Hör du vad jag säger!

Jan Gunnarsson är grundare till VÄRDSKAPET som hjälper ledare och medarbetare att utveckla inkluderande, öppna och välkomnande verksamheter och platser. Med sin 30-åriga egna erfarenhet från bemötande, värdskap, ledarskap, utveckling och kommunikation inom näringsliv och offentlig sektor, talar och skriver Jan med mycket humor, känsla och personliga anekdoter utifrån egna erfarenheter.

___________________________________________________________________

Om jag vill välkomna en människa som kommer fram till mig och vill berätta något, eller om det är en situation eller en förändring, hur ska jag bemöta dem på ett välkomnande och inkluderande sätt?
”Som om det vore Beethovens femte pianokonsert andra satsen”, tänker jag.

Säg att jag får en biljett till en Beethovenkonsert. Jag kommer in i konserthallen, hittar min bänk, slår mig ner, tittar runt, betraktar lokalen, människorna, atmosfären. Musikerna kommer in och tar över scenen, konsertmästaren ställer sig upp och stämmer orkestern. En stund senare kommer dirigenten in, tar emot publikens applåder, vänder sig mot sin orkester och höjer taktpinnen. Så inleds första satsen, maffig, stark och majestätisk, vilket är skälet till att konserten har blivit kallad Kejsarkonserten. Andra satsen är helt annorlunda. En lugn och mjuk stråkmelodi som förs över till några suckande klarinetter innan pianosolisten slutligen träder in.

Musiken intar varje cell av mig.

Det finns en sak jag inte kan göra, för då tappar jag det hela. Tänka. Jag kan inte sitta och tänka där i min bänk. Inte ens tänka på hur vackert det är, för då tappar jag det. Som att sitta med en roman och tänka på vilken bra bok det är, jag tappar magin. Jag kan inte sitta och tänka på att det bara är en film, då förlorar jag det. En bra film lyckas dra oss ur fåtöljen, locka in oss i berättelsen för att sedan kasta oss tillbaka till verkligheten en och halv timma senare.

Konsten är att inte låta tankar komma mellan mig och musiken,boken eller filmen, inte låta mitt tänkande skymma  och göra stunden sekundär och mina tankar primära. Att ha ett rent förhållande till stunden. Bara vara där, uppmärksam, utan ansträngning, utan värdering.

”Det går ju inte!” utbrast Ylva när jag berättade om att lyssna på Beethoven. Hur ska man kunna sitta en hel konsert utan tankar?

Lättare sagt än gjort förstås, men förhoppningsvis kan tankarna så småningom parkeras i garderoben utanför. Det kräver övning. Det kräver övning att möta en människa Som att lyssna till vacker musik.

Lyssna

Jag tänkte och upptäckte något viktigt. Jag har i hela mitt liv trott att jag ser med mina ögon och hör med mina öron, tills jag nu insåg att det inte alls var så det var.

Jag ser och hör med mitt minne. Visst, mina blå ovanför näsan och mina tefat utmed huvudet plockar upp signalerna, men sedan ställs de mot mina erfarenheter, kunskaper, fördomar, åsikter och fantasier. De sorteras prydligt in i lämpliga fack. Det är som om jag gick runt med glasögon vars linser är igenkläggade av alla dessa erfarenheter, kunskaper och annat. Det hemska resultatet blir att jag ofta inte ser människor och situationer som de är, utan att jag ser dem som jag är! Igenkännaren sorterar och sorterar, dagarna i ända.

Hur ska jag någonsin kunna hjälpa en annan människa, om jag inte börjar där hon är, kan man sammanfatta ett av Sören Kirkegaards många tankespår.

Vad som händer om jag tar av mig glasögonen med deras igengrodda filter. Hur ska jag förhålla mig under de trettio sekunderna som andra behöver för att berätta det hon vill. Sanningen är att när jag började fundera över hur jag var i mötet med människor, så insåg jag att det var långt från Beethoven. Listan på hur jag var i mötet med andra var inte vacker:

  • Jag kunde stå och tänka på annat.
  • Jag kunde avbryta någon efter halva tiden.
  • Jag kunde förbereda vad jag skulle säga under tiden den andra talade.
  • Jag kunde snabbt göra mig till en domstol och döma det som kom ut ur den andres mun.

Förhålla mig till människor

Tänk om jag kan förhålla mig till människor jag möter på samma sätt som jag lyssnar till Beethovens femma. Utan att avbryta, utan att döma, utan att tänka. Bara öppna mig och ta emot. Låta allting strömma in i mig, ha mina sinnen på vid gavel. Låta nyfikenheten pirra inuti mig. Känna ödmjukhet, tillit och respekt inför det jag får höra. Jag tar in allt i varenda cell av mig. Jag är härvarande och jag lyssnar aktivt. Ingenting annat är viktigare just nu, ingenting annat får komma emellan, inga tankar som skymmer och överröstar det jag hör. Det måste finnas rymd emellan. Luft. Tystnad. Jag låter de sista tonerna klinga ut innan jag kopplar på mig själv igen.

Så vill jag ta emot. Så vill jag lyssna på dig. Så skulle jag vilja att du lyssnar på mig. Först när de sista orden sagts tar jag ställning till vad jag ska göra. Eller inte göra.

Jag kom fram till att jag ska leva med lite distans till det som sker. Att jag ska bygga en buffert, en rymd eller ett mellanrum mellan det som händer och mitt reaktiva sinne, som direkt vill tycka, tänka om det som händer. Ja, faktiskt så som jag lyssnar, eller vill lyssna, på Beethovens femma. Det handlar inte om mig utan om det andra, jag är bara ett öra, en värd som tar emot tonerna, orden.

Hur ska jag då förhålla mig under den stund som en människa behöver för att berätta det hon vill?

Utveckla värdskap

Att utveckla sitt värdskap handlar om att reflektera över vad det är som bygger mellanrummet och hur vi kan öva oss i att befinna oss i det. Jag landar i tio nycklar: Öppenhet, ickedömande, tillit, ödmjukhet, känslighet, nyfikenhet, respekt, tålamod, härvarande, dialog.

Jan Gunnarsson
Grundare Värdskapet Sverige
”Hostmanship: the art of making people feel welcome”

”Jäkla idioter”, var min första tanke.

Helena Lindahl är sedan hösten 2010 riksdagsledamot för Centerpartiet i Västerbotten. Bor till vardags i Gumbodahamn i Robertsfors kommun med familj och världens finaste vovve – Welsh springer spanieln Elton.

Är flitig på Facebook med live-sändningar där hon tycker till om allt mellan himmel och jord – alltifrån skrikiga föräldrar på idrottsmatcher till dåliga vägar, skatter och att föda barn i bilen.
______________________________________________________________________

”Jäkla idioter”, var min första tanke. Hur kan man vara så knäpp att man tar en match mellan barn på så stort allvar att man förolämpar en ungdom som försöker göra sitt bästa som domare? Det är väl inte en VM-match det är frågan om? Dessutom är det väl meningen att barn och ungdomar ska finna glädje i att utöva idrott?

För en dryg månad sedan blev det, som ni säkert sett och hört, livat i media efter att ett antal föräldrar hade skällt ut och skrikit åt en ungdomsdomare i handboll på en handbollsmatch utanför Umeå. Det tog hus i helsike och många blev upprörda – andra föräldrar, ungdomar, allmänhet och idrottsledare. Allra mest drabbades den unga domaren som till och med grät innan matchen var slut.

