då pratar om skolungdomar, som genom mer idrott & rörelse har möjlighet att minska risken för depression och samtidigt skapa bättre förutsättningar för bra betyg. Finns det då några motargument? Jag har svårt att se några. Detta var endast två exempel på stora problem, som kan hjälpas genom de positiva effekter som träning, i detta fall skolidrott ger oss. Jag skulle kunna hålla på hela dagen att skriva om vilka positiva effekter träning har på oss.

Vad är problemet då? Jag tror inte beslutfattarna är tillräckligt övertygade. Studier visar att läkare som själva tränar lever mycket större sannolikhet att ordinera fysisk aktivitet på recept till sina patienter. Vi behöver alltså se till att fler blir medvetna om effekten. Vad kan du göra för att påverka folk i din omgivning till bättre hälsa och mer rörelse? Ut och påverka en politiker, en läkare eller någon annan beslutsfattare så är vi förhoppningsvis på god väg mot ett bättre Sverige. Samtidigt tar du med dig dina nära och kära på tåget. Träning är lösningen på oerhört mycket. Är träning lösningen på allt? Själv lever jag ofta efter det tankesättet. Träning gör underverk. Ut och gör underverk!

// Martin Tunhag