Vad ska man göra då?

Är det ett nytt fenomen? Nä, det tror jag inte. Jag kommer ihåg en pappa från barndomens dagar som knappt kunde kontrollera sig under sonens matcher och skrämde upp både ledare, andra spelare och sonen själv. Mannen var så uppslukad av matchen att han inte hörde hur han lät och betedde sig. Tyvärr vågade ingen säga åt honom heller. Det är förmodligen samma sak idag. Var det någon på matchen som sa till de skrikande föräldrarna?

Jag tycker faktiskt att föräldrar skriftligen ska få ta del av förhållningsregler från föreningen och beter man sig inte ska de få en varning från idrottsledarna. Annars får de gå hem. Ja, jag vet att det låter enkelt att säga, men vad sjutton. Någon gräns måste det ju vara?! Eller har det gått så långt att föreningarna likt den professionella vuxenidrotten måste ha matchvärdar? Vad tycker ni andra? Hur ska man göra?

Visste ni förresten att Sverige har lägst antal idrottstimmar i skolan i jämförelse med övriga nordiska länder? Sämst i klassen alltså. Fast ny forskning från Lunds universitet visar att idrott i skolan varje dag har stora positiva effekter, att det bidrar till bättre betyg och minskar risken för framtida benfrakturer, så vill inte regeringen och idrottsminister Gabriel Wikström införa fler idrottstimmar på skolschemat.

Trots att vi vet att barnfetman ökar och trots att både Riksidrottsförbundet och en majoritet i riksdagen vill öka antalet timmar av ämnet ”Idrott och hälsa” i grundskolan med 20 procent, säger regeringen nej. Idrottsministern säger att man först och främst måste komma till rätta med att kvaliteten ser olika ut i olika skolor. Men hallå! Varför ökade man antalet mattetimmar för något år sedan då? Jo, för att svenska elever hade halkat efter kunskapsmässigt i jämförelse med andra länder. Men idrott då. Är inte det viktigt? Dessutom behöver inte alla timmar betyda att man är i en idrottssal. Det kan lika gärna handla om aktiviteter som inte gör att man blir svettig – till exempel promenader eller liknande.

Vi inför ju både läslyft och mattelyft i skolan och min fråga till idrottsministern och regeringen är därför – blir det något idrottslyft då? Eller är det inte lika prioriterat?

//Helena Lindahl

Common sense engineering

Vi åker längre och längre ut på landsbygden I södra Quebec. Vägarna blir mindre och krokigare och vi passerar en lång rad byar. Det snöar. Det finns en spänd förväntan i bilen.

20170124_164138

Är vi på rätt väg? Vad väntar oss i slutet? Väntar oss något över huvud taget? Det enda vi har att gå på är ett reportage från TV-stationen CBC, som cirkulerat på Facebook, även i Sverige. Den korta filmen i inslaget visade en helt fantastisk isbana i skogen. Det verkar dock inte vara någon som har någon vidare koll på banan, inte mer än vi. Konstigt. Väl framme i den lilla byn Lac-des-Loups svänger vi av allfartsvägen. Det står en liten skylt vid vägkanten som bekräftar att vi är på rätt ställe, Skating Through the forrest. Oj, vilken stor parkering, hinner jag tänka när vi svänger in på densamma.

En liten skylt vid sidan av vägen bekräftar att vi är rätt...20170124_164040

Dave Mayer är född och uppvuxen i byn. Han är ”inte speciellt berest eller utbildad, men kan mycket ändå” som han uttrycker det. Han hade gärna rest mer, om det bara gick att göra med bil. Flygplan är helt otänkbart tydligen. Genom den egna bygg-och anläggningsfirman har han dock varit ute på jobbresor runt i Kanada.

20170124_160634

Dave möter upp oss direkt vi stiger ur bilen och vi får följa med i den nybyggda och väldimensionerade kafé- och raststugan där man byter om till skridskor innan isen tar vid på andra sidan stugan. Stugan ligger på familjens gård och vi förstår att hela banan är byggd på deras mark.

20170124_163844

– Allvarligt, är ni från Sverige? Jag måste verkligen låta detta sjunka in. Hur har ni hittat hit? Dave är mållös, vilket inte visar sig höra till vanligheterna märker vi senare. När han hämtat sig börjar han berätta, på ett mycket målande och livfullt sätt om projektet. Han återkommer ofta till att det inte finns någon manual för sånt här, att det måste byggas på ”Common Sense Engineering”.

Fram träder bilden av ett projekt som startat med en plätt oanvänd mark och en galen idé, men som utförts med full entusiasm och som slagit alla förväntningar. Resultatet, 3 km isbana som slingrar sig i skogen med is i samma skick som på vilken NHL-arena som helst. Allt är genomarbetat, skyltning, prislistor, kafé, utedass längs banan, ja allt. Inför första säsongen satte man ett högt mål på antalet besökare, 3.000 stycken. Det uppnådde man redan efter fyra dagar. Nu – i slutet av januari – var man redan uppe i 8.000 glada och nöjda besökare. Ryktet om den unika anläggningen har spritt sig via sociala medier till när och fjärran. Helt galet. ”Good ice, clean toilettes and a nice smile” var det hemsnickrade varumärkeslöftet. Tystnaden och den totala bristen på mobiltäckning bidrar också mycket till upplevelsen.

fb_img_1485348940703fb_img_1485348957127

Under rundturen på banan i bil pratar han oavbrutet och engagerat om byggnationen och hur de får isen så bra. Vi förstår att en gammal brandbil spelar en central roll. Och en ”Zamboni”. Ingen av oss verkar förstå vad det betyder, men vi nickar och låtsas som det regnar. Senare, i rundvisningen i garaget, inser vi att det är en ismaskin han talat om. En ismaskin som byggts om med en snöslungefunktion, extra stor vattentank och tempererat vatten. ”Isen blir bättre så”. ”Common sense engineering!”

20170124_162001

Dave med sin ombyggda ismaskin. Common sense engineering!

Mötet med Dave, hans fru och svägerska (som driver anläggningen ihop) blev ett minne för livet. Helt magiskt, precis som deras helt perfekta isbana i skogen. Alla fyra svenska besökare var helt tagna efteråt. Detta var vår extra-dag, som inte hade något bestämt program, utan som vi improviserade fram. Det visade sig bli veckans verkliga fullträff. Dave verkade fortfarande ha svårt att smälta att fyra svenska idrottsbyråkrater hittat ända ut till hans lilla by, när vi skulle skiljas. Han var minst lika överväldigad. Som avslutning kom han med fyra små omärkta burkar med egen honung. Jo, han var biodlare också. Varför inte? Common sense engineering

20170124_163518

Ett magiskt möte

Vad är då sensmoralen och budskapet med denna berättelse?

Att det finns en fantastisk potential i motionsidrottandet. Särskilt skridsko verkar vara något som lockar. Vi ser samma sak i annan skala i Boliden och Tavelsjö. Tavelsjöbanan var Idrottsförbundet med och finansierade starten av förra vintern och ingen hade väl trott att det skulle få ett sånt galet gensvar. Fantastiskt. Vi ser också ett ökande intresse för mountainbike, skidor och traillöpning, där det också finns potential. I Kanada verkar dessutom kajakpaddling vara populärt.

Idrott hela livet är en central del av Svensk Idrotts strategi 2025. Den kommer också att kräva helt nya och innovativa lösningar, inte minst när det gäller anläggningar.

Att det finns en fantastisk potential i våra byar och mindre tätorter på landsbygden. Det finns en ny spirande vilja att bidra, samarbeta och göra gott, ett nytt (socialt) entreprenörskap. Lac-des Loups var ett exempel vi såg i Kanada. Chelsea, ett par mil utan för Gatinau, ett annat, där just satsning på idrott och fritid fått ”communityn” i tätorten att samla ihop sig. Här hemma ser vi samma sak i Byske, Blattnicksele, Bergsbyn, Obbola eller Sävar.

Att det finns en fantastisk potential i snö och kyla, som vi ju har gott om i vårt län. Just utgångspunkten gräv där du står är en viktig poäng. Dave hade en bit land som passade perfekt för detta. Det finns det nog gott om även runt om i Västerbotten, bara man har fantasi och är lagom galen.

Dave hade massor av planer för kommande år. Bland annat fanns en perfekt plats för att köra utför, i en s.k. Crached Ice, som han trodde mycket på. Och så göra debut på banan själv, förstås. Det hade han nämligen inte gjort än, typiskt nog.

/Niclas Bromark
Länsidrottschef

 

Skapa delaktighet och involvera fler i föreningsdemokratin

Henric Hedberg är styrelseledamot och ansvarig för jämställdhet,integration och mångfald i Svenska Amerikansk Fotbollförbundet. Har 15 års engagemang inom Svensk Idrott på alla olika nivåer och har sina rötter i Stöcke IF där han varit ordförande. Han är projektledare hos Svenska Röda Korset.

_________________________________________________________________________

Är idrotten dålig på att inkludera och lyssnar vi inte på de aktiva? Hur har vi det med demokrati och delaktighet.

Idrott i förening
Idrott i förening vilar bland annat på grunderna, demokrati & delaktighet och allas rätt att vara med Jag kommer att djupdyka i dessa områden och så adderar jag något till dessa grunder som jag tror är helt avgörande för vår idrottsrörelse överlevnad i det viktiga strategiarbete som görs just nu. Adderingen börjar på bokstaven S, men mer om det senare.

Demokrati & delaktighet
Två fina ord i skrift. Idrotten ses vara demokratisk, den demokratiska styrningen regleras ytterst genom årsmötet där föreningens alla medlemmar får vara med och bestämma i föreningens viktigaste frågor. Däremot lever vi i ett samhälle och omvärld där beslut inte kan fattas en gång per år i en pompös demokratisk anda för att kunna definieras som en demokratisk och delaktig verksamhet. Varje verksamhet, möte och stund i föreningen behöver  tänka delaktighet.

Hur lyckas vi då med detta
Genom att lyssna på och inkludera de som är aktiva i verksamheten. Lyssna på de aktiva barnen, ungdomarna, vuxna och föräldrarna. Det är delaktighet på riktigt. Vi som gillar att sitta på beslutande möten, vi måste komma till mötena förberedda med vad de aktiva tycker och tänker i frågorna. Enbart på det sättet kan vi fatta delaktiga och demokratiska beslut i föreningen.

Hur det kan gå till i praktiken fick jag enkelt beskrivet från en skateboardförening för något år sedan. I styrelsen satt personer i åldern 50 + medan de aktiva bestod av barn och ungdomar. Inte så representativt och demokratiskt vid en första anblick. Men styrelsen såg alltid till att vara representerad och prata med ungdomarna när de skejta i lokalen, de lyssnade på ungdomarna och sedan tog de med deras åsikter in i styrelserummet och fattade besluten. Enkel och delaktig demokrati. Delaktig demokrati kan självklart skötas på ett mer digitaliserat sätt idag, men det får jag beskriva i en helt annan text.

Allas rätt att vara med
Smaka på orden i munnen, jag får gåshud varje gång jag läser dessa ord tyst för mig själv. I ett land som stänger gränser, i ett samhälle där segregeringen och de ekonomiska skillnaderna mellan invånarna blir större där har idrottsföreningen den viktigaste av roller att spela. I idrottsföreningen ska alla vara välkomna att vara med. Detta ska vara en värderingsmässig självklarhet och vill en hellre se det regelmässiga i det så är det en självklarhet även där.
I Riksidrottsförbundets normalstadgar för föreningar finns texten med som beskriver att alla får vara med, så länge inte personen motverkar föreningens ändamål. Alltså alla ska ha rätt att vara med så långt som det är bara är möjligt. Men detta kommer idrottsföreningar inte att klara av om vi inte applicerar ordet som börjar på S som jag nämnde i början av texten. Samverkan.

Samverkan
Samverka både inom och utanför föreningarna är av största vikt för att fortsätta att upprätthålla allas rätt att vara med. Jag har tyvärr svårt att se att varje av idrottens 20 000 föreningar kommer att lyckas med att upprätthålla en verksamhet för alla i livets olika skeden. Däremot behöver vi som representerar en förening känna till andra föreningar i vårt närområde som kan hjälpa individen som t ex vill utöva amerikansk fotboll i Norrlands inland. På så sätt kan vi starta ett samarbete och ge individen chansen att utöva sin idrott på sin nivå oavsett var individen bor. Vi kan även vara innovativa och starta en behovseftertraktad verksamhet i vår egen förening genom att samverka med andra aktörer.
Så gjorde vi när jag var ordförande för Stöcke IF i Västerbotten under mitten av 2000-talet, genom en mina styrelsekamrater drog vi igång en motionssektion i föreningen och startade core (rygg och magövningar) i bygdens församlingshem. Nu så här efteråt med lite distans till valet av lokal så hade det varit bättre att vara i bygdegården för att ge alla chansen att delta på lika villkor oavsett religiös tillhörighet. Men det jag vill framföra är att genom samverkan och innovation blir det lättare för idrotten att uppnå det strategiska målet med att barn, unga, vuxna och äldre väljer att idrotta i förening under hela livet.

//Henric Hedberg

Nyårsblogg 2016 mörkt i det stora – ljust i det lilla

2016 var ett år som många ville skulle ta slut, även jag. Det har varit ett år med många mörka illavarslande händelser; krigen i Syrien, Irak och Jemen, rysk aggression i Ukraina, på Krim och inte minst på nätet, en framväxande främlingsfientlighet runt om i världen, understödda av och manifesterade genom Brexit och Trump, terrordåd i flera europeiska städer är några tråkiga exempel.

Ljuspunkterna hittar vi närmare, ofta i det mindre, inte sällan manifesterad genom civilsamhället.

Åsa Norin och Vän i Umeå är definitivt en ljuspunkt. På nyårsaftonsmorgonen stod det klart att hon blivit utsedd till Årets Västerbottning. Synnerligen välförtjänt. Och hoppingivande. Dels för initiativet i sig och det engagemang som det skapat direkt, men också för att den typen av engagemang också når fram i en omröstning som Årets Västerbottning. Det värmer, dubbelt. (att Åsa dessutom är en kär vän och Sävarbo gör mig så klart lite extra stolt).

Civilsamhället – ljuspunkten för många.

För mig är Vän i Umeå också ett exempel på något annat, en av en lång rad av sociala innovationer som sprungit ur vårt fantastiska civilsamhälle. I princip oavsett vilket välfärdsområde du undersöker kommer du att hitta rötterna i civilsamhället. Enskilda individer med driv och engagemang som får med sig sin omgivning och gör bra saker tillsammans. I det finns en enorm kraft. Många såg flyktingsituationen 2015 som en renässans för civilsamhället, som lättrustat och snabbrörligt fanns på plats där behoven fanns och där resten av samhället föll kort.

Fortsatt högt ideellt engagemang, men bilden är splittrad

Det ideella engagemanget inom idrotten är fortsatt högt, internationellt sett i topp. Tvärt emot vad många säger har inte engagemanget minskat sedan Ersta Sköndals högskola började mäta det i början av 1990-talet. Samtidigt får vi delvis andra signaler då vi frågar Idrotten i Västerbotten. I vår årliga mätning svarar en stor andel av föreningsordföranden i vår Västerbottniska idrott att Rekrytering av ledare fortsatt är den största utmaningen och det man har störst behov av stöd för. Jag får inte riktigt ihop den bilden, särskilt inte som jag ofta ser ganska stora ledargrupper runt våra lag i träningsgrupper, avsevärt större än för 25 år sedan. Är det min bild och Ersta Sköndals forskning som är missvisande? Eller är bristen på ledare en seglivad myt, som nästan blivit ett ryggmärgssvar? Eller är det mer specifika brister som våra ordföranden hänvisar till? Vi vet att det är svårt att rekrytera styrelser, i synnerhet ordföranden och kassörer, är det den bristen man känner av? Jag vet inte riktigt, men jag tror att Idrotten och civilsamhället har en utmaning att anpassa sig efter den nya tidens engagemang, för även om det är större än någonsin så ser det annorlunda ut. Vi engagerar oss på nya sätt, som inte alltid våra Idrottsföreningar är beredda att möta upp.

Ett modernt medlemskap som engagerar

Just ett modernt medlemskap som engagerar är en av de utvecklingsresor som finns med i den strategiska plan som Riksidrottsstyrelsen just skickat på remiss och som man hoppas ska fastställas vid Riksidrottsmötet i Karlstad i maj.

Vår 10-årige son fick en snowboard i julklapp. Till den ville vi köpa en kurs och hittade det vi sökte hos Friluftsfrämjandet Umeå. För att kunna anmäla sig på kursen krävdes ett medlemskap i Främjandet. Jag såg framför mig en lång process där jag förväntades skicka ett mejl till någon som skulle skriva in mig och skicka ut en faktura innan jag kunde anmäla till kursen. Det är väl ungefär så det fungerar i de flesta av idrottens föreningar. Lite stressigt, då vi inte var ute i speciellt god tid. Friluftsfrämjandet hade dock en mycket enkelt och välfungerande hemsida, som gjorde att jag tecknat och betalat medlemskap och sedan anmält och betalat för snowboardkursen inom 10 minuter, hemifrån köksbordet. Imponerande. Visst, man kan fundera över hur engagerade medlemmar vi kommer att vara och vilken typ av medlemskap detta verkligen är. Frågan är inte heller uteslutande teknisk. Ett modernt medlemskap som engagerar är en fråga som är större än så. Men samtidigt. Att utbildning och utveckling är och ska vara ett tydligt mervärde med medlemskapet i idrotten är en framgångsfaktor. Att ha en teknisk lösning om är anpassad efter stressade föräldrar mitt i livet och som är enkel att administrera är en annan. Här finns en del att lära.

Idrottens som mötesplats

Precis som för så många andra är Idrotten en av ljuspunkterna för mig under 2016. Otaliga kvällar har spenderats i Klubbstugan eller i hallen under året. Just vår förening har under året inlett ett stort utvecklingsarbete för att ta föreningen in i framtiden. Tillsammans med Johanna och Linda från SISU har vi samlat hela ledargruppen, alla sektionsstyrelser och föreningsstyrelsen för att resoneras oss fram till vilken förening vi vill ha. Ett mycket energigivande jobb. Häftigt att få ta del av detta från föreningshållet, för en gång skull. Att SISU har under 2017 bidragit till fler än 70 liknande processer gör mig ödmjuk. Det finns en fantastisk kraft i engagerade individer i förening som bestämt sig för förändring.

Första året med ny strategi

För Västerbottens Idrottsförbund, SISU Idrottsutbildarna och Idrottsservice (hädanefter Västerbottensidrotten) var 2016 det första året med den nya strategin för en ny idrottsrörelse 2025. Det är tydligt att förberedelserna 2015 gett resultat. Strategin är synnerligen väl förankrad hos styrelse och personal. Den kan därför på ett enkelt sätt användas som ett filter för all vår verksamhet, vilket också skett. Samtidigt startar arbetet med att konkretisera rörelsens arbete mot 2025 med fyra utvecklingsresor i en strategisk plan, som just nu är på remiss runt om i Idrottssverige.

  1. En ny syn på träning och tävling i förening
  2. En inkluderande idrott för alla
  3. En jämställd idrott – en självklarhet
  4. Ett modernt medlemskap som engagerar

Till utvecklingsresorna finns ett antal strategiska vägval/beslut. Ett av vägvalen – Stärkt administrativt stöd till SF – regionalt stöd för IF – är särskilt intressant. Det är nämligen första gången som arbetet med Idrottsservice, som vi gjort sedan 2011, också får genomslag nationellt.

Två nya lokala kontor

Lokal närvaro och relevans är en nyckelfråga för Västerbottensidrotten. Ju fler ställen vi finns representerade på desto bättre. Under 2016 har vi återinvigt vårt Inlandskontor i Lycksele och dessutom startat ett Mellanbygdskontor i Robertsfors. Mycket glädjande!

Nytt Idrottens hus i Umeå

Vi avslutade också 2015 med att bli uppsagda från våra gamla lokaler i Umeå. Efter intensivt arbete under våren hittade vi en bra lösning genom fastighetsbolaget Lerstenen. I september flyttade vi så in i Supernya Idrottens hus på Kungsgatan 89. Det blev mycket lyckat, långt över mina högt ställda förväntningar, även om en flytt alltid är förknippat med mycket jobb och höga kostnader.

Välkomnar ny personal

Under året har Linda, Carin, Rivia, Malin, Ahmed, Tobias och Åsa börjat jobba hos oss. Välkomna! Genom ett särskilt upplägg med Sunnanå utveckling har vi också haft stöd av Hanna och Cicci vid Skellefteåkontoret, vilket vi också är tacksamma för.

2017 – med jämställhet i fokus

Vårt mångfaldsarbete har fått en flygande start under 2015 och 2016. Mycket har möjliggjorts genom den extra satsning på integration som regeringen la hos RF och distriktsförbunden under 2015. Under 2016 blev också vår JämLYS (Idrott & normer) som Länsstyrelsen bistått med klar. Med denna och en uppdatering av vår långsiktiga mångfaldsstrategi är det hög tid att intensifiera arbetet med jämställdhetsfrågan inom Idrotten under 2017, varför vi låter Jämställhet vara i särskild fokus under året.

Under 2017 tar vi också klivet in på Arbetsmarknadsområdet. Genom att Västerbotten blivit utsedd till ett av fem pilotdistrikt i regeringens satsning på Idrott & arbetsmarknad får vi möjlighet att arbeta särskilt med frågan under året. Arbetet kommer i första hand kanaliseras genom vårt sociala företag Idrottsservice. Vi ser två tydliga områden för arbetet, dels praktiska tjänster (vaktmästeri och lättare underhåll) som vi säljer till föreningar och dels Fritidsbanker som vi hoppas kommer att finnas på plats i åtminstone Lycksele, Skellefteå och Umeå.

Ja, det är två exempel på saker som är på gång. Jag skulle kunna göra en lång rad, för det känns verkligen som ett spännande och dynamiskt år som vi har framför oss. Men jag väljer istället att tända marschaller och förbereda nyårsmiddagen med familjen.

Tack till vår grymma styrelse och likaledes grymma personal för ett (som vanligt) grymt år! Det är en ynnest att få gå till jobbet varje dag.

Gott nytt år!

Niclas Bromark
Länsidrottschef

När idrotten leder demokratin

Åsa Ögren är en välkänd profil inom s-kretsar och Umeås politik, som nu har gått vidare Åsa Ögrentill att vara egen företagare och VD för Esam AB. Hon spelade handboll och fotboll i sin ungdom och ägnar sig numera åt golf med hcp 16,8. Efter många år i Umedalens IF:s styrelse och tre år som ordförande för Björklöven med mera, är hon en genuin föreningsmänniska med engagemang för demokrati, jämlikhet och utveckling. Vid VIF och SISU Idrottsutbildarnas årsmöte 2015 invaldes Åsa som styrelseledamot.

______________________________________________________________________

Vore det inte spännande tanke om idrottsrörelsen målmedvetet skulle ta makten, ta över samhällsdebatten, styrelserummen och besluten som styr och prioriterar? Hur skulle Sverige förändras och utvecklas om idrotten fick stå i centrum för besluten?

Sverige är i stor utsträckning uppbyggt på att många människor är beredda att axla ansvar för gemensamma angelägenheter. Idrottens styrelser i föreningar runt om i landet står för en stor del men även viktiga samhällsfunktioner. Exempelvis består mer än hälften av Sveriges vägnät av vägföreningar vilka också leds av dess styrelse. Runt om i landet finns gemensamhetsanläggningar i form av vattenföreningar, parkerings- och parkanläggningar som alla leds av demokratiskt valda förtroendevalda. Likaså bostadsrättsföreningar, IT-föreningar och branschföreningar av olika slag. Såklart bygger även det politiska systemet och samt ledningen av en kommun på kunskapen om hur man gör när man styr.

Tänk om idrottsrörelsen gemensamt skulle bestämma sig för att öka andelen kunniga styrelseledamöter? Om vi målmedvetet utbildade i hur ett ansvarsfullt styrelsearbete går till?

Det skulle leda till att utbudet och mångfalden av ledamöter ökar. Valberedningarnas arbete skulle underlättas, och möjligheterna att sy ihop en styrelse som avspeglar medlemmarna och befolkningen skulle öka. Dessutom ökar demokratin om fler individer vet hur det går till där inne i styrelserummen och medverkar till att årsmöten genomförs på ett spännande och utvecklande sätt.

I nästa steg kunde dessa välutbildade och kunniga styrelseledamöter med idrottsbakgrund visa intresse för, tacka ja till och successivt berika styrelser som förvaltar exempelvis bostadsrättsföreningar och bolagsstyrelser. Tänk er Sveriges Riksdag, en kommunstyrelse eller stadens fritidsnämnd där samtliga ledamöter fått sin demokratiska skolning i idrottsföreningar. Idrottens intressen skulle med säkerhet då komma i fokus på ett annat sätt än i dag.

Vi i VIF & SISU kunde ta fram en diplomering för utbildade styrelseledamöter. Med den på sitt CV kunde det tillgodoräknas som formell kompetens också då man söker jobb. Det demokratiska samtalet, ledarskap och protokollskrivande är kunskaper som behövs även i näringslivet.

Så ifall din idrottsförening erbjuder dig ett styrelseuppdrag eller en styrelseutbildning, försök då att se frågan i ljuset av personlig utveckling och den samhällsnytta som du kan göra genom att lära dig hur styrelsearbetet går till. Se det som en formell kompetens som du har nytta av i yrkeslivet och andra sammanhang. Du ska se hur mycket enklare det känns att tacka ja till frågan ”Kan du tänka dig att sitta i styrelsen?”.

//Åsa Ögren

Idrott för alla – eller?

Djanet Beraki är en 20-årig tjej bosatt i Obbola, Umeå som studerar till civilingenjör med djanetinriktning industriell ekonomi. Redan från 9–10 årsålder har hon varit aktiv inom fotboll, innebandy, taekwondo, orientering, barngympa och engagerad i skolidrottsföreningar. I dag är hon, förutom aktiv utövare, kassör i taekwondoföreningen Ham Kae Kwan TKD, taekwondoinstruktör, vice ordförande i Västerbottens Skolidrottsförbund samt ordförande i Svenska Skolidrottsförbundet valberedning.

______________________________________________________________________

I idrottens värdegrunder står det att alla har rätt att vara en del av vår svenska idrottsrörelse. Jag som har ett hjärta som klappar för idrott kan inte hålla med mer. När man springer ut på en fotbollsplan och svettas tillsammans med sina lagkamrater, när man tar ett poäng på taekwondomattan och alla ens klubbkamrater jublar av glädje, när man som tränare ser glädjen i barnens ögon när de klarar av att göra något svårt, när man möter sin lillasyster efter en innebandymatch och hon är så glad över att hon lyckats göra mål, och ja, listan kan göras lång – då vet man att idrott gör skillnad, för samhället och för individen, och denna glädje unnar jag verkligen alla.

Att just jag har fått ta del av denna gemenskap och glädje har inte varit en självklarhet. Som svenskfödd med föräldrar från Eritrea så har man inte alltid passat in. Missförstå mig rätt, jag har haft en fantastisk uppväxt, men har stött på kulturkrockar och även rasism i min vardag. I mitt idrottande har jag haft turen att ses för den jag är och för de prestationer jag utfört, bortom min hudfärg. Detta har varit en nyckelfaktor till att jag i dag kan se tillbaka på en fantastisk uppväxt som stärkt mig och fått mig att våga ta den plats jag förtjänar.

Samtidigt som det gläder mig att få ta del av idrottens positiva kraft så sörjer jag varje gång jag  läser om när människor har blivit exkluderade inom idrottsrörelsen på min Facebook eller i media. Det kan vara allt ifrån bristande jämställdhet, för tidig selektering till diskriminering och sexuella trakasserier. Kvinnor som inte vill vara förtroendevalda på grund av maktspel och sexism, barn som inte fortsätter idrotta för att de får höra att de är för dåliga och föräldrar som beter sig illa på läktarna. Det gör ont att läsa om. Det gör verkligen ont.

Vad är det då som har varit framgångsfaktorerna i att jag har en sådan positiv upplevelse av idrotten? För mig har det framför allt handlat om två saker; bra ledare samt Skolidrottsförbundet. Jag har haft ledare och tränare som har betytt allt för mig och som förutom att de har instruerat fantastiskt bra så har de även brytt sig om medlemmarnas välmående. De har också vågat ge ansvar till de utövare som har velat ha det och även till dem som kanske inte vetat att de velat det. Det sistnämnda stämmer in på mig. Som barn var jag så fokuserad på mitt egna idrottande. Jag var fast bestämd att jag skulle bli bäst i någon idrott, det spelade ingen roll i vilken men bäst skulle jag bli. När jag redan som 14-åring fick frågan om att hjälpa till i taekwondoföreningens barngrupp så blev jag så glad och stolt över mig själv och glädjen det gav att få ge tillbaka till idrottsrörelsen, som den har gett till mig, är det som driver mig än i dag i mitt ideella engagemang.

För mig var skolidrottsföreningen första steget i mitt ideella engagemang. På Obbolaskolan hade vi ett skol-IF, en idrottsförening som styrdes av oss elever med hjälp av ett vuxenstöd. Från och med årskurs 6 satt jag  i styrelsen som anordnade eftermiddagsaktiviteter samt deltog på olika skol-DM tävlingar. I årskurs 8 blev jag ordförande och fick åka på förbundets ledarskapsutbildning ”Unga leder unga”. Med den utbildningen i ryggen var jag entusiastisk över att göra skillnad på skolan med hjälp av vuxenstödet. När jag sedan i distriktsstyrelsen åkte på min första SDF-konferens endast 15 år gammal, blev jag så förundrad över det öppna klimatet, hur vuxna och ungdomar kunde diskutera på samma plan. Året därpå åkte jag på mitt första förbundsmöte och blev tillfrågad att sitta med i förbundets valberedning. Nu – fyra år senare – sitter jag som ordförande för samma grupp.

Att jobba på förbundsnivå inom Skolidrottsförbundet har lärt mig att allt handlar inte bara om att ge folk ansvar hit och dit, det handlar om att man även i praktiken måste aktivt jobba för att skapa ett öppet klimat. Om Skolidrottsförbundet valde in mig bara för att de vill ha en ung tjej, eller bara för att få in en annan etnisk bakgrund, så hade jag aldrig varit kvar i dag. Att som 15-åring på sin första SDF-konferens under gruppdiskussioner få frågan ”Djanet, vad tänker du?” av en vuxen och se att de genuint bryr sig om min åsikt var en fantastisk känsla. Jag var inte där bara för att, jag gjorde skillnad.

Jag tror verkligen att Skolidrottsförbundet och konceptet med föreningar där unga leder unga gör ett otroligt viktigt jobb i att utbilda – både teoretiskt och praktiskt – framtidens ledare som kommer att skapa fantastiska förutsättningar för nästkommande generationer.

Idrotten är tyvärr kanske inte till för alla i dag, även om det står i våra värdegrunder. Självklart finns det andra faktorer som spelar roll, men jag tror att förståelsen för ledarskapets kraft på alla nivåer är en nyckelfaktor. Ledare och förtroendevalda inom idrottsrörelsen måste våga utvärdera sitt ledarskap och även praktiskt inkludera så många som möjligt. Idrottens ledare måste se skillnaden på ledarskap och chefskap och försöka möjliggöra plats för alla individer. Vi har verktyget i idrottens kraft – nu måste vi bara använda det på rätt sätt.

//Djanet Beraki

Det går inte att dra in pengar på en damhockeymatch

Lena Sundqvist är född och uppvuxen i Arvidsjaur. Numera bor hon i Stockholm lenasundqvistoch jobbar som sportkommentator på Cmore och TV4. Tidigare följde hon ishockeyn på nära håll som kommentator och reporter i Radiosporten med fyra herr-VM, två dam-VM och ett OS som höjdpunkterna. I hennes egen idrottsbakgrund finns ett DM-guld i truppgymnastik men framför allt lade hon tid på att vakta fotbollsmål i IFK Arvidsjaur och Piteå IF.

 

______________________________________________________________________

Det går inte att dra in pengar på en damhockeymatch. Den meningen har sagt så många gånger av så många klubbar att den blivit en sanning. En sanning som är rätt bekväm att gömma sig bakom. För så länge det är sant så behöver man ju inte ens försöka motbevisa det. Men en förening vägrade tro att det här är sant. De samlade kraft, slog publikrekord och drog in 400 000 kronor på köpet. Så vad ska alla andra göra nu? Nu när det inte längre är sant. Nu när det finns bevis på att det går. På att man kan. Om man vill.

Gävle-Daladerby. Ja så kallas det när Brynäs och Leksand ställs mot varandra. Två klubbar med en stolt historia och med mycket rivalitet emellan sig. För några veckor sedan var säsongens första Gävle-Daladerby – på herrsidan. Några dagar tidigare, den 5 oktober, möttes lagens damlag. Ett ypperligt tillfälle att locka storpublik till hallen kan man tänka. En möjlighet att bygga sitt damlag genom att leva på klubbarnas rivalitet. Men istället blir det tvärt om. När folk kommer till Gavlerinken den här kvällen är huvudentrén inte ens öppen. 85 personer tittar på matchen.

En vecka senare spelas det match mellan Luleå Hockey/MSSK och Modo i samma serie. I ett Coop Norrbotten Arena som tar emot med öppna armar. En hemmaklubb som har jobbat stenhårt på att sälja in just den här matchen. Det har marknadsförts och det har satsats. Det har fixats fri entré och företag som lovat skänka ett X antal kronor för varje åskådare som kommer. Björnhuvudet sänks till isen och lagkapten Emma Eliasson får skrinna ut inför 3 150 åskådare – nytt publikrekord för en grundseriematch och en siffra som innebar klirr i kassan för Luleå Hockey. 400 000 klirr för att vara exakt.

Om man bara tar förutsättningarna för matchen så hade i mina ögon Brynäs en bättre chans att lyckas sälja in sitt event än Luleå. Om man bara tittar på papperet. Sen vet jag att intresset är mycket större i Luleå än i Gävle – men frågan är varför det är så? Jo, enligt mig att svaret enkelt. Lika enkelt som varför ett lag vinner en hockeymatch. De jobbar hårdare. De tror på det de gör och de vågar satsa fullt ut. Så enkelt är det. Och nu vill jag se fler klubbar våga!

Nej, jag kräver det till och med. Spelmässigt så utvecklas den svenska hockeyligan för varje år som går och några av de största stjärnorna i världen, som Jenni Hiirikoski och Jennifer Wakefield, väljer att spela här. Det är dags för klubbarna att haka på, nej att driva, den utvecklingen ännu hårdare. De här spelarna förtjänar en större publik, men de kan inte göra det på egen hand. De behöver att klubben står bakom dem och hjälper till att dra det här framåt. Vad är syftet med att ha ett damlag om man inte bryr sig om det? Har klubbarna det för att ser bra ut eller för att de vill ha det? Jag hoppas att det är det sistnämnda men nu är det fasiken dags att de börjar visa det också. Ta rygg på Luleå och bär damhockeyn framåt.

Sammanslagningen mellan Munksund, Skuthamn och Luleå Hockey kan mycket väl vara det bästa som har hänt svensk damhockey på mycket länge – om inte till och med någonsin. De bestämde sig för att de VILL ha ett damlag. Och att de VILL vara bäst. Och de fick folket med sig. Och uppenbarligen så går det. Uppenbarligen kan man ge kvinnor bättre förutsättningar att utföra sin idrott och uppenbarligen kan man få folk att vilja titta på det. Men det kommer inte gratis. Och det kostar inte ens bara pengar. Det kostar också tid och engagemang.

Men det kommer att vara värt det. För det handlar inte bara om Emma Eliasson och hennes lagkamrater i representationslaget. Det handlar om framtiden och att skicka signaler till unga tjejer att det är okej att drömma. För man kan nå hela vägen. Det skickar signaler om att de unga tjejerna runt om i vårt land är lika mycket värda som deras killkompisar. För så ser det inte ut i nuläget. De stora skillnaderna i pengar, förutsättningar och uppmärksamhet drabbar inte bara elitspelarna – det drabbar främst barnen.

För jag vill se den klubb eller kommun som men handen på hjärtat kan säga att unga killar och unga tjejer har exakt samma förutsättningar att spela hockey. Jag hoppas att det går att hitta några goda exempel där ute i landet men jag är tveksam. Och man känner av det här som ung tjej. Man kan kanske inte sätta fingret på att det handlar om könsstrukturer i samhället men man känner av det. När man åker omkring i herrlagets gamla utslitna matchtröjor, när man får de sämsta träningstiderna hallen har att erbjuda. Även om man inte förstår varför – så känner man av det. Jag är inte lika mycket värd som min kompis för jag är tjej. Vi måste komma bort från det. Och det Luleå Hockey gör nu är ett stort steg i rätt riktning. Och de förebilder som Luleå Hockey i detta nu ger unga tjejer kommer vara helt ovärderliga för dem.

Nästa steg i min värld är att fler kommuner gör som Örnsköldsvik – börjar ställa krav på klubbarna. Ska ni få våra pengar så ska det också satsas på kvinnor. Jag slår vad om att var enda kommun i vårt avlånga land har en jämställdhetsplan att jobba efter. Ändå pumpas det in pengar till herridrott år efter år. Till klubbar helt utan dam verksamhet. Hur länge ska kommunerna komma undan med detta?

Men i väntan på kommunerna så kan vi hoppas att lagen i SDHL tittar på Luleå och inspireras. Nej, ni kommer inte tjäna stora pengar på era damlag sett över en hel säsong. Inte än. Men om ni inte anstränger er – ens när ni får ett derby i era händer. Om ni inte försöker hitta nya vägar att gå så kommer ni aldrig att lyckas med det. Det är dags att sluta gömma sig bakom en sanning som är en lögn.

Efter matchen mellan Luleå och Modo sa Luleåspelaren Johanna Fällman till NSD: ”Jag är stolt över min stad.” Snälla, snälla hockeyföreningar och städer. Låt fler damhockeyspelare få känna den känslan som Johanna Fällman gjorde den kvällen.

Den sportsliga gentlemannens* sällskap

Matt X. Richardson är chef för Svensk antidoping och var tidigare chef på Statens
folkhälsoinstitut samt IKSU i Umeå. Han har ägnat en del tid åt forskning inom omgivningsfysiologi efter att ha varit räddningssimmare och befälhavare vid Kanadas östkust.
_________________________________________________________________

Jag började tävla inom segling när jag var relativt ung, cirka nio år gammal. Det var min första kontakt med idrottsvärlden, även om jag inte upplevde den så. Att tävla inom segling var bland det mest frustrerande jag har varit med om. Jag kunde gå från att vara i ledning till att vara i mitten av fältet på grund av en plötslig ändring i vindriktningen. Det kändes orättvist. Jag kunde ju inte styra vädret.

Jag blev till slut så förbannad (trots många segrar) att jag gick över till en idrott där jag trodde att jag kunde påverka tävlingens utfall på ett mer pålitligt sätt – simning. Senare kom friidrott, triathlon, surf livräddning och cykling. Alla individgrenar. Dock inte riktigt. De absolut roligaste jag höll på med, och där jag faktiskt hade mest framgång resultatmässigt, var lagkappen och stafetterna. Att svetsa ihop ett gäng med ett gemensamt mål, och lyckas tillsammans, var långt mer givande än att vinna själv. Man åkte hem och firade tillsammans. Mycket bättre än att åka hem själv och titta på medaljen i sovrummet.

Under tävlingsåren blev jag lagkapten i en del klubbar och sammansättningar, en roll som jag trivdes i oerhört mycket då jag kunde bygga ännu större, ännu starkare lag som kunde fira allas framgångar tillsammans. Vi reste och hade roligt tillsammans och många av dessa människor är fortfarande mina närmaste vänner trots att över 20 år har gått sedan vi sist stod bredvid varandra på startlinjen.

Jag hade således en hel del folk på min sida vid olika tävlingar. Motståndarna skulle krossas och vi skulle ta till oss äran. Vid en friidrottstävling inomhus var mitt stafettlag så överlägset att jag sprang det sista varvet på sista sträcken på ytterbanan – high-fives och småskratt efteråt. Vid en cykeltävling försökte jag övertyga en ganska passiv klunga att komma ikapp en utbrytning genom att konstatera till alla inom mitt närområde att de ändå skulle förlora i en klungspurt mot mig, så detta var deras enda chans att prestera något. (Mina lagkamrater ledde ut mig fint vid spurten för att komma trea – utbrytningen kom vi aldrig ikapp). I en livräddningstävling i surfning kom jag upp ur vattnet med två andra bredvid mig och skulle springa in i målet. Under de sista 30 metrarna på stranden lyckades jag spotta ur mig ”jag slår dig, jag slår dig” (vilket jag gjorde) så att båda hörde det mycket väl. En tävlingsmänniska var jag alltså. Lite ”gamesmanship”, lätt hån för att röra upp blodet.

En gång i en mästerskapstävling i triathlon, det första året klungåkningen under cykelmomentet infördes (tidigare var det förbjudet), lyckades jag göra en utbrytning med tre andra. Två av dessa var mina ordinarie träningskamrater, och den tredje var en kille från Quebec som jag aldrig hade tävlat mot tidigare. Vid en längre backe så föll mina träningskamrater bort och det var jag och den franska killen kvar. Vi kom överens att det var dags att köra och började rulla fint så att vi utökade vår ledning över den jagande klungan. Väl ute på löpning höll vi ihop till den sista kilometern då jag la in ett ordentligt ryck och vann med några sekunder. När han korsade mållinjen var han överlycklig; vi hade båda kvalificerat till VM och han kramade mig och klappade mig på ryggen. Vi gick ut och festade den kvällen som om vi hade varit lagkamrater sedan vi var unga.

I stort sett umgicks jag exklusivt med mina tränings- och lagkamrater i många, många år, och ju högre nivå vi befann oss på, desto mer multinationell blev gruppen. Vi gjorde allt tillsammans, delade segrar och nederlag, träffades på olika platser över hela världen. När elitkarriärerna började komma till sitt slut engagerade vi oss i olika samhällssammanhang. Nästan alla blev någon slags militär eller civil tjänsteman i de offentliga och ideella sektorerna, trots olika utbildningsnivåer och ekonomiska förutsättningar. Vi överförde den kunskap vi hade samlat under åren genom roller inom idrottsföreningar, förbund och i vissa fall forskning.

De flesta av mina kamrater och jag fortsatte att tävla på olika nivåer senare i livet, jag inom modern femkamp, hastighetsskridsko, och en del annat. Den sociala biten i det blev inte lika tydligt – nu umgicks jag med småbarnsföräldrar, arbetskamrater och andra icke-idrottsliga kretsar – men jag trivdes bäst med andra idrottsutövare. Det fanns en förståelse där, även bland de främsta motståndarna, som inte fanns annanstans. Det handlade om att vi skulle göra upp, se vem som hade förberett sig bäst, se vem som klokast spelade sina kort, och få utlopp för all vår önskan att jämföras. Efteråt, när jag åkte hem till min familj och mitt jobb, var sinnet skarpare. Jag såg saker för vad de egentligen var – ofta politiserade, ibland överflödiga, och många gånger orättvisa.

En kväll satt jag och en handfull andra åldrande triathleter runt ett bord och snackade arbetsvillkor (jag hade nyligen tillförordnats till personalchef på en arbetsplats). Jag uttryckte hur ständigt förvånad jag var över de höga utbildningskraven för vad som verkade vara arbetsuppgifter som förmodligen kunde bemästras under en relativt kort praktikperiod. En av de andra vid bordet nämnde någon undersökning som visat hur svårt det var för folk med utländska namn att bli kallade till anställningsintervju. En annan poängterade att inom FN var det krav på cirka 15 års erfarenhet innan man kunde börja ens kvalificera sig till tjänster som var inte endast administrativa. Det var en sådan skillnad från verkligheten inom idrott. Där kan vem som helst kunde anmäla sig, ställa sig på startlinjen och med en bra prestation kvalificera sig till nästa nivå eller till en plats på ett lag, få uppmärksamhet och uppskattning. Om man inte presterar tillräckligt bra så kan man försöka igen, och igen, och igen utan hinder. Det är… sportsligt.

Ju längre diskussionen gick desto mer insåg vi att idrotten hade en massa bra principer som kan – eller kanske bör – tillämpas i andra aspekter av samhället. Det var nästan otroligt att vi inte hade kommit på det förut.  Exempel efter exempel på hur livet skulle bli bättre om – bara om – idrottsliga principer gällde. Men det saknades något bland de där människorna utanför idrott. Det saknades förståelsen för varför man skulle mätas, jämföras, och göra upp. Det var inte bara för att kröna segraren – vilket är ju grunden till all tävlingsidrott egentligen – men för att stå på startlinjen bredvid andra likasinnade och verkligen förstår varför alla var där. Och om man vann, var det endast på grund av att alla andra var villiga att acceptera att de kunde bli slagna.

Idrott kräver att man accepterar regler och förhållanden som rättvisa, och genom att ställa upp visar att man respekterar sina medtävlande och deras förmågor. Ta denna ståndpunkt till sin spets och då tävlar man inte mot dem som man inte respekterar, de som man inte tror kommer att följa reglerna eller de som försöker få spelplanen att luta till sin fördel innan matchen har börjat. Vi kom fram till följande den kvällen; att vi visar vår inneboende respekt för varandra genom att tävla mot varandra på lika villkor. Idrotten handlar således inte om resultatet, utan om personen bredvid dig på startlinjen. En person som springer snabbast i världen är inte en värdig segrare om det inte finns ett antal människor bredvid som försöker göra samma sak. Man ska vara tacksam för dem. De är av samma sort som jag.

Varför hade ingen förklarat detta för mig tidigare, när jag började med idrott? Länge hade jag en slags lätt förakt för mina motståndare, som inte verkade kunna inse att deras prestationer inte skulle räcka till för att vinna. Nu förstår jag vilken fullständig idiot jag var. De kanske förlorade tävlingen, men jag vann endast på grund av dem. De var villiga att bli besegrade under rättvisa förhållanden – de visade respekt för mig som medtävlande. Jag borde ha visat dem samma respekt.

Ni som är unga idrottare, eller ni som har barn som börjat idrotta – kom ihåg detta; sport handlar om dina medtävlande, personen bredvid dig. Klart ska ni slåss, göra allt (inom reglerna) för att vinna. En segrare ska utses, och hyllas. Men ni behöver varandra; ni hör till ett gentlemannaskap som är unikt. Ta i hand efter tävlingen. Hedra varandra. Samhället behöver något att se upp till.

// Dr. Matt X. Richardson

*I denna artikel ett könsneutralt begrepp som beskriver ett beteende som överskrider klass, bakgrund, och uppfostran.

Att röra sig är ovärderligt!

Jonas Olsson är VD för Balticgruppen,grundare av Change the Game och har ett hjärta som klappar för idrott och rörelse.

 

 

 

 

 

 

_________________________________________________________________

Vi i Balticgruppen är en flitig sponsor till idrotten och vi samarbetar med många av Umeås mest framgångsrika föreningar och det gör vi för att vi tycker idrotten är viktig för invånarnas välbefinnande och för stadens utveckling.

Våren 2014 beslutade vi oss för att göra något med hjälp av de föreningar vi samarbetar med för att peppa barn och ungdomar att idrotta mera. Vi grundade då Change the game där även Idrottshögskolan vid Umeå universitet, och SISU Idrottsutbildarna anslöt som medspelare. Tillsammans utvecklade vi då Change the Game som blev en plattform och arena för att sprida ny kunskap och verktyg, främst till föräldrar och ledare inom idrotten.

Det har blivit en stor aktivitetsdag per år som varit välbesökta. Barn har fått testa på massor av idrottsaktiviteter och medverkande experter och idrottsstjärnor har på passionerat sätt delat med sig av värdefulla rön och erfarenheter. Mycket av innehållet dessa aktivitetsdagar har spridit sig och kommit till nytta resten av året.

Vi tycker att det har blivit en lyckad satsning som vi känner mottagits väl, både i och utanför staden. Och tyvärr så verkar såna här projekt behövas, för det verkar gå åt fel håll vad gäller fysiska aktiviteter och med den ohälsa som den medför.

Så vi har beslutat oss för att satsa mot 2019 till att börja med. Ett passande år att ta sikte mot då PWP (Pediatric Work Physiology meeting), den internationella konferensen för barn och ungdomsidrotts forskare, kommer arrangeras i Umeå.

Nu kommer Change the Game ta ett nytt avstamp och påbörjar ett långsiktigt arbete för att fler barn ska ha förmågan, förståelsen, motivationen och självförtroendet att röra på sig. Förmåga att röra sig är lika viktigt som att kunna räkna, skriva och läsa. Genom att sträva mot en verklighet där alla barn är rörelserika (physical literacy)* så tror vi att den fysiska aktiviteten kommer att öka och att barn och unga därför kommer må bättre. Enligt forskningen så är detta också ett bra recept för att få duktiga idrottare på seniornivå, så det bör gagnar idrotten i flera perspektiv att tänka och göra nytt.

Physical literacy betyder ordagrant ”fysisk kunskap” vilket inte ger innebörden rättvisa. Det handlar inte bara om att vara aktiv och ha förmåga att röra sig på olika sätt utan även om lusten, kunskapen och förståelsen. Därför lanserar nu Change the Game det mer passande svenska uttrycket ”rörelserik”. Kika gärna in denna filmsnutt från Sport Wales som förklarar physical literacy på enkelt och charmigt sätt.

Det sägs att det är ett paradigmskifte på gång inom idrotten, där många aktörer anammar nya insikter och utvecklar nya sätt att träna och tävla, för att fler ska idrotta och göra det så länge som möjligt. Förhoppningsvis ser vi samma utveckling framöver inom tex skolan.

Jag hoppas att Change the Game kan ge denna positiva utveckling en extra knuff framåt, att alla medspelare kan hitta fler sätt att samverka och att fler aktörer vill engagera sig. Välkommen att höra av er till oss om ni har några idéer!

Jag vill att våra barn i framtiden ska ge oss en klapp på axeln: ”Va bra att ni som då tog besluten tog tag i saken, det hade ju kunnat gå åt skogen med vår hälsa, helt i onödan”. Det omvända scenariot vill jag inte ens tänka på…

Vi är nu allt fler som jobbar engagerat tillsammans med Change the Game och vi vill att så många barn som möjligt ska ha lusten och förmågan att röra sig – så mycket som möjligt, så länge som möjligt. Jag hoppas du tycker detsamma och har lust och möjlighet att komma till aktivitetsdagen den 10/9, då hoppas jag att du får ännu mer pepp på att skapa förutsättningar för fler rörelserika barn och ungdomar.

// Jonas Olsson

*Rörelserik (physical literacy): Att med motivation, självförtroende, kunskap, förståelse och fysisk kompetens värdesätta och utveckla ett livslångt intresse för fysisk aktivitet